#sommarklubben: Don’t Say a Word (2001)

Är Sommarklubben 2018 Michael Douglas klubb??
Här får vi ännu en rulle med den slitstarke gamängen! Douglas liksom bara vevade in rullarna i strid ström från mitten av the eighties fram till början av 2000-talet! Såklart nästan alltid som hjälte. Den oskyldige (nåja..hrm) som hamnade i skiten och fick lösa allt medelst lite påhittighet och list.

Idag är han pyskologen Dr. Nathan Conrad i New York, specialist på att prata med grava psykfall som sitter inspärrade i madrasserade rum. Här blir han ”pålurad” att ta hand om unga Elisabeth (Brittany Murphy) som uppenbarligen har varit med om hemskheter och vägrar prata. Något som badasset Koster (Sean Bean) absolut vill av någon anledning. Så pass att Koster kidnappar Conrads egen dotter, och hotar dessutom frun (Famke Janssen) med otrevligheter om inte Conrad fixar biffen och får patienten att börja prata….och mer precist avslöja information från förr som Koster behöver. Återigen Douglas med familj i knipa!

Stabil thriller detta ändå. Den glänser kanske inte, men innehåller element av suspense och stakes tillräckligt mycket för att gå i mål på rätt sida. Douglas får återigen sporta envisheten hos en man vars familj är i fara. Vi har sett det förut, och vet precis vad som väntar. Gamle Douglas gör mig icke besviken. Regisserande Gary Fleder håller det ganska kort och effektivt. Inga utdragna scener eller mjölkig softness i onödan.
Är det förutsägbart? Javisst.
Är det underhållande ändå….även vid en omtitt? Absolut. Douglas, The Man!

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Jupiter Ascending (2015)

jupiter_posterJa herregud.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för om det här kvalar in på listan över de värsta galenskaperna som producerats ever…eller om det är ännu ett genialiskt visuellt stordåd av ett mycket modigt syskonpar.

MatrixLana och Andy Wachowski skäms inte för sig, snor från gamla seg-pillret Dune och den fräsiga Det 5:e Elementet….typ…och bakar ihop sin egen deg till nåt…ja jag vet banne mig inte.

Det är högtravande rymdopera, actiontokigheter och knashumor på löpande band. Vi har en Sean Bean i konstig roll, vi får en HYSTERISKT överspelande Eddie Redmayne i en sorts Gary Oldman-pose och så förstås en avspänd och rätt mysig Mila Kunis.

Plus….en Channing Tatum med kajal i nyllet och raketdojor på fötterna.
Jag vet.

Men vad handlar det om? Ja det veteifan. Det börjar med att Kunis städar toaletter.
Sen dyker frifräsarn Tatum upp. Och sen ett rymdskepp. Och sen…äh…du får titta själv.
Jag vet fan fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det gick ut på!

jupiter11

en tur på stan!

På ett sätt är det modigt, jäkligt modigt, av The Wachowskis att omsätta sin galna fantasi i detta 176 miljonerdollars-projekt.
Och på ett sätt är det fullkomligt sanslöst galet och helt vettlöst!
Ett liknande grepp funkade ju dock helt perfa i den UNDERBARA Cloud Atlas!
Här är det mer tveksamt.

Men…jag kan inte med att underkänna rullen helt.
Bara det är ju jävla märkligt också.

Vårens konstigaste filmupplevelse?

TV-Landet: Game of Thrones säsong 1-3

Dags för lite tankar och funderingar om ännu en av de hetaste serierna as of now!

Jag KAN vara en av de sista på bollen, och då är det här ju inget nytt för er…MEN för dig som ännu INTE upptäckt intrigerna i detta påkostade drama är det på plats med SPOILERVARNING! Inte så att allt avslöjas i detalj, men har du inte sett de 3 första säsongerna ännu, eller bara kommit halvvägs…så kan det vara smart att undvika texten nedan….

Med detta sagt kastar jag mig in i funderingarna och bjuder hugade att följa med…!

