Etikettarkiv: Danny Boyle

Nov 29 2017

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Jan 16 2014

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Jun 20 2012

Sommarklubben: Sunshine (2007)

Får med sitt passande namn inleda sommarens ”klubberi”.

Toksnygg och stilren rymdis av Danny Boyle där detaljerna och den klaustrofobiska känslan sannerligen inte behöver skämmas för sig!

I framtiden håller solen på att slockna och besättningen på rymdskeppet Icarus II är nu på väg mot vår närmaste stjärna för att bränna av den fetaste atombomb som finns rakt in i solen för att få den att ”reboota”. Galet uppdrag, och galnare blir det när problemen naturligtvis tar kölapp och sätter den nerviga besättningen på hårda prov.

Glöm traditionella alienhot, här är det människans egna tillkortakommanden som står i fokus. Boyle tankar ur det mesta ur sina skådisar med Cillian Murphy i centrum som ”svår” forskare otåligt påhejad  av bla Chris Evans, Rose Byrne och Michelle Yeoh som mer traditionella rymdfarare.

Sunshine är läcker att skåda med lurigt inbakad svårmod i storyn, och solen som sådan får en nästan mytisk aura över sig. Stilenlig rymdspänning som blandas friskt med kvasifilosofiska funderingar och oväntade överraskningar. Extra bonus: de ca 7 sekunder som är inspelade i…..Stockholm…!
Återhållsamt berättad men med olycksbådande mäktig stämning. Mycket bra.

Jan 24 2011

127 timmar (2010)

Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt.