Semi-Pro (2008)

Den ärade brodern gjorde mig plötsligt en dag uppmärksam på att jag minsann HEEELT har missat den här rullen i min obskyra beundran av dåren Will Ferrell! Hu! Tur att filmavdelningen på HBO (som för övrigt är rätt risig) kunde tillhandahålla dagens alster! Bara att sänka sig i soffan, sänka en kall kompis på vägen och börja garva. Eller?

Hm, tja..tjorå…rullen börjar sådär friskt härligt med typiskt sjuk humor i god Ferrell-anda. Jag känner dessutom gamla sköna Slapshot-vibbar..och sånt kan väl inte vara fel! Det handlar om det kackiga basketlaget ”Flint Tropics” som harvar i basketligan ABA, en division (sort of) under NBA. Året är 1976 och laget är icke sådär superhot om man säger så. Ägaren, Jackie Moon (Ferrell) är dessutom både coach och spelare OCH sköter pausunderhållningen! Klassiskt upplägg; ett gäng halvdana lirare med sköna namn som Twiggy Munson, Bee Bee Ellis och Scootsie Double Day. Plus en snubbe från Baltikum som inte fattar ett jota engelska. Classy!

Nu hotar dystra tider. Baskethöjdarna har bestämt att ABA ska upplösas på grund av för taskiga publiksiffror och inkomster. Bara de fyra främsta lagen efter säsongen får leva vidare och komma med i NBA. Plötsligt får Moon och grabbarna något att kämpa för. En förstärkning behövs dock, och snart tradas föredettingen Monix (Woody Harrelson) in. Han har ju spelat med Boston Celtics gubevars! Okej, suttit på bänken..men ändå!

hårda tag i ABA!

Ja men visst, detta var ju trivsamt förstås. Kanske inte en av Ferrells bästa i humorfacket. Men glimtvis inslag av den där aviga humorn som jag gillar så mycket med dåren Will. Under-bältet humor såklart. Vilket inte tilltalar alla. När man skådar en Ferrell-rulle är det lite traditionellt självklart att vi också får en hoper andra knasbollar som brukar hänga med Will i hans filmer. Här blir man icke besviken på det och jag räknar in namn som Will Arnett, David Koechner, Rob Corddry, Matt Walsh och Kristen Wiig (hurra) i mindre roller. Missa heller inte Jackie Earle Haley som stoner med noll koll på vad som händer. Hahha, dumkul! Filmen slänger också in Maura Tierny som gammalt kärleksintresse till Monix. Tyvärr slarvas hennes insats bort lite i manuset som  i ärlighetens namn svajar i mittpartiet innan storyn avslutas i god humorstil.

Om ni nu tänker att ABA (American Basketball Association) verkar vara en skum liga..så fanns den faktiskt på riktigt! Det är också därifrån som basketen bla hämtat regeln om 3-poängsskott. Alla lag som förekommer i rullen, förutom Flint Tropics, fanns faktiskt i verkligheten. Hoppsan.

En klassiskt underdogstory detta (kanske dock inte med det mest traditionella slutet) med stundtals mysig dårhumor från Firma Ferrell och co. Lite av farten tappas möjligen i ett inte helt solitt manus…men nog finns här skratt så det räcker. Om du inte hatar Will förstås.

Extraplus till soundtracket som öser ut groovig 70-talssoul!

 

Annonser

Ghostbusters (2016)

ghostbusters_posterJepp, jag var en av de som rynkade på pannan. Och muttrade lite.
OBS! Inte av hat eller annat trams angående de inblandade som under hela sommarn spyddes ut över nätet.
Nej, mer ett sorts bekymmer att våld skulle brukas på en 80-talsikon till film i och med denna nyinspelning. Vad skulle detta tilltag vara bra för? Men skam kom på torra land så att säga. Rejält faktiskt.

