Identity Thief (2013)

Jason Bateman! The hardest working average-Joe in Hollywood. Typ. Den där vanlige tjommen, den oförarglige. Svenne-bananen som är så tacksam att sätta i klistret. Som Sandy Patterson i Denver rullar livet på i gamla invanda spår. Familj och rätt bra jobb som ekonominisse på kontor. Strax skits det i skåpet när hans identitet kapas (!) av skojerskan Diana (Melissa McCarthy) i Florida och hon låter förfalskade kreditkort jobba järnet. Diana har både svadan och swagen. Räkningarna hopar sig hos den milt sagt förbannade Sandy. När spåren leder söderut bestämmer han sig för att åka dit och styra upp problemen själv. Planen; att få med sig Diana tillbaka till Denver för att få henne att stå sitt kast och rentvå honom själv. Mötet blir såklart kaosartat och resan tillbaka minst sagt…äventyrlig.
Hejdudanedej då! Detta var ju rejält underhållande! Utan att vara banbrytande eller nyskapande på något sätt. Bara en stunds hålligång med två stycken mycket sevärda skådisar helt enkelt. McCarthy är i sitt esse! Jäklars vad bra hon kan vara! Och mysig! Humorn sådär perfekt avvägd mellan feelgood och lökig underlivsnivå. Jag gillart.

En roadmovie som helt enkelt är ute efter att underhålla för stunden. Både Bateman och McCarthy får gott om tillfällen att visa upp den snygga komiska tajmingen som de båda besitter. Det är oerhört svårt att inte tycka om McCarthys hela personlighet här. Burdus, flåshurtig men ändå med en oerhörd charm som är riktigt go. Såklart inte för alla. Det är ju sen gammalt.
Ingen behöver heller fundera speciellt mycket på hur det ska gå i slutänden. Det är ju å andra sidan inte en sån rulle. Klyschig komedirulle i standardformat som gör jobbet på ett bra sätt.
Bateman och McCarthy. Sämre sällskap kan man ha till en fredagskväll.

 

Ghostbusters (2016)

ghostbusters_posterJepp, jag var en av de som rynkade på pannan. Och muttrade lite.
OBS! Inte av hat eller annat trams angående de inblandade som under hela sommarn spyddes ut över nätet.
Nej, mer ett sorts bekymmer att våld skulle brukas på en 80-talsikon till film i och med denna nyinspelning. Vad skulle detta tilltag vara bra för? Men skam kom på torra land så att säga. Rejält faktiskt.

Spökjägarsnubbarna från originalet är alltså utbytta mot ett gäng brudar som kör sitt alldeles egna race. I frontlinjen; härliga Melissa McCarthy och underbara Kristen Wiig. Trivsamma Kate McKinnon och Leslie Jones förgyller gänget. Ni kan ju grundstoryn. Övernaturliga incidenter inträffar nästan hela tiden i New York, och snart har virriga men envisa Abby (Melissa M) hittat sitt nya kall. Den till en början stiffa Erin (Wiig) sluter motvilligt (men nyfiket) upp och sen..tja..sen är det mesta som det man känner igen från originalstoryn. Fast att man liksom vänt på det hela dårå. Vilket betyder att vi får en helblåst Chris Hemsworth som Spökligans sekreterare. Riktigt roligt.

Konservativa och hårdnackade filmfans av originalet vrider sig förstås i ilska och vånda över detta grepp att ändra på könsrollerna. Varför denna ilska (och rätt hårt hat) finns har jag svårt att ens förstå för en sekund. Låt vara att JAG var lite klentrogen när faktum stod klart att det skulle bli en nyinspelning…men det handlade uteslutande om VARFÖR en nyinspelning. När jag nu skådat resultatet kan jag bara tycka att herr regissör Paul Feig (Bridesmaids) gjort ett synnerligen trivsamt jobb. Det går liksom inte att undvika att tycka om de här brudarna.

ghostbusters-2016

i tunnelbanan händer kufiska grejer

Bra fart på den (självklart) lite lökiga storyn, effekterna gör jobbet och ser rätt tuffa ut anno 2016 om man jämför med 1984. Och den som sitter och väntar på de självklara (?) cameorollerna för originalets alla (nästan) inblandade…behöver icke vara orolig.

Nej näthatare och belackare; håll flabben och njut av en rätt trivsam bagatell istället.
För någon från de yngre generationerna som inte har någon koppling till ursprungsrullen ter sig detta till och med som en stabil stand- alone-rulle. Så pass.

Bra nöje för den investerade tiden.

