Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Annonser

Assassin’s Creed (2016)

Ett litet motargument till min osande kanonad av den bisterhet till den här rullen (som jag avlossade i SoF-podden)…kom häromdagen i form av ”men fotot är ju faktiskt nästan sjukt snyggt”….

Och..javars…det ska man inte vara sämre hobbytyckare än att erkänna.
Vissa scener har försetts med ett sorts drömskt filter, dessutom i motljus, vilket gör (just då) bilderna mjuka och med ett sorts mytiskt anslag. Nu räcker denna lilla detalj dock inte på långa vägar för att skyla över den kalla bistra sanningen; detta är en jäkla skitrulle. Försedd med alltför fina kläder. Som för att villa bort oss som tittar, lura i oss att ytan är allt. Att spacklet ska dölja sprickorna, som är milsvida. Det herr regissör Justin Kurzel satsade på det visuella gav inget över till det som ändå räknas. Speciellt när manuset haltar så pass som det gör. Jag pratar om KÄNSLAN. Feelingen. Här finns nada. None. Filmer kan komma i olika förpackningar. Visst. Ibland av det tvivelaktiga slaget, men då kanske med en känsla, ett sätt att berätta, som ändå gör att man tar rullen. Kanske till och med finner visst nöje i uselheten. Här finns inget sådant. Inga stakes värd uppmärksamheten.

Det är alltså filmen på den världsberömda tv-spelsfranschisen. Lönnmördaren i det hemliga sällskapet som är en jävel på parkour. Typ. Min erfarenhet av spelet; tittat på när andra spelat, testat lite själv. Ingen himlastormande upplevelse. I samband med med filmens ankomst pratade jag med ett par stenhårda gamers jag känner om hur de upplever rullen. I samtliga fall, SAMTLIGA, är det ett unisont BLÄ. Och nästan alla har precis samma argument som hela den här posten. Förbannelsen som ligger över tilltaget att förvandla ett spel till en film tycks alltså slå till med full kraft igen.

Jag, som inte har någon större erfarenhet av den hoodie-försedda hoppande snubben, får alltså heller inte någon smak för det här. Vi får en rörig story, en oengagerande berättelse som förtvivlat försöker hoppa mellan nutid och dåtid. Ett manus som kanske gapar över lite för mycket i sin desperata längtan efter att trycka in det som (uppenbarligen) gjort spelserien så framgångsrik. Det blir lite kladd här och lite kladd där…och inget matnyttigt som består. ”Skurkligans” plan känns krystad, trött och så där totalt kliniskt ointressant. Man nästan önskar att de lyckas med sitt uppsåt. En Michael Fassbender i huvudrollen som försöker uppbåda lite allvar och intresse. Kanske blir det FÖR allvarligt? Där gränsen för larvighet överskrids mer än en gång. Stabila (?) Marion Cotillard, hur kunde hon hoppa på det här tåget??

hopp-sa-la-la!

Ett säkert tecken på en B-rulle är ju också ofta att man hyr in gamla avdankade skådisar till birollerna. Sådana som inte behöver gå in för det så mycket. Tyvärr sker det här också. Jeremy Irons (The Time Machine remember…???) knallar runt och smackar med munnen som om han hade truten full av löständer. Hu! En gång seriösa Charlotte Rampling tackar nu för varje stund av jobb hon kan få och accepterar ett par minuter i den här soppan. Nä, detta var ju verkligen en besvikelse. Det finns inget som fastnar i engagemanget här. Bryr mig liksom inte hur det går. För någon. Och kom igen, hur kul är det att titta på parkour-hoppare i mer än 30 sekunder….?

Slutet hintar om uppföljare, att filmen (dessbättre) bombade rejält i biokassorna hintar också om att vi kanske slipper en just en sådan.

Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Prometheus (2012)

Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.

Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

X-Men: First Class (2011)

Numera standardiserat tillvägagångssätt i Hollywood är att följa upp framgångsrik film med en ny del. Och gärna ännu en om det vill sig riktigt väl. Risken är naturligtvis, och det finns det galet många bevis på, att det hela blir urvattnat och tappar all sin charm/spänning/vitalitet. Kanske den enda franchise som lyckats fullt ut är Bond-äventyren?

Nåväl, annars kan man alltid trixa till det med historien och plötsligt kalla det hela för en reboot. En återgång i historien, visa hur allt började osv. Verkar också vara den hetaste trenden för tillfället och det dräller ursprungshistorier till höger och vänster. Klart det skulle komma en för X-Men-världen också.

Nu är det dock rätt behagligt här, turerna om hur Xavier, Magneto, Mystique och alla de andra blev som de blev, och framför allt, varför de valde de sidor de gjort känns snyggt inarbetad i den generella legenden om alla mutanter. Det flyter på bra med andra ord. Dessvärre också utan rejäla överraskningar, vilket gör att jag sällan lyfter på ögonbrynet eller ens får anledning att låtsas se förvånad ut. Det blir helt enkelt lite…tja..avslaget kanske.

Visuellt är det dock en snygg och stiligt ihopfixad produkt. Pastelliga färger och en scenografi med detaljer som fler än en gång för tankarna till just gamla Bondäventyr från ”the swingin´sixties”. Tidsåldern, tidigt 60-tal, är tacksam och manusfilurarna väver smidigt, om än lite ansträngt, in fiction med viss fakta. Effekterna är naturligtvis i denna högteknologiska tid av filmindustri helt klanderfria och levererar.