Spökjägarsnubbarna från originalet är alltså utbytta mot ett gäng brudar som kör sitt alldeles egna race. I frontlinjen; härliga Melissa McCarthy och underbara Kristen Wiig. Trivsamma Kate McKinnon och Leslie Jones förgyller gänget. Ni kan ju grundstoryn. Övernaturliga incidenter inträffar nästan hela tiden i New York, och snart har virriga men envisa Abby (Melissa M) hittat sitt nya kall. Den till en början stiffa Erin (Wiig) sluter motvilligt (men nyfiket) upp och sen..tja..sen är det mesta som det man känner igen från originalstoryn. Fast att man liksom vänt på det hela dårå. Vilket betyder att vi får en helblåst Chris Hemsworth som Spökligans sekreterare. Riktigt roligt.

Konservativa och hårdnackade filmfans av originalet vrider sig förstås i ilska och vånda över detta grepp att ändra på könsrollerna. Varför denna ilska (och rätt hårt hat) finns har jag svårt att ens förstå för en sekund. Låt vara att JAG var lite klentrogen när faktum stod klart att det skulle bli en nyinspelning…men det handlade uteslutande om VARFÖR en nyinspelning. När jag nu skådat resultatet kan jag bara tycka att herr regissör Paul Feig (Bridesmaids) gjort ett synnerligen trivsamt jobb. Det går liksom inte att undvika att tycka om de här brudarna.

ghostbusters-2016

i tunnelbanan händer kufiska grejer

Bra fart på den (självklart) lite lökiga storyn, effekterna gör jobbet och ser rätt tuffa ut anno 2016 om man jämför med 1984. Och den som sitter och väntar på de självklara (?) cameorollerna för originalets alla (nästan) inblandade…behöver icke vara orolig.

Nej näthatare och belackare; håll flabben och njut av en rätt trivsam bagatell istället.
För någon från de yngre generationerna som inte har någon koppling till ursprungsrullen ter sig detta till och med som en stabil stand- alone-rulle. Så pass.

Bra nöje för den investerade tiden.

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Sex Tape (2014)

sextape_posterUnderbare Jason Segel igen! Och charmtrollet Cameron Diaz!
Här som gift par med barn, i hus och hela paketet. Klart de var som pilska kaniner i början av förhållandet! Värre nu när vardagen mest tränger sig på hela tiden och orken/lusten tryter. Här krävs nåt nytt. Som att Annie (Diaz) en barnfri kväll, i mer eller mindre berusat tillstånd, knäcker idén att de kanske borde göra en egen sexvideo! Äkta amatörporr homestyle. Stimulerar alla sinnen och hjälper till att trolla fram kaninerna igen såklart. Givetvis med det förbehållet att man dagen efter ska radera filen gubevars. Det var ju bara en rolig grej för stunden. Ha!

Teknikhandikappade dåren Jay (Segel) lyckas dock ganska omgående med konststycket att istället för radering skicka materialet upp i det mytomspunna Molnet! Stor panik och bara en tidsfråga innan kvarterets nya porrstjärnor är berömda! Jay och Annie har dock en plan, och härifrån….tja…blir det ju mest mayhem och komik av den högljudda sorten.

Som det ska vara i rullar som den här! Segel har själv varit med och petat i manuset tillsammans med bla Nicholas Stoller, och då vet vi ju hängivna fans vad som väntar. Läge för pinsamheter och låg humor! Bäst är Rob Lowe i rollen som proper chef med konstigt och illavarslande sidoliv när tillfälle ges. Liiite extrakul med Lowe´s medverkan här blir det ju också med tanke på Robbans egen sexvideo-skandal i början av karriären! Häpp!

KUL I KUBIK tycker jag således om dagens stolleprov. Jason Segel är hjälte och Cameron Diaz charmar alla till höger och vänster. Värsta TUNNA handlingen javisst!!! Men ack så underhållande om man är lagd åt det här hållet. Hade dagens par hetat Seth Rogen och Kristen Wiig hade jag inte klagat på det heller.
Humor under bältet med skön snusknivå som ändå lyckas toucha familyfeelgood!

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Walter Mitty´s (Ben Stiller) specialitet är att drömma sig bort lite sådär. Mest hela tiden. Zona ut ibland och sätta sig själv i rollen som våghalsad hjälte, den smarte filuren med de dräpande kommentarerna, den som får den undersköna kvinnan i en våg av dramatiska repliker. Kort sagt, han kanske är lite som vi alla är till mans…och kvinns?

I verkliga livet har ju nu inte Walter så mycket att hurra åt kanske. Bor ensam, jobbar med hantering av fotografier på det ansedda  Life Magazine..och försöker förtvivlat få till det socialt genom en kontaktsajt. Kruxet är att Walter har ett så otroligt händelselöst liv att det till och med är stora problem att fylla i rutorna om saker man gjort i livet. Dessutom smygkär i  Cheryl (Kristen Wiig) på jobbet.

Snart blir det dock ändring på torpet! Life Magazine ska läggas ned och bli ett nätmagasin. Det sista paradnumrets omslag ska prydas av mästerfotografen och globetrottern Sean O´Connell´s (Sean Penn) bästa bild någonsin som han skickat till Walter för sedvanlig behandling. Grejen är bara att plötsligt tycks negativet vara borta. Kanske inte ens med i det paket fotografen skickat. Goda råd dyra, och plötsligt befinner sig Walter på något av sitt livs största utmaning då han försöker spåra upp den äventyrlige fotografen på plats på Grönland! Och därifrån…tja..därifrån går det som det brukar i de flesta rullar av den här kalibern.

Jag gillar Ben Stiller. Även i de mest tramsiga av rullar han varit med i. Nånstans utstrålar han ofta bilden av en vanlig svennebanan som liksom bara råkar befinna sig på fel ställe. Här har Stiller dessutom tagit hand om regipinnen själv. Tydligen inte helt självklart då rullen varit i produktionsomlopp under bra många år med både Ron Howard och Steven Spielberg som påtänkta bossar på bygget. Det är också som ni säkert redan känner till en rätt rejält friserad nyinspelning av den gamla Danny Kaye-filmen Här Kommer En Annan från 1947.

Den nya rullen är naturligtvis snyggt tillverkad, försedd med viss underfundig humor och mjukt ihopvävda specialeffekter som stundtals ger en och annan adrenalinhöjande sekvens. Det kan dock inte dölja faktumet att det i grund och botten är ännu en av de här fånga-dagen-och-gör-något-av-ditt-liv-rullarna
Och ärligt; jag kan bli lite trött på just dem.
Även om Stillers film har ett rätt ok flow över sig, känner jag att det är svårt att ta till sig den här rullen. Den spretar oerhört mycket. För mycket för att det ska kännas helgjutet. Problemet är också att det inte engagerar fullt ut. Stillers figur hoppar hit och dit, men det spelar liksom ingen roll. Jag känner inte med honom till hundra procent. Som jag gjorde med tex Tom Hanks i Forrest Gump.

mammabakat fikabröd med på jobbet…bilden av en loser?

Jämförelser med ovan nämnda Hanks-rulle har ju dessutom gjorts i vissa läger runt vår jordboll, och det känns ganska ofattbart om ni frågar mig. Walter Mitty är inte i närheten av Gumps charm och brokiga manus.

Det här blir istället en stunds oförarglig skröna om en tjomme som till slut får chansen till lite hejsanhoppsan i vardagen. De logiska luckorna gör man bäst i bara strunta i. Stiller hanterar sin rulle som sig bör efter budgeten. Kristen Wiig är naturligtvis med för lite, Sean Penn gör en kaffekvarts-roll som väderbiten fotograf och kanske behagliga Shirley MacLaine inte kunde motstå när Stiller bad henne ställa upp som Walters mamma i ett par scener.

The Secret Life of Walter Mitty blir lite blaha blaha till slut. Rejäl mellanmjök. Förväntad utgång efter sedvanliga vedermödor. De godhjärtade belönas furstligt i manuset och de elaka får skämmas en stund. En snällisskröna med lite lustiga inslag, men ingen story som har något att berätta. Den kör sitt lilla race och sen är det bra med det.Viss underhållning för stunden, men sen har man glömt den.

Bridesmaids (2011)

Frågan är om inte Annie (Kristen Wiig) i Millwaukee har nått den lägsta nivån av tillvaro; singel, 30+, inneboende hos ett hjärndött engelskt syskonpar (Little BritanMatt Lucas i en rätt intetsägande roll) med ett bageri som nyligen gått i konkurs. Life sucks ungefär med andra ord. Blandade känslor då när bästa vännen Lillian meddelar att bröllop stundar för henne, klart att Annie blir glad…men varför kunde det inte vara hon själv?

Som liten tröst får dock Annie äran att bli huvudtärna och bröllopsfixare nummer 1, något som hon tar sig an med fantasifulla idéer. Synd bara att Lillians andra nyfunna bästis, den odrägligt rika och påfrestande Helen, väldigt gärna vill visa vad hon kan när det gäller fixeri av den lyxigare sorten. Naturligtvis utvecklas det hela till en bister och prestigefull kamp mellan Annie och Helen, och frågan tycks efter en stund vara om det överhuvudtaget kan bli ett bröllop av det här?

Kristen Wiig kan mycket väl vara bland de vassaste namnen den amerikanska humorscenen har fått fram på länge vad gäller kvinnliga komiker. Som många andra har hon sitt ursprung i Saturday Night Live-kärnan och tycks symbolisera den nya humor som är både provocerande och hjärtlig. Wiig har själv varit med och knåpat ihop manus här och det märks. Hon rör sig hemtamt mellan skämten och väjer inte för både högt och lågt.

Någon hävdade att det här är Baksmällan för tjejer, och visst finns det rejält starka paralleller att dra mellan de båda filmerna. Nu tycker jag dock att den här filmen har ett varmare skimmer över sig och drar sig mer åt det romantiska feelgoodhållet än vad Baksmällan gjorde. Här signalerar manuset redan i början att det kommer att ordna upp sig på alla fronter mot slutet. Baksmällan var otroligt mer oberäknelig in i det sista. I alla fall den första filmen.

Roligt i dagens fall är att filmen och manuset inte väjer för att hänge sig åt låg humor då och då, som i en brudklänningsprovarsekvens. Känns inte vanligt att sådan typ av komik brukar hitta in i filmer av den här kalibern. Kanske ett grepp av just Wiig som får symbolisera den nya tiden? En skön incident på flygplan hör också till höjdpunkterna i filmen. I övrigt är det rätt trivsamt över lag mest hela tiden.

Som alla andra komedier lider filmen naturligtvis av den ökända förbannelsen att historien tappar både fart och friskhet efter en stund, ofta innan manuset ska ta sig till den stora finalen. Här känns det extra påtagligt på grund av filmens alltför långa speltid på strax över två timmar. En komedi bör nog hålla sig på runt 100 minuter för att vara optimal när det gäller fokus hos oss som tittar. Passeras den gränsen blir det gärna lite segdraget och här finns små inslag av just den känslan.

glada nu ja. men vänta bara....

Wiig gör som redan nämnts en fin insats och sidekickas trevligt av en tjejliga bestående av bla Maya Rudolph, Ellie Kemper, Melissa McCarthy ( i kanske den varmaste rollen av alla!) och Rose Byrne som den oerhört påfrestande Helen. Naturligtvis finns ett kärleksintresse även för Annie här, är polis och heter Nathan (Chris O´Dowd). Ni kan ju roa er i två sekunder med att fundera på hur det kommer att gå där.

Bridesmaids är rätt kul. Någonstans handlar det naturligtvis om vänskap, både gammal och ny, och att det finns plats för alla trots olika förutsättningar. Vill man dock bara bli lite skönt underhållen behöver man inte tänka så mycket på det utan bara njuta av en humor som möjligen är lite råare och fräckare än vad vi sett förut när det gäller romcoms med tjejerna i centrum. Uppfriskande.

Draktränaren (2010)

Stackars Hicke. Inte nog med att han bor på en gudsförgäten klippö någonstans norrut, är spinkig son till byns biffiga vikingahövding och har en helt annan syn på det här med vikingars brutala sätt som uppenbarligen ska vara normaltillståndet i den här delen av världen. Dessutom ansätts byn ständigt av attacker från de svurna dödsfienderna drakarna (vilket uppenbarligen pågått i hundratals år).

Drakarna gör sina nattliga räder, vikingarna försvarar sin by, svär och spottar och levererar hårda ord med skön skotsk dialekt. För en viking här är alltså det största i livet att bli en riktig drakdräpare. Något som pappa hövdingen väldigt gärna vill att Hicke ska bli, men inser också att grabbens klena fysik och mjäkiga lynne inte direkt kommer att uppfylla den önskan i framtiden. Om han ändå kunde vara som de andra vildhjärnorna till ungdomar.

Av en slump stöter Hicke på en ensam drake med flygproblem, fascineras av den och uppfinner bara sådär en anordning som gör att draken raskt kan bli airborne igen. Ny vänskap uppstår och Hicke inser plötsligt att drakarna inte alls är så onda som han trott. Än mer övertygad om detta kommer han att bli ju längre äventyret rullar på. Problemet är dock bara att vikingasamhället i övrigt inte alls håller med om att vänskap med drakar är något att luta sig mot. En död drake är en bra drake typ, och rädd för att berätta sanningen om sin nya bekantskap går han motvilligt med på att börja i drakdödarskolan under tiden han funderar på hur han ska ta sig ur den något prekära situationen.

Av alla de stiligt producerade dataanimerade äventyren jag tagit del av, både under det här året och tidigare, är detta verkligen ett ess i samlingen! En rask och engagerande story, jag menar..drakar! De har ju alltid en mytisk fascination över sig, oavsett i vilket sammanhang de uppträder. Hicke är en käck lite parvel, nära till oneliners och med uppfinningsrikedom. Naturligtvis måste han göra den obligatoriska konfrontationen med sin pappa, i ett moderslöst hushåll, men där den värsta tårdrypande sliskigheten håller sig borta.

Rent tekniskt är filmen en galet snygg historia med vindlande bildlösningar och detaljrikedom i animationen som ibland tycks sudda ut gränsen för vad som är animerat eller ej. Filmen kommer naturligtvis med olika alternativ vad gäller röster och språk, själv föredrar jag naturligtvis originalet, och får då bla njuta av Gerard Butler, Kristen Wiig, David Tennant och Jay Baruchel som den ettrige Hicke. Sedan är det ju naturligtvis rätt svårt att inte charmas av Hickes drakvän Tandlös som ofta påminner mer om en tokrolig hund än en drake.

mer bushund än drake..

Helt klart en film som tilltalar alla i familjen, och speciellt mig som vuxen med stort barnasinne kvar. Man behöver inte vara speciellt orolig för hur det ska gå mot slutet, även om viss spänning infinner sig under finalen med sedvanligt battle BIG-style då verkligen filmmakarna visar vad alla timmar i studion gick åt till. I grunden en ganska klassisk historia om vänskap över gränser och omgivningens rädsla för det okända.

Draktränaren kvalar lätt in som en av de allra bästa i animerade kategorin av filmer som sett dagens ljus de senaste åren. Storslaget, roligt, engagerande, förbaskat snyggt och till och med lite spännande!
Och inte visste jag att det fanns så många olika draksorter!

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”