Spy (2015)

HAHAHAHA!
Ja jäklar!
Har Melissa McCarthy nånsin varit mer underbar!?
Har Paul Feig överträffat sig själv!?
Har Jude Law äntligen fått spela den Bond-snubbe han kanske ändå passar som!?
Har Rose Byrne nånsin varit så roligt bitchig!?
OCH…herregud…har Jason Statham nånsin varit ROLIGARE!?!?

Jag sitter och skrattar högt! Rakt ut bara!
Skämsvarning. Men skit i det! The joy!

Feig, som påstår att han alltid velat göra en Bond-film, styr upp det på sitt eget vis. En spoof (förtexterna)! En underhållande nonsensstund med härliga Melissa Mc i högform! Här finns så jäkla mycket att skratta åt! Inte minst när hon mobbar Björn Gustafsson (!) till att nästan börja tjuta! Hahahaha!

försöker smälta in hos lokalbefolkningen…går sådär.

Susan Cooper (McCarthy) är alltså skrivbordsråttan hos CIA som får rycka in när allt skiter sig. Och som hon gör det! Charmen! Komedin!
Ja, det är klart att den är simpel och förutsägbar!!
Men Feig verkar ha så jäkla roligt bakom kameran att det måste ha smittat av sig på skådisarna. Statham är mästerlig på att driva med sig själv! Vilken höjdare!

MEN…glöm inte bort Miranda Hart som Coopers lojala sidekick!
Herrejävlar vad den kvinnan är rolig!

Här går inte att sura när man skådar denna.
Det går bara inte!

St. Vincent (2014)

Vincent_posterOkej. De här filmerna kommer alltid att dyka upp med jämna mellanrum.
Vi har sett dem förut. Grinig gubbe (eller kvinna) med skittråkig vardag lever upp (naturligtvis mot sin vilja i början) när en betydligt yngre version av en medmänska dyker upp i hens liv.

Å andra sidan…åt helvete med DET kliniska konstaterandet så länge det görs med hjärta och hjärta och återigen HJÄRTA!
Då får de gärna kasta på mig 73 alster till de kommande 5 åren typ…jag tänker ta emot dem och sitta där med ett dumflin och tycka att det är fasligt dammigt i rummet.

Vincent (Bill Murray), ständigt pank, skyldig pengar till lokala lånehajen och med ett sorts pensionärsliv som inte som framstår som direkt roligt. Vilken surgubbe han blivit. Dessutom tar han ingen skit, säger vad han vill och tycker. OCH, till råga på allt, plötsligt en ny granne i huset intill…en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) och lillgammal son. Typiskt.

De som vill tar nu fram protokollet och bockar av. Gör det. Skiter väl jag i.
Jag vet också att rullen följer den patenterade mallen för hur sådana här draman ska tänjas ut och spela på rätt strängar. Men återigen, det ger jag fan i så länge det utförs så härligt och känsloframkallande som just här. Regissören Theodore Melfi kanske har lärt sig alla ”rätta” manusgrepp utantill, men finns absolut ingen anledning att haka upp sig på det. Tvärtom.

ST. VINCENT

Murray har koll på arbetsfördelningen i kvarteret

Murray gör troligen sitt livs roll som den dystre Vincent. Att gubben bär på lite hemligheter och ett brokigt förflutet behöver man ju inte vara raketforskare för att fatta. Liksom att det krävs en liten parvel som den förtjusande grabben Oliver (Jaeden Lieberher….vilket fynd!) för att locka fram MÄNNISKAN VIncent igen. Se på fan, gubben hade dessutom ett och annat att lära den unge spolingen om livets ibland hårda skola. Och Melissa Mc då! Alltid förtjusande bra i vad hon än dyker upp i. Åh vad jag gillar henne! Till och med Naomi Watts med klyschig rysk dialekt (!) funkar. Jag köper det.

En liten film med STORT hjärta om att det uppenbarligen inte är helt kört i livet hur mörkt det än verkar, och att ljuset ibland kan komma från det mest oväntade håll. För alla.
Dessutom…störtskön mix av för jävla bra musik! Och…varför var inte Murray med i Oscarssnacket!? Va…va..VA?!?!?!?!

Feelgooden och effekten filmen har på mitt humör räcker långt i betygsskalan!
Så det så.

The Heat (2013)

Men hallå vad otippat kul!
Äsch vaddå, jag har väl redan läst rätt mycket lovord både här och där.
Men det är ju först när man själv får upplevelsen i knät man kan ta ställning själv.

Och det är alltså buddy-cop-läget som gäller här.
Igen. Detta uttjatade ämne och nästan (?) utdöda. MEN, galenskaperna är hoptotade av en kvinna, Katie Dippold…som möjligen slår an en ny ton, och visualiserat av Paul Feig som också gjorde den skönt oborstade Bridesmaids. Samma tonfall och läge här ungefär.
Visst, det spelas på både sex, snusk och fördomar och klyschor..men det är våra huvudrollsbrudar som sitter i förarsätet och kontrollerar det hela, dominerar.
De är ju  knappast några offer här om man säger så.

Stiffa och analt ordningsamma FBI-agenten Ashburn (Sandra Bullock med vibbar av en viss Saga Norén) är en rejäl plåga att jobba med. Dessutom tycks hon helt sakna social kompetens. Effektiv visst, men ingen man drar en fredagsöl ihop med kanske. Nytt uppdrag väntar runt hörnet, som dessutom kan ta henne ett kliv upp på karriärstegen också. Kanon tycker Ashburn och drar till Boston där hjälp behövs med att plocka en mystisk knarkboss som håller på att ta över hela stan. Problemet är bara att hon snart måste jobba tillsammans med Bostons kanske största foulmouth, den kvinnliga polisen Mullins (UNDERBARA Melissa McCarthy!).

Stora problem förstås, revirpinkande och sociala skills av varierande natur som ställs mot varandra. Behöver man fundera för en sekund på hur det hela ska utvecklas? Nä, skulle inte tro det. Mullins behövs för sin kännedom om stan och dess alla kriminella element och Ashburn bidrar med…tja vad bidrar HON med egentligen? Mmm, kanske the looks dårå när hormonstinna badass behöver snärjas…och lite effektiv vapenpower förstås.

Känns som att Feig håller stilen från sin förra rulle. Det är rått, oborstat, roligt och elakt på samma gång. Dock, med den där lilla tonen av godhet bakom. De två brudarna käbblar naturligtvis om det mesta, men gillar ju varandras sällskap såklart. Storyn är bland de tunnare som skådats och man behöver ju inte vara någon Sherlock för att se vart den ungefär kommer att landa. Extra plus i manus till sidospåret med Mullins helt galna familj, med en skock bröder som alla verkar skogstokiga. Kul också att man tar sig lite tid att driva med staden Boston, dess dialekt och besatthet av sport.

Bostons Bästa Brudar!

Att Sandra Bullock är ganska gemytlig som skådis har jag tyckt länge, men frågan är om hon inte bjuder lite extra på sig här. Som om manuset, Feigs regi och framför allt samarbetet med McCarthy lockar henne att bli lite extra galen. En fullträff för henne rollmässigt påstår jag. Och åh vad störtskön Melissa McCarthy är! Hur kan man inte älska denna skådis!? Hoppas hon får ett långt skådisliv i lycka. Hon sätter allt och alla på plats. Stentuff, grov i mun men naturligtvis med ett hjärta av guld. Hon var kalaskul i Bridesmaids, men här är hon baske mig ännu bättre!

Trots avsaknad av ett djupare manus är det skönt trivsamt hela vägen. Storyn saggar sällan FÖR mycket, ”fyllescenerna” på baren är härliga..och det mesta rullar på sådär snabbt och schysst som kännetecknar en rulle med bra driv!

The Heat är perfekt underhållning. Påstår jag. Två ascoola kvinnor som kickar badass så det står härliga till. Visst, snortunn story, men den äppelpajbakas in lagom sockrat i härliga dialoger och fräsigt utförande. En rulle man blir glad av! Så är det!
Och förtexterna i början! Hur snygga som helst! Man vill bara att Huggy Bear ska dyka upp! (Honom kommer ni väl ihåg!??!! Inte…?!
Riktigt bra entertainment som man kan gå och tänka på i flera dar efteråt..!

Bridesmaids (2011)

Frågan är om inte Annie (Kristen Wiig) i Millwaukee har nått den lägsta nivån av tillvaro; singel, 30+, inneboende hos ett hjärndött engelskt syskonpar (Little BritanMatt Lucas i en rätt intetsägande roll) med ett bageri som nyligen gått i konkurs. Life sucks ungefär med andra ord. Blandade känslor då när bästa vännen Lillian meddelar att bröllop stundar för henne, klart att Annie blir glad…men varför kunde det inte vara hon själv?

Som liten tröst får dock Annie äran att bli huvudtärna och bröllopsfixare nummer 1, något som hon tar sig an med fantasifulla idéer. Synd bara att Lillians andra nyfunna bästis, den odrägligt rika och påfrestande Helen, väldigt gärna vill visa vad hon kan när det gäller fixeri av den lyxigare sorten. Naturligtvis utvecklas det hela till en bister och prestigefull kamp mellan Annie och Helen, och frågan tycks efter en stund vara om det överhuvudtaget kan bli ett bröllop av det här?

Kristen Wiig kan mycket väl vara bland de vassaste namnen den amerikanska humorscenen har fått fram på länge vad gäller kvinnliga komiker. Som många andra har hon sitt ursprung i Saturday Night Live-kärnan och tycks symbolisera den nya humor som är både provocerande och hjärtlig. Wiig har själv varit med och knåpat ihop manus här och det märks. Hon rör sig hemtamt mellan skämten och väjer inte för både högt och lågt.

Någon hävdade att det här är Baksmällan för tjejer, och visst finns det rejält starka paralleller att dra mellan de båda filmerna. Nu tycker jag dock att den här filmen har ett varmare skimmer över sig och drar sig mer åt det romantiska feelgoodhållet än vad Baksmällan gjorde. Här signalerar manuset redan i början att det kommer att ordna upp sig på alla fronter mot slutet. Baksmällan var otroligt mer oberäknelig in i det sista. I alla fall den första filmen.

Roligt i dagens fall är att filmen och manuset inte väjer för att hänge sig åt låg humor då och då, som i en brudklänningsprovarsekvens. Känns inte vanligt att sådan typ av komik brukar hitta in i filmer av den här kalibern. Kanske ett grepp av just Wiig som får symbolisera den nya tiden? En skön incident på flygplan hör också till höjdpunkterna i filmen. I övrigt är det rätt trivsamt över lag mest hela tiden.

Som alla andra komedier lider filmen naturligtvis av den ökända förbannelsen att historien tappar både fart och friskhet efter en stund, ofta innan manuset ska ta sig till den stora finalen. Här känns det extra påtagligt på grund av filmens alltför långa speltid på strax över två timmar. En komedi bör nog hålla sig på runt 100 minuter för att vara optimal när det gäller fokus hos oss som tittar. Passeras den gränsen blir det gärna lite segdraget och här finns små inslag av just den känslan.

glada nu ja. men vänta bara....

Wiig gör som redan nämnts en fin insats och sidekickas trevligt av en tjejliga bestående av bla Maya Rudolph, Ellie Kemper, Melissa McCarthy ( i kanske den varmaste rollen av alla!) och Rose Byrne som den oerhört påfrestande Helen. Naturligtvis finns ett kärleksintresse även för Annie här, är polis och heter Nathan (Chris O´Dowd). Ni kan ju roa er i två sekunder med att fundera på hur det kommer att gå där.

Bridesmaids är rätt kul. Någonstans handlar det naturligtvis om vänskap, både gammal och ny, och att det finns plats för alla trots olika förutsättningar. Vill man dock bara bli lite skönt underhållen behöver man inte tänka så mycket på det utan bara njuta av en humor som möjligen är lite råare och fräckare än vad vi sett förut när det gäller romcoms med tjejerna i centrum. Uppfriskande.

The Nines (2007)

En sorts episodfilm i tre delar som tycks väva samman livsödena för en tv-stjärna i husarrest, en manusförfattare till tv-serier och en speldesigner.
Samtliga roller spelas av Ryan Reynolds (Smokin´Aces), och rätt snart är det uppenbart att historierna har något att göra med varandra på något sätt.

Debuterande regissören John August verkar ha valt att närma sig en sorts David Lynch-inspirerad hållning till filmen och dess manus som han själv plitat ihop. Dramat ser till att små ledtrådar droppas till oss tittare, och naturligtvis blir jag så pass nyfiken att jag vill se var det ska sluta och vad det hela egentligen går ut på. När upplösningen kommer blir det dock ett sorts antiklimax tycker jag, och det känns som lång väntan för så lite.

De tre episoderna kan säkerligen mycket väl ses var för sig som ett inlägg i den alltid pågående debatten om vad vi människor gör mot varandra, och vad vi egentligen vill med våra liv och tillvaron, och säkerligen kan filmens innehåll och budskap ligga till grund för helt egna tolkningar. Personligen blev jag dock lite uttråkad mot slutet, trots nyfikenheten.

Plus dock till Ryan Reynolds som tillsammans med Melissa McCarthy (Gilmore Girls) och Hope Davis (About Schmidt)  alla dyker upp i de tre olika historierna som olika karaktärer. De gör vad de kan med manuset och känns i sig aldrig helt ointressanta.

The Nines börjar lovande, men tappar sedan farten en aning och har svårt att engagera fullt ut.

Betyget: 2/5