*******************************************

Jag har aldrig varit mycket för det där med fantasy och hittepåvärldar.
Har aldrig fascinerats av vare sig Conan-universumet eller mastodontiska Sagan om Ringen. Läste aldrig böckerna. Såg filmerna visst, men tyckte de blev ganska blaha blaha efter ett tag. För att inte tala om prettovarningen eller skitnödigheten.

Så läste man om Game of Thrones. Mycket. Så pass att det liksom inte gick att värja sig mot alla ord, alla artiklar. Hyllningskörer och trumpeter. Gigantiska superlativer och prisanden. Och vem är väl jag att inte kunna ändra mig? Satt ned och såg första avsnittet nån gång i oktober 2013. Icke det minsta imponerad. Möjligen av förtexterna och dess märkliga animationer. Annars; njaee…blaha blaha igen..med alla dessa storslagna vyer, djupa släktnamn och platser vars ord inte skapade det minsta sug hos mig. Och så Sean Bean. Blev inte han ihjälhuggen i LotR? Var han tvungen att återvända i det här universumet?? Hallå! Fantasin? Vart tog du vägen?

Nä, GoT förpassades till bakre hyllorna lika snabbt som lönen försvinner efter att man betalat räkningarna. Det där var ju sannerligen inget för en annan. Samma tjafs och dödsallvarliga dialoger från en fantasivärld man inte behövde göra bekantskap med. Ajöss!

Det skulle krävas en veckas sjukläge hemma i soffan våren 2014 för att omvändas.
Vet inte varför, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka ge den en chans. Igen. På med första avsnittet. Där kunde man ju redan handlingen sedan förra gången. Ok, på med andra avsnittet…och vänta här nu…blev det inte lite…lite…intressant här? Tjipp så hade första säsongen klarats av i ett nafs! Och…tusan vad bra det var! Spännande och ovisst. Och plötsligt framstod seriens karaktärer som veckans mest intressanta personer! Ned Stark, jomen en rättrådig snubbe trots allt. Och Sean Bean kanske ändå VAR rätt skådis till den rollen. Och så alla andra. Plötsligt växte persongalleriet ut till det mest intressanta på år och dag! Och vilka filurer sedan! Hörni moraliska figurer från LotR, stick hem till mamma! Här snackar vi OMORAL och OSEDLIGHET som den aldrig visats förut i tv-seriesammanhang! Inte ens i den sexistiska världen där Conan regerar. Tack för det HBO! Eller tack och tack…, inte så att jag sitter här och hyllar blod, våld, sexscener och en galen människosyn…men nog fasen hjälpte den rätt råa och skamligt underhållande approachen till att plötsligt göra dramatiken i Westeros mer lockande och förväntansfull..!?

Fantasivärlden runt dessa riken blev plötsligt synnerligen intressanta, än mer när man om man vill kan se både de brittiska öarna, den europeiska kontinenten och delar av mellanöstern i GoT:s egen kartatlas över den ”kända världen”.
Vad är det då som gör denna påkostade fantasy/drama-serie så intressant? Och varför köper jag det här och inte Legolas, Hobbitar, Gandalfar och Peter Jacksons visuella fester lika enkelt? Funderat en stund på det kan jag säga. Svaret är nog lika enkelt som det är logiskt: GoT förlitar sig inte alls (nästan inte) på övernaturligheter och magi i märkliga former. Ok det förekommer, men knappast så att det är centrala ingredienser i anrättningen. Mer som små extra kryddor när så behövs. Nä, istället är det ju MÄNNISKORNA som står i centrum. Med alla sina egenheter, styrkor, svagheter och framför allt intriger. Finns det någon här i som INTE har en dold agenda? En liten räv bakom örat? Lägg detta faktum till den oerhört underhållande dialogen i serien, replikerna som i sina bästa stunder spottas fram i antingen underbar självgodhet eller oförställt hån. Mycket underhållande. Dialogen och de olika klanernas lömska planer är den drivande motorn i berättelsen. Vem är god och vem är ond då? Inte helt lätt att pinpointa det om du frågar mig. Ganska snart i säsong 1 tex pekade ju godhetens alla pilar på Ned Stark och hans familj från norr, även om dessa också har sina skelett i garderoben.

