Etikettarkiv: actionthriller

Aug 13 2019

#sommarklubben: Patrioter (1992)

Klart att man ville spinna vidare på figuren Jack Ryan efter succén med Jakten på Röd Oktober. Synd bara att Alec Baldwin inte ville vara med längre. In på banan med Harrison Ford istället, den första av två insatser som den redige CIA-analytikern. Här på plats i London med familj där han håller föreläsning. Att av en slump avstyra en IRA-attack mot medlemmar ur kungliga familjen kommer dock att visa vara ett vågat tilltag. Att få ilskna nordirländare efter sig…det finns behagligare problem.

Gedigen thriller ändå. Låt vara uppställd efter konstens alla ramar såsom mallarna skulle se ut för thrilleraction på 90-talet. Ford är lagom bister, det är lite familjemannen-Michael-Douglas över honom. Handlingen flyttas snart över till USA och rejäl konfrontation väntar på Ryans hemmaplan. Sean Bean och Patrick Bergin är IRA-buset som tänker jaga livet ur den gode analytikern. Bakom kameran Phillip Noyce som ju kunde detta med thrillers rätt bra. Anne Archer får vara den stoiska fru Ryan. Inget nytt under solen bjöds här, snarare en god thrillerstund. Manuset tar verkligen inga otrampade stigar. En film som gör vad den ska, ett beställningsjobb från Hollywood. Återtitten håller ihop. Trots allt.

Blodshämnd i sommarnatten.

Apr 15 2019

Hotel Artemis (2018)

Försvann den här rackarn i bakvattnet av Bad Times at The El Royale? Kanske. Futuristiskt (okej, inte sååå långt fram i tiden…typ 10 år) om ett oroligt Los Angeles med konflikter och upplopp. Mitt i staden finns Artemis, ettt safehouse för skurkar, de som behöver söka skydd, vila upp sig, och framförallt få sjukvård. Har man ett ”medlemskap” till ”hotellet” blir man också insläppt och får sina eventuella skador behandlade av The Nurse (Jodie Foster) och hennes sidekick Everest (Dave Bautista). Ålderssminkade Foster sköter ruljansen och har icke lämnat kåken på 20 år, visar uppenbara tecken på torgskräck så fort någon föreslår ett besök ut på gatan. Varför? Svaret finns förstås i manuset, och rullas upp ju längre filmen fortskrider. Dessutom vankas oroligheter i korridorerna när olika luriga typer plötsligt dyker upp. Och vad är det egentligen för klientel som huserar i de olika ”vilorummen” just den här kvällen…?

Standardaction som ändå behåller mitt intresse. Foster gör det också förvånansvärt bra som den lite oroliga bossen på bygget. Stör den halvrackiga ålderssminkningen? Nä, inte så mycket ändå. Och inte på ett sånt sätt som gör att fokus från storyn tas bort. Dave B gör en typiskt Dave B-roll. Men det är också funkis. Inte en rulle som vill berätta något nytt direkt, mer en lätt annorlunda story om en fristad för allehanda skumma typer..och vad som händer när ordningen och de noga utformade ”reglerna” åsidosätts. Plus att Foster, som ju annars är sparsam med sina framträdanden numera, funkar riktigt okej som filmens primus motor. Jeff Goldblum är också inknöad, men blinka till och du missar honom…typ.
Väl värt en titt, utan att vara asbra.

Apr 3 2019

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Mar 4 2019

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

Feb 12 2019

Close (2019)

Noomi! Damn, hon fortsätter att smyga sig in i min bok! Henne som jag hade så svårt för, när hon tog steget över till internationella scenen. Det var lite pinsamt under lång tid. Med dialekten, överspelet. Trägen vinner ju dock säger de. Kanske hon nött ned mitt motstånd i takt med att jag aldrig slutat ge henne chansen att överraska mig. Och banne mig om inte tiden ändå har talat för henne. Eller har hon äntligen börjat hitta roller som passar bättre? Både Unlocked och What happended to Monday var stabilt underhållande. Idag är hon hårdingen Sam, givetvis med ett mörkt bagage som vi ska ana sådär lagom i skuggorna. Sam jobbar med personskydd, en tvättäkta livvakt. Hennes tjänster behövs till rikemansdottern Zoe, som nyss blivit ännu rikare när hennes pappa gått bort. Kvar styvmamman med egna ekonomiska intressen. Zoe behöver skyddas, och dessutom rättas upp lite. Kan Sam vara nyckeln? Vi rör oss från flådigt hus i London till lika flådigt ställe utanför Casablanca. Strax skits det i blå skåpet (but of course), kidnappers anfaller. Full fart. Sam får bekänna färg. Flykt och action. Gruvligt ekonomiskt falskspel på olika fronter. Vem gör vad? Och varför? Och hur många odds ges på att Sam och Zoe inte hittar varandra längs den rufflande resan? Inte speciellt höga kan jag säga.