De två stora plusen i min bok är att se Kevin Bacon flina sig igenom filmen i skön skurkroll som det största hotet mot både världsfreden och mutanternas vidare existens. Han  påminner i de bästa stunderna om en hederlig gammal 007-badass med storhetsvansinne . Det andra är att Matthew Vaughn är den som anförtrotts registolen denna gång, och Vaughn gillas i det här lägret framför allt efter alster som Kick Ass men speciellt Stardust som var en riktig godsak och det känns som Vaughn har full koll hur han ska styra historien enligt uppställd formel.

I övrigt gör varken James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och de andra bort sig utan tillför lagom mycket innehåll till sina karaktärer. Rollistan är diger och känns dessutom rätt komponerad ned till minsta biroll, kännare av mutantlegenden har säkerligen lättare att snappa upp detaljer och figurer som flimrar förbi.

X-Men: First Class är en snygg reboot på alla sätt, och tar sig på sedvanligt sätt genom mutantmyterna, med viss ologik som sig bör. Dock lite för lång och lite för oengagerande, vilket gör att jag har svårt att känna med filmens alla känslolägen. Lättare då att sitta och roas av scenografin som är den stora vinnaren här. Dags att tacka X-männen/kvinnorna för god underhållning och arkivera dem?

”A new species is being born. Help me guide it, shape it, lead it.”

 

 

Eden Lake (2008)

Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”

 

Centurion (2010)

Regissören Neil Marshalls nya alster tar oss till Skottland under romarnas belägring runt 117 e.kr. och handlar om vad som händer när den beryktade Ninth Legion sätts in mot det upproriska folkslaget Picterna som vägrar böja sig för överheten från Rom. Den mytomspunna hären blir brutalt krossad och endast ett fåtal överlevande måste nu tillsammans kämpa sig tillbaka genom vildmarken till de romerska befästningarna, hela tiden med förföljande Picter i hälarna.
Jag hävdar ännu en gång att Marshalls första film också  är hans bästa; Dog Soldiers. Där den var udda, speciell, oerhört fantasifull och lite utanför ramarna, har den senare delen av hans nystartade karriär i mitt tycke innehållit mest ytliga och plastiga produktioner som dessvärre hör hemma runt B-träsket (okej, The Descent hade sina ljusa stunder). Här är det dessbättre ett litet steg framåt i rätt riktning, även om man matas med rätt mycket klyschor och det stundtals ligger farligt nära att det blir en vek släkting till tunga Gladiator.

Marshall dukar dock upp till en ganska rapp historia med snyggt foto och tar tillvara miljöerna på ett helt ok sätt. Mycket landskap och vildmark och snabba klipp i de otaliga actionscenerna som filmen i huvudsak bygger sin grund på. Storyn, från början ganska enfaldig och intetsägande, växer faktiskt lite i takt med att filmen rullar på och likaså gör då mitt intresse. Förutom Gladiator-vibbar kan man också (faktiskt) hitta lite First Blood-känsla om man vill. Har läst mig till att Neil Marshall gillar att krydda sina filmer med råa effekter på bästa sätt, men är det något jag som tittare stör mig på här är det just att effekterna är lite för många och för råa, vilket i sin tur tar bort fokus från historien. Även om Marshall tar till det gamla Braveheart-tricket att klippa bilden precis vid effekten blir det lätt stundtals en miniorgie i blodsutgjutelser. Storyn hade med lätthet kunnat behålla sin intensitet utan dessa utsvävningar i form av kapade huvuden, genomborrade ögon och stänkande blodkaskader. Jag är absolut ingen motståndare till våldsamma effekter, men anser att de bör fylla sin plats berättarmässigt och inte bara finnas för att det går att ha dem där för att det ska se tufft ut. Här tycker jag verkligen man kan ta till det gamla uttrycket om ”less is more”…filmen hade helt klart vunnit ett par extra plus hos mig då.

På skådisfronten intet nytt eller utmärkande. Michael Fassbender har huvudrollen som den drivande motorn och den självklara ledaren för gruppen på flykt. Fassbender är kanske ingen superskådis men har tillräcklig karisma för att göra sig bra i rollen som den stolte Centurion Quintus Dias. Runt om honom finns andra namn utanför den omedelbara kändiseliten; Dominic West, David Morrissey och Paul Freeman. Att casta Olga Kurylenko som den vildsinta Pict-spåraren Etain känns dock rätt mycket B och nog hade man väl kunnat hitta en bättre skådis än henne? Man får väl dock vara tacksam för att hon inte har så mycket att säga…

Centurion bjuder på gott om action, ofta av det råare slaget. Dock bra driv i filmen och den fantasifulla historien blir aldrig oengagerande eller fullt ut töntig. Klichéer i legio möjligen, men det kan man svälja med ett gott filmhumör. Till det yttre känns Marshalls produktion tung och påkostad vad gäller det scenografiska, och bristerna ligger möjligen i manuset och de rätt fyrkantiga skådespelarna. Resultatet blir godkänt med lite extra beröm.

Betyget: 2 +