Lannisters, de usla incestuösa viktigpettrarna med den lille rappkäftade dvärgen Tyrion i släptåg, stod för det ytliga, de maktgalna och egoistiska dårarna som inte skydde några medel för att behålla sin ställning i riket. Och så en ganska tandlös kung Robert Baratheon, som ingen tycktes gilla. En festprisse som inte hade koll på sin egen familj. Lägg till detta diverse löst och lurigt folk som hela tiden tycks smyga i kulisserna…och du har en salig samling berättelser, stickspår, som för det mesta har varit både intressanta och fascinerande.

Hela världen och händelserna runt Westeros och the Seven Kingdoms känns som en vuxen version av Ringen-världen. Kanske du inte alls håller med här. Menar att det minsann inte går att jämföra dessa alster. Fine, såklart du kan tycka det. Inga problem. Själv hävdar jag att GoT är just det…lite tuffare och lite mer ”jordnära” än vad LotR är. Lite råare och lite mer förlitande på sina karaktärers moraliska och sinnliga attribut. Ungefär som House of Cards är en smutsigare variant på Vita Huset (mer om DEN sköna sköna kopplingen i framtida betraktelser här i TV-landet!)

SÅ vad bjöd säsong 1 på då?
Som är värt att minnas? Ned Starks starka position som den pålitlige go-to-killen i norr är en detalj. De märkliga händelserna vid The Wall och den mystiska världen bakom denna mur av is. Här en snygg blandning av drama och övernaturlig osäkerhet. Dessvärre kan jag tycka att just säsong ett tar för lite grepp på myten bakom Muren. Trots några snitsiga scener i början av säsongen.
Sen flyttas fokus, av naturliga skäl, till Kings Landing och intrigerna på slottet. Här introduceras också några av seriens mer intressanta figurer i kulisserna; Lord Varys och den lismande gamle Grand Maester Pycelle. Vi har fixaren och den superhale Littlefinger, som ju längre serien rullar på får större och större påverkan på händelserna. Under säsong 1 bygger GoT effektivt upp en spänning, en osäkerhetsfaktor, som gör att man sitter som på nålar. Slutet på säsongen är ju helt makalös med klimaxen när Ned Stark får betala priset för att försöka hålla på medmänsklighet och stolthet. Kan man göra annat än hata den nye kungen, ungjäveln Joffrey!?! Vilket rafflande slut på säsongen! Och hur intressant är inte den unga, till en början osäkra, Daenerys Targaryen´s utveckling!? Här hoppas man rabalder i leden så småningom. Överlag mustigt slut på första säsongen!

Säsong 2 då? Vad kan man säga där? Tja, kanske lite mer av en transportsträcka in mot den exploderande säsong 3. Om du frågar mig. Här har vi iof sig en Tyrion Lannister som plötsligt börjar visa tendenser på godhet och…ansvar! Han ser det orimliga i styret som dåren Joffrey ägnar sig åt. Robb Stark får axla sin fars mantel och drar ut på korståg, typ. Kanske lite för mycket grubblande längs vägen då han bara tycks stå och stampa i ganska många avsnitt. Och nu börjar äntligen Daenerys få lite fart på sina planer därborta över havet. Jon Snow fördjupar sig i kampen om The Wall. Inget av detta på något sätt ointressant, bara det att man kanske efter säsong 1 var så uppfylld av seriens totala brist på respekt för de hittills grundmurade tv-lagarna…som bla sade att man inte kunde ta livet av nyckelpersoner…vilket ju vi fått se motbevisas just i denna serie. Om säsong 1 satsade på en chockerande avslutning tycks säsong 2 vilja gå i må med rejäla kraftmätningar. Slaget om Kings Landing är både hetsigt och barbariskt extravagant, och den gnällige tronpretendenten Stannis Baratheon och utmanaren om kronan får plötsligt mer motstånd än han hade räknat med.
Lägg till allt detta ett fortsatt utvecklande av seriens olika karaktärer, där man ibland är övertygad om att författarna har föresatt sig att varenda kotte ska få några minuter i rampljuset, och GoT´s uppföljarsäsong håller en ganska hög lägstanivå. Men samtidigt lite som att den väntar in något och håller på att samla ihop sig…

Säsong 3. När filmhistorien senare kommer att skrivas, kanske den här säsongen mer än något annat kommer att bli förknippad med avsnitt 9; The Rains of Castamere…eller Red Wedding som många väljer att kalla det. Sällan har väl så många (?!) hickat till i chock under dessa intensiva minuter, och framför allt kritiska sekunder, när plötsligt nästan ett helt familjehus förintades.
Samtidigt fortsätter Daenerys sina erövringar bortom The Narrow Sea och hennes växande armé känns lätt som ett skönt hot mot sandlådan i Westeros. Men varför envisas hon hela tiden att dröja kvar? Varför inte sätta kurs mot Westeros med sina krigare, sina rådgivare och sina drakar? Nu vill vi ju ha action och blodspillan på allvar om kronan för tusan! I norr vill jag dessutom att The Night Watch får lite bättre pejl på the White Walkers. Eller kanske att the White Walkers börjar spotta upp sig på allvar! Och Mance Rayders folkliga armé. Vad ska det bli av dem?

Denna tredje säsong rullar således på och tycks ändå hela tiden ha något udda och märkligt att bjuda på. Efter den här tredje säsongen kan man inte annat än att konstatera att serien är en enorm apparat att producera. Enligt uppgift på flera kontinenter samtidigt och med en imponerande rollista. Alla skådisar gör vad de kan för att profilera sina karaktärer. Visst gillar man Peter Dinklage som Tyrion lite extra? Charles Dance som Tywin Lannister tycks ha funnit sin rätta plats i serieträsket. Lena Heady är sådär irriterande påfrestande som dårkungens mamma…och Joffrey själv….tja..starkt av av unge Jack Gleeson att vilja ta sig an en sådan avskyvärd roll ändå. Danske Nikolaj Coster-Waldau må höra till de luriga Lannisters, men nog skönjer man även där en släng av samvete och patos bakom den blänkande rustningen? Kommer Jon Snow någon gång att få arslet ur och styra upp situationen vid The Wall? Man hoppas ju det. Och hur många gånger har man inte irriterat ihjäl sig på våpet Sansa Stark, vars röst kan vara seriens mest enerverande. Samtidigt kan man ju inte låta bli att tro att känna en sorts beskyddarinstinkt över denna karaktär. Motsatsen hittas naturligtvis i Arya , som håller på att växa till sig ordentligt. Tillsammans med The Hound känns det som att det kan bära hur långt som helst. Liksom för Daenerys och hennes gubbar. Fast där börjar i alla fall jag känna otåligheten komma krypande lite. Där behöver det hända lite nu!

Game of Thrones fascinerar ändå. Fortfarande. Upprymdheten och berusningen under första säsongen må ha avtagit hos mig kanske. Den första förälskelsen har lagt sig. Nu är det mer som ett stabilt förhållande. Inte utan vissa transportsträckor och lite mindre dalar i vissa avsnitt. Men icke desto mindre en serie som fortfarande håller greppet.
Och just nu rullar ju säsong 4 för fullt. Jag har naturligtvis inte missat en sekund av denna nya säsong, ska inte börja avslöja några galna detaljer och föregripa spänningen.
Detta överlåter jag till er att uppleva själva.

Men så mycket kan sägas; när Game of Thrones nu går in på sin fjärde säsong…gör den det med vetskapen om att det just nu är en av tv-världens kanske maffigaste skapelser.
Inte bara dyrast produktionsmässigt, utan också den mest ovissa, märkliga och spännande soppa man kan se just nu. Finns det överhuvudtaget något lika färgstarkt persongalleri för tillfället?

Tillåt mig tveka.

Låt intrigerna fortsätta!

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

The Lost Future (2010)

Det här med tv-filmer är ett riktigt gissel.
Man vet inte riktigt vad man får, vilket man i och för sig inte vet när det gäller ”vanliga” filmer heller. Men tv-filmer känns särdeles luriga eftersom distributörer ofta vill tillskriva dem samma status och tyngd som en vanlig film.

Jag vet inte hur det är för er andra, men själv är jag otroligt känslig för det där och snappar blixtsnabbt upp de avslöjande signalerna. Det handlar allt som oftast om den forcerade historien, de mindre påkostade effekterna, det oftast sämre fotot i kombination med alltför snabba klipp tv-style och det faktum att filmens skådisar inte ens går att hitta i den bästa B-film.

Men visst, det finns också bra tv-historier som mer än väl kan förhöja tittandet. Det här är dock inte en sådan. Dagens dikeskörning börjar med en grupp män som rör sig i en skog, snart har de lyckats bekämpa något som ser ut som en gigantisk hamster korsat med en förvuxen koala och vartefter förstår vi att det handlar om den ack så uttjatade framtiden efter att en större katastrof inträffat och över världen breder djungler, våtmarker och öknar ut sig.

Ytterligare hot finns också i form av att andra väldigt skumma varelser, en sorts kombo av förvildade zombies och kannibaler (naturligtvis en effekt av en fruktansvärd sjukdom som härjat över världen) gör livet allmänt surt för den lilla kolonin av människor i sin skog där de mest verkar sitta och  trycka i brist på annat att göra. Lösningen på alltings gåta och motgång vad gäller det förflutna tycks finnas i ruinerna av Storstaden (självklart) som bara ligger ett par manussidor bort. Den obligatoriska äventyrsgruppen ger sig av och får handskas med standardiserade och klyschiga hinder som är så intetsägande att man allvarligt sitter och fingrar på stopp-knappen.

Bean börjar misstänka dåligt rollval i pågående karriären..

Illa spelat är det också av okända tv-skådisar där noll möda verkar ha lagts på någon större personregi. Det enda förvånande är att man tydligen skickat en fet lönecheck till Sean Bean som kommer in och lite pliktskyldigt hasplar ur sig plattityder till höger och vänster. Easy money för honom såklart, men frågan är om han verkligen vill att detta jobb ska stå med på hans cv i framtiden…? Dåligt omdöme säger jag i alla fall.

Det är halvtaskiga effekter och någon större kruttunna har sannerligen inte satsats på att få till snygga backdrops eller fräsiga digitala lösningar. Storyn är brutalt forcerad, kapar hörnen alldeles för ojämt och oengagerande och det tycks inte hjälpa att det är icke helt okände Hollywood-dansken Mikael Salomon som basat på inspelningen. Det hela blir till en mischmasch av allt vi sett förut. Fast sämre. Det som hade kunnat bli något slarvas bort på nolltid. Och alla har hela tiden så förbannat vita tänder för att vara halvvildar! Bara en sån sak.

The Lost Future kan möjligen ha tjänat som inkörsport till ett framtida serieprojekt. Eller också bara ett försök att spinna lite på temat att blanda postapokalyptiskt mumbojumbo med äventyrsgenren med anpassning för dumburken. Hur som helst är det ett irriterande dåligt försök som jag ångrar att jag slösade tid på. Och nu har jag dessutom slösat text på den också.

Flightplan (2005)

Det är ändå lite kul att upptäcka att ibland vid vissa återtittningar så inser man att filmen fortfarande håller i tex spänningsvärde och engagemang. Trots att man vet hur storyn kommer att utveckla sig och sluta.

Måhända är väl det en styrka i filmens manus? Att man fortfarande kan hitta detaljer och scener som underhåller på ett eller annat sätt. I mina ögon är Flightplan just en sådan film, lite mörk och dyster i sitt upplägg för att sakta stegra spänningen och framför allt ovissheten. Storyn är upplagt enligt det typiska formatet att den vill skoja lite med oss som tittar också. Leda in oss på olika vägar och scenarion, få oss att tvivla på det vi bevisligen tycks ta del av.

Kyle Pratt (Jodie Foster) ska frakta hem sig själv, sin dotter och sin nyligen avlidne makes kista från Berlin till USA via flyg. En lätt överdrift att påstå att Kyle är på toppenhumör, tvärtom tycks hon då och då drabbas av syner, eller är det möjligen minnen…eller bara ren sorgdepression? Än värre blir det när hon efter start slumrar till för att sedan plötsligt vakna och upptäcka att dottern Julia är borta. Borta så till den grad att ingen av de övriga passagerna eller kabinpersonalen kan påminna sig om att de överhuvudtaget har sett flickan kliva ombord, eller att hon ens existerar för den delen.

En förtvivlad Kyle gör nu allt för att övertyga personalen, passagerarna, piloterna och en luttrad flygplanspolis om att hon, trots sitt depressiva tillstånd, varken är galen eller hittar på.

Regissören Robert Schwentke har full koll på både manus, skådespelare och scenografi under den här minst sagt olustiga händelseutvecklingen. En klaustrofobisk miljö som ett flygplan tillhandahåller erbjuder bra möjligheter till att fånga den instängda känslan med mycket människor på liten yta. I takt med att filmen rullar på får jag som tittare också mer information om Kyle´s bakgrund vilket som sagts ovan plötsligt ställer min egen slutledningsförmåga lite på sin spets. Men ok, som luttrad filmtittare kan man troligen lista ut ungefär hur det ska avlöpa, fast rent generellt lyckas manusflödet vindla åt både det ena och andra hållet under en bra stund och erbjuda alla möjliga lösningar.

Jodie Foster tillhör den där lilla skaran favoriter som finns i min bok. Hon har en förmåga att koppla på den där speciella blicken när det behövs som gör att jag köper hennes rollfigurer rakt av. Foster tillhör verkligen de skådisar som kan konsten att klara av de flesta känsloyttringar på film och få det att vara trovärdigt. Om man nu ska hitta något att anmärka på så är det väl möjligen det faktum att hon egentligen här upprepar sin roll från Panic Room, ensam mamma som hamnar i en känsloladdad nödsituation vilken utspelas på begränsad yta. Eftersom jag dock gillar Panic Room har jag ett gott överseende öga till detta.

Sean Bean som bister pilot och Peter Sarsgaard som svårövertalad flygplanspolis ser till att det är bra skådespelat vad gäller de viktiga birollerna, men överlag är det här Fosters show till hundra procent.

Flightplan gör sitt bästa för att väva in åskådaren i osäkerhet om vad som egentligen sker, och tack vare Fosters säkra agerande och Schwentkes öga för spänning och smartness i upplägget blir det underhållande. Även vid en omtitt.

”Where’s Julia?”

Black Death (2010)

Ok. Först tänker man att “det blir nog en stunds lite svajig underhållning…i bästa fall, om inte bristerna lyser igenom för mycket”. För det är ju liksom ett sådant upplägg.

Engelsk (förhållandevis) lågbudgetrulle, en regissör vars enda verk jag sett förut är den halvdana Creep, Sean Bean som namnet nummer ett i rollistan vilket kan betyda både vin eller vatten vad gäller honom och en handling som tar avstamp i den pestdrabbade häxnojiga medeltiden runt 1340-talet. Hmm..kanske är det inte så bra att se den här så tätt inpå Cage-rullen ”Season of the witch”…?

Men oj vad jag får tillfälle att sätta mina farhågor på skam. För vad är det vi serveras här om inte ett stycke…tja.. livsåskådningsdrama där religionens existensberättigande för oss människor sätts i centrum. Och allt med en våldsam och fatalistisk twist.

När pesten drar över den engelska kontinenten som värst åtar sig unge munken Osmund att fungera som vägvisare åt den bistre hårdingen Ulric (Sean Bean) och hans betalda knektar som fått i uppdrag av självaste biskopen att ta sig till en mytomspunnen avlägsen by där pesten inte lär finnas tack vare närvaron av en nekromant, en andebesvärjare, som sägs kunna väcka döda till liv. Vore det inte förträffligt om kyrkan kunde lägga vantarna på en sådan gudlös varelse och kontrollera de oheliga krafterna i dessa mörka tider?

Osmund själv dras med tvivel över om han valt rätt i tron, bla har han i smyg en kärlekshistora med en kvinna, och ser plötsligt den förestående resan som ett sätt att en gång för alla komma till insikt. Mycken möda och besvär tar sällskapet slutligen till den lilla byn, men där väntar självklart den slutgiltiga prövningen.

Christopher Smith´s alster är lite svår att placera in i ett självklart fack. Omslagstexter pratar om skräckthriller och rysare, vilket känns helt galet. Däremot är det ett skitigt drama, inga vita tandrader här inte. Fotot är blekt och färglöst, landskapet känns onekligen sjukdomshärjat ned i minsta grässtrå. Inte förrän den avlägsna byn uppenbarar sig tonar färger fram på ett helt annat sätt. Effektfullt. Våld förekommer i lagom mängd och väjer inte för detaljerna. Miljön blir skrämmande bara genom att vara så eländig och befolkad av människor som är fullt övertygade om att världen håller på att gå under.

Där Smith lyckades köra Creep i botten efter en lovande inledning, håller det mer hela vägen här. Snarare ökar ovissheten och plötsligt är det inte så självklart vilka som är de goda och onda. Vad döljer byn för hemlighet? Vem är kvinnan Langiva (Clarice van Houten), som kan kalla tillbaka de döda, egentligen? En demon, en ängel…eller något helt annat?

Black Death känns som en skön liten smygare i min bok. En stunds envig mellan religionens betydelse och sanna verkan i mörka stunder ställd mot individens tro på sin egen natur och det fria tänkandet. Hur mycket är människan beredd att offra i kyrkans namn? Vad driver den sanna övertygelsen? Se där, lite intressanta frågor utkastade av en gedigen skådisensemble i en överraskande bra film.

”I am death. Vengeance is mine!

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”

The Island (2005)

Ända sedan jag såg filmen första gången har jag haft en känsla av att den blivit något styrmoderligt behandlad lite överallt. Kanske lite oförtjänt avfärdad till och med.

Efter detta omtag är jag beredd att vidhålla samma omdöme, även i skriftlig form. Måhända är det här också som två filmer i samma film. Är det en Michael Bay-film? Javisst. Går saker sönder? Självklart. Och till en rätt hög ljudvolym dessutom. Nu måste ju inte dessa faktum betyda att en film är dålig. Bay´s filmer retar alltid upp vissa och får andra att äta popcorn med intensiv frenesi, själv tycker jag nog att hans filmer är rätt skönt over the top och oftast rejält underhållande. Men, någonstans under allt spackel finns här en grundstory som för tankarna till Phillip K. Dick-betraktelser och som kanske är värd ett bättre öde…

Här huserar Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Det är samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

Första delen i den här rullen påminner mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den tysta flykten, Flykten från framtiden) med sina existentiella frågeställningar. Här bakas en rätt snygg och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi.

Men det märks också att Bay får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

Filmens producenter skyllde delvis den magra framgången på huvudrollsinnehavarna, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounsou, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat. I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också.

The Island är en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst.

”The life you thought you had… it never happened”

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2