Frågan är om inte Annie (Kristen Wiig) i Millwaukee har nått den lägsta nivån av tillvaro; singel, 30+, inneboende hos ett hjärndött engelskt syskonpar (Little Britan–Matt Lucas i en rätt intetsägande roll) med ett bageri som nyligen gått i konkurs. Life sucks ungefär med andra ord. Blandade känslor då när bästa vännen Lillian meddelar att bröllop stundar för henne, klart att Annie blir glad…men varför kunde det inte vara hon själv?

Som liten tröst får dock Annie äran att bli huvudtärna och bröllopsfixare nummer 1, något som hon tar sig an med fantasifulla idéer. Synd bara att Lillians andra nyfunna bästis, den odrägligt rika och påfrestande Helen, väldigt gärna vill visa vad hon kan när det gäller fixeri av den lyxigare sorten. Naturligtvis utvecklas det hela till en bister och prestigefull kamp mellan Annie och Helen, och frågan tycks efter en stund vara om det överhuvudtaget kan bli ett bröllop av det här?

Kristen Wiig kan mycket väl vara bland de vassaste namnen den amerikanska humorscenen har fått fram på länge vad gäller kvinnliga komiker. Som många andra har hon sitt ursprung i Saturday Night Live-kärnan och tycks symbolisera den nya humor som är både provocerande och hjärtlig. Wiig har själv varit med och knåpat ihop manus här och det märks. Hon rör sig hemtamt mellan skämten och väjer inte för både högt och lågt.

Någon hävdade att det här är Baksmällan för tjejer, och visst finns det rejält starka paralleller att dra mellan de båda filmerna. Nu tycker jag dock att den här filmen har ett varmare skimmer över sig och drar sig mer åt det romantiska feelgoodhållet än vad Baksmällan gjorde. Här signalerar manuset redan i början att det kommer att ordna upp sig på alla fronter mot slutet. Baksmällan var otroligt mer oberäknelig in i det sista. I alla fall den första filmen.

Roligt i dagens fall är att filmen och manuset inte väjer för att hänge sig åt låg humor då och då, som i en brudklänningsprovarsekvens. Känns inte vanligt att sådan typ av komik brukar hitta in i filmer av den här kalibern. Kanske ett grepp av just Wiig som får symbolisera den nya tiden? En skön incident på flygplan hör också till höjdpunkterna i filmen. I övrigt är det rätt trivsamt över lag mest hela tiden.

Som alla andra komedier lider filmen naturligtvis av den ökända förbannelsen att historien tappar både fart och friskhet efter en stund, ofta innan manuset ska ta sig till den stora finalen. Här känns det extra påtagligt på grund av filmens alltför långa speltid på strax över två timmar. En komedi bör nog hålla sig på runt 100 minuter för att vara optimal när det gäller fokus hos oss som tittar. Passeras den gränsen blir det gärna lite segdraget och här finns små inslag av just den känslan.

glada nu ja. men vänta bara....

Wiig gör som redan nämnts en fin insats och sidekickas trevligt av en tjejliga bestående av bla Maya Rudolph, Ellie Kemper, Melissa McCarthy ( i kanske den varmaste rollen av alla!) och Rose Byrne som den oerhört påfrestande Helen. Naturligtvis finns ett kärleksintresse även för Annie här, är polis och heter Nathan (Chris O´Dowd). Ni kan ju roa er i två sekunder med att fundera på hur det kommer att gå där.

Bridesmaids är rätt kul. Någonstans handlar det naturligtvis om vänskap, både gammal och ny, och att det finns plats för alla trots olika förutsättningar. Vill man dock bara bli lite skönt underhållen behöver man inte tänka så mycket på det utan bara njuta av en humor som möjligen är lite råare och fräckare än vad vi sett förut när det gäller romcoms med tjejerna i centrum. Uppfriskande.