Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

The Boy (2016)

boySkådisen Lauren Cohan visar att hon uppenbarligen har ett liv utanför tv-rutan också. Normalt är hon ju stentuffa Maggie i The Walking Dead, men idag tar hon sig minsann ända vägen till gamla England (eller tja…Kanada då som får vara stand in) för lite barnvaktsjobb.

Greta (!) behöver komma bort från dålig relation. Vad är väl bättre än att fly till annan kontinent och ta anställning som nanny (well..) hos ett gammalt par med eh…märkligt uppdrag. Kom igen, att passa en grabb kan väl inte vara så svårt? Men om grabben istället visar sig vara en docka!? Med tillhörande porslinshuvud och lömsk blick i glasögonen? (att dockor på film är creepy är ju sen gammalt…det vet ni vid det här laget)
Värdparet är mysko, situationen är mysko, det avlägsna huset är mysko med oroväckande trappor och konstiga rum. Och till råga på allt tänker hennes nya arbetsgivare åka bort! Och lämna Greta ensam med en…docka.
Well well, lönen är ju ganska bra och jobbet ter sig ju plötsligt lättare än lättast. Bara sitta still ett par veckor och håva in cashen liksom. Betald semester. Tänker Greta. Trots att det gamla paret pekar på en lista med ”regler” som absolut måste följas. Hoppsan.

Så vad gör our girl Greta?

Lagom bra början på den här murriga och ganska glåmiga storyn. Som ofta  i filmer av det här slaget lyckas filmmakarna ändå bygga upp en stämning som lovar gott. Vad är grejen med dockan? Vilka är det gamla paret egentligen? Och vad är Malcolm (Rupert Evans), den lokale handlaren som dyker upp med matvaror då och då..för en snubbe?

the-boy-600x397

”kom igen nu..visst har du en kusse som heter Chucky!??!”

Bakom kameran finns William Brent Bell som ju gav oss den underhållande Wer för ett par år sen. Här är tempot lugnare, berättelsen mer osäkert murrig. Dessvärre behövs inte alltför lång speltid innan jag som nördig och filmskadad filmgloare börjar kunna räkna ut twisten på filmen, och kanske det förtar upplevelsen lite. Dock faller rullen aldrig igenom sådär totalt att den blir tramsig eller helt olidlig att uppleva. Mer som en lagom underhållande fredagsobehaglighet på nån tv-kanal.

Cohan sköter sig stabilt och den som suktar efter effekter och skrämselpropaganda a la Conjuring blir nog besviken. Dock saknas inte ögonblick av obehag och jumpscares.

Trots allt godkänt för stunden. Men sen kan man gå vidare och glömma den.