Ja men detta var ju underhållande i tv-soffan. Klyschigt såklart, men ändå med det lilla engagemang som krävs för att jag ska investera intresse i den här Netflix-rullen. Rapace trular på, men känns som hon har koll på läget. Hon spelar väldigt bra med sina ögon! Uttrycken. Känslorna. Bra jobbat Noomi. En massa hel- och halvfigurer som figurerar in och ut ur handlingen. Falskspelare, skumrask och opålitliga typer. För att vara klyschor känns det ganska ovisst ganska länge. Det känns också som att det är tjejernas rulle. Regisserat av en tjej också, Vicky Jewson. Hon öser på med  ändå sevärd standardaction. Perfekt för en fredagskväll efter tacomyset.

 

Finns på Netflix.

Feb 1 2019

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

Jan 15 2019

Sicario 2: Soldado (2018)

Förra rullen (som jag förvånande nog inte skrivit om än!!) var stenhård och ett slag i magen.
Uppföljaren är liksom bara stenhård. Kanske för att man redan varit i den tuffa miljön och ”sett” allt? Kanske för att Emily Blunts FBI-polis inte är med här? Det var ju lite hon som blev filmens/vår observatör till allt det grymma som utspelades. Kanske är det också för att Denis Villeneuve inte återvänder till regijobbet? Fast, kanske inte. Ersättaren, italienaren, Stefano Sollima har full koll på brutalt och korrumperat vardagsvåld. Taylor Sheridan har återigen plitat ned ett manus, som fokuserar mer den här gången på torpeden Alejandro (Bencio Del Toro remember…?). Utgångspunkten är dock att lurige federale agenten Graver (Josh Brolin) får näst intill fria händer av den amerikanska regeringen att starta knarkkrig i Mexiko…för att på så sätt ta upp kampen mot insmugglandet av terrorister i USA. En shady plan såklart. Graver tänker ut en list och engagerar återigen den lömske Alejandro, och vips är mayhemet igång igen. Iaf så länge ingen kan koppla det till jänkarna.

Samma mörka vardagssyn på det eviga knarkkriget vid gränsen mellan USA och Mexiko. Samma stenhårt nattsvarta sätt att närma sig lösningen på problem. Vi får även här ett par synnerligen suveräna shootoutscener som gör titten värd. Graver och Alejandro rör sig verkligen på skuggsidan i den här konflikten. Svek och dubbelsvek. Vi kommer liiite närmare Alejandro som person, Graver är mer nedtonad här. Och Blunt är som sagt inte med alls.
Stabil tung thriller. Snygg som film också. Som dock inte lyckas med det där slaget i magen som gör den till något lite mer extra. Men det det betyder ju absolut inte att detta inte är sevärt.

Nov 21 2018

Proud Mary (2018)

En rätt cool rulle ändå detta. Eller, Taraji P. Henson är förbaskat cool. Men framför allt det också en rulle som flög ganska mycket under radarn när den dök upp nån gång i somras. Storyn är egentligen blaskigt larvig; Mary (Henson) jobbar som hitman (hitwoman?) till Bostongangstern Benny (Danny Glover). Backstoryn ger oss att Benny en gång i tiden tog hand om Mary och uppfostrade henne som sitt eget barn. Typ. Och gjorde henne till mördare. Normalt. Not!
Anyhow, nu börjar Mary fundera på sitt livsval och om det inte är dags att lämna branschen och leva ”som en vanlig kvinna”. Speciellt också eftersom hon burit runt på ett tungt bagage som nu ger sig till känna på allvar…för många år sen beställningsknäppte hon en skum lirare, och insåg försent att snubben hade en liten son i lägenheten också. Nu återser hon av en slump grabben som blivit tvättäkta streetkid med lagom attityd. Några sorts moderskänslor vaknar och det kanske får henne att börja ifrågasätta sitt liv. MEN..det vet ju alla…man lämnar inte Boston-gangsterfamiljer bara sådär. Det är ju sen gammalt.

Såja, vad har vi mer på rullen? Jo, regisserad av ”vår egen” Babak Najafi minsann. Och jag vill hävda att han inte gör bort sig alls. Tack vare Henson i huvudrollen har han också en rutinerad skådis att luta sig mot. Dramat i rullen känns möjligen lite klyschigt då och då, men å andra sidan är rullen rätt snygg, så då kan man svälja det utan större problem. Henson är som sagt cool och Danny Glover är lika svinig här som han är mysig i gamla Dödligt Vapen! Han passar i alla sorts roller. Bra fart på skjutandet också vid väl valda tillfällen, och den ena av dagens betygsstjärnor gå rutan tvekan till shootouten i finalen. Läckert värre och Najafi öser på med allt han lärt sig om Hollywoods underhållningsvåld. Naturligtvis behöver jag ju inte ens skriva vilket musikaliskt stycke som ackompanjerar hela våldsorgien…..! Taraji P. Henson är den kvinnliga motsvarigheten till Denzel i Equalizer! Och jag kan icke gnälla på det alls.
Go for Tuffa Mary!

Nov 16 2018

The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.

Aug 10 2018

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Maj 29 2018

The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Jan 16 2018

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.

Okt 10 2017

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

Jul 19 2017

#rewatch: The Specialist (1994)

Helvete alltså vad minnet kan finta bort en annan.
Är det åldern? För många filmer innanför västen? Sorterar det automatiskt bort rullar efter eget bevåg? Tusan vet.

Idag var det ju meningen att gamle Sylvester Stallone (okej, yngre version här) skulle knacka på årets Sommarklubb en stund. Ett avlägset minne muttrade något om att detta ändå nog var en bra kombo för en sommarkvälls-rulle med lite sköna nostalgivibbar. Bonkers. Vilken blåsning.

Sly spelar en bombexpert, före detta CIA, som nu försörjer sig som lönnmördare med just sprängningar som specialitet. Givetvis en GOD lönnmördare. Hans dödsfiende heter James Woods, en gång i tiden i samma CIA-gäng, men nu jobbandes åt maffian i Miami. Mitt emellan dem Sharon ”jag-ångrar-alla-nakenscener-jag-gjort” Stone som är just naken och sexinviterande mest hela filmen. Stone hyr Stallone för att lösa en gammal familjekonflikt, samtidigt är Woods på jakt efter Stallone. Glöm inte heller töntkaxige Eric Roberts som slemmig maffiasnubbe, vilken tycks vilja lägga beslag på Stone. Ujuj.

Alltså, detta var för jävla uselt. Hur kunde mitt minne påstå att det skulle vara sommarfin underhållning?? Rörig story, nästan alla (ok, utom Sly möjligen) spelar över som om det inte fanns någon morgondag. Filmen är alltså från -94, men allt…precis ALLT..i den gör att den känns som -84. Lökig synthmusik som ljudmatta i nästan varenda scen. Kläder som man helst inte vill skriva hem om…Woods i för stor kavaj! Hahaha. Stallone med nedstoppad tröja i tajta brallor! Woahaaha!! Roberts med värsta fula frisyren!! God damn!

Stone håller koll på Sly så han inte knäpper upp en knapp eller två

Vad tänkte alla på??? Vad tusan tänkte gamängen Stallone på?? Detta måste vara ett av hans mer rejäla snedsteg i karriären. Skvallret bakom kulisserna viskar om att Stone var motvalls på inspelningen och inte ville göra naket (surprise!), att Stallone beordrade filmbolaget att klippa bort många av Woods scener då han annars skulle fått mer screentime än Sly. Vilken soppa. En synnerligen rörig, oengagerande och på alla vis rackig rulle detta. Slarvigt klippt. Signerad Luis Llosa (Anaconda) som efter 2005 inte gjort en enda film. Lätt att fatta varför.

Aj och usch.
Detta skulle ju ha blivit en Sommarklubbare.
Nu blir det bara ett smärtsamt påminnande om att vissa rullar från svunna årtionden är ren och skär dynga…hur snyggt uppklädda de än är.

Jolmigt uselt detta.

Jul 18 2017

#sommarklubben: The Eiger Sanction (1975)

En av Clint Eastwoods lite mer ”bortglömda” rullar. Kanske för att Eastwood själv länge hade svårt att ta den till sig då en stuntman omkom under inspelningen. Clint ville först lägga ned projektet på studs då han ju förutom huvudroll också var regissör för hela klabbet. Efter lite övertalning bestämde han sig dock för att fortsätta. Och trots skvaller om en i fortsättningen ganska oinspirerad regissör…har rullen sina ljusa stunder.

Här är han en sorts udda mix av konstprofessor och hemlig lönnmördare i tjänst hos ljusskygg underhuggarorganisation hos CIA (?) Via ett lömskt mord  i Europa av ”den andra sidan” (70-talet remember) är en mystisk formel på vift. Clint, i formen av Jonathan Hemlock, hyrs in för att jaga rätt på attentatsmännen. Smart, då Hemlock även är en bergsbestigare sådär ”lite vid sidan om”…och när upplösningen sker på det ökända berget Eiger i Schweiz är det väl smutt med en expert.

Egentligen rätt lökig film detta. Börjar ganska brutalt och typiskt 70-talsmörkt. Sen blir det nästan svart komedi när Clint ska träna sig i bergsbestigarform, bla med hjälp av barbröstad (!) kvinnlig coach. Sarkasmerna haglar och nånstans mitt i storyn lyckas också Clintan leverera ett minst sagt smaklöst sexskämt om våldtäkt. Idag helt ofattbart att detta kunde få passera. Andra tider….jovars.

Trots ett redigt ansträngt och lite slarvigt manus lyckas regissör Eastwood få till finalakten, scenerna på Eiger. Han håller det ovisst och lite småspännande ända in till slutet. Liten twist finns, och visst kan man ganska snart klura ut den. Något som Eastwood inte tummade på här var snyggt kameraarbete i alpvärlden, och snitsiga sekvenser från berget. Att Eastwood själv enligt uppgift gjorde merparten av sina stunts på berget är såklart respekt! Pålitlige George Kennedy är också med och förgyller i rollistan.

En typiskt 70-talare i musik, bilder och lagom långsökt story.
Filmen känns möjligen lite för lång med sina 129 minuter, å andra sidan har man inte direkt tråkig ihop med Clint…och när rullen tar sig upp på det mytomspunna Eiger blir det rentav ganska bra.

Svindel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo