Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

2 kommentarer på “Haywire (2011)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.