Etikettarkiv: John Malkovich

Maj 13 2019

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

Mar 4 2019

Mile 22 (2018)

Ingen hemlighet att jag gillar regissören Peter Berg. I mina ögon en snubbe som har förmåga att skapa både engagemang och spänning i sina filmer. Något av en specialare i hans fall är ju också att han gärna gör rullar baserade på verkliga händelser, Lone Survivor, Deepwater Horizon, Patriots Day, och SÅKLART spelar på patriotiska strängar av guds nåde. I vissas ögon kräkmedel, i andras snygga stämningshöjare som hela rullar kan byggas runt. Jag har som sagt inga problem med Bergs patriotism, utan att för den skull hylla hans uppenbarligen republikanska dragning (fi fan!) på skalan. Här känns dock som ett avsteg på Bergs ”seriösa” filmtillverkning. Istället en renodlad actionthriller som bara vill smälla och panga i en och en halv timme. Superduperklyschigt ytligt sådär så det riktigt svider. Och, även här Mark Wahlberg upp i rollistan. Som CIA-snubbe ute på shady uppdrag i sydostasien. Tillsammans med sin sidekickgrupp handlar det om att hitta försvunnet radioaktivt medel som kan användas i terrorbrott. Spåren leder till Indonesien, som nu alltså blir spelplatsen. En avhoppad indonesisk agent kan sitta på information, men han vägrar prata innan han fått asyl i USA. Uppdraget således att eskortera agenten till en flygplats där ett plan väntar. Lättare sagt än gjort då indonesisk underrättelsetjänst (?) gör allt för att hindra the heroes. Det blir till att skjuta sig fram helt enkelt!

Som sagt, det smäller. Det exploderar! Det ryker! Det biljagas och springs. Här finns inget nytt under solen att rapportera i filmberättande. Det har såklart gjorts förr. Både bättre och sämre. Och ibland är det ju så; att man liksom bara vill se lite fräsig våldsaction utan djup. Får man här. Berg vill uppenbarligen inte berätta något den här gången, istället satsas bucksen på tung action och bistra repliker. Och eftersom Berg ändå har öga för det visuella när det gäller Hollywoodaction, är det snyggt som tusan. Om än inte trovärdigt för fem öre. Men vem hade väntat sig det?
Dessutom bjuder rullen på en liten twist som är rätt snygg…och maskerar sig rätt bra. Förutom Wahlberg görs solida insatser av Lauren Cohan, Ronda Rousey, indonesiske slagsmålsesset Iwo Uwais och minsann John Malkovich i en liten men viktig roll! Fredagsmackelibong utan hjärna som gör jobbet för den som inte kräver alltför mycket.
Trean är måhända lite snäll, men jag säger ju inte nej till lite shootouts i snygg regi.

Feb 15 2019

Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Morf Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Morf, Russos, Gyllenhaals, och varför inte Toni Collettes, rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Jan 23 2019

Bird Box (2018)

I myllret bland alla mer eller mindre slätstrukna Netflixrullar som prånglas ut…hittas ändå lite sköningar ibland. Detta är i mina ögon (ehe) en sådan. Trots att tyckare runt jordbollen mest gått i gnälliga led. Danskan Susanne Bier håller i rodret för dagens dystopiskröna. En sorts epidemi drabbar plötsligt och oväntat, folk och fä som skådar något ospecificerbart med sina ögon går omedelbart knas och tar livet av sig på två röda! Förskräckligt värre ju! Vi följer tuffa Malorie i Sandra Bullocks skepnad. Hon kommer snart på att man kan täcka för ögonen och leka blindbock när man förflyttar sig. Inte helt utan diverse komplikationer såklart. Men ändå. En resa måste företas, mot fristad från de räliga varelser/okända krafter (?) som man inte bör titta på. Hur ska det gå??

Jag gillar ändå det här. Investerar intresse i storyn. Bier håller det ganska stramt. Vi får ingen jättebackstory till det som hänt. Mer ett nedslag i här och nu. Bullock går från avvaktande till stenhård till medmänsklig. En ganska tuff hjältinna med andra. Det finns barn inblandat här också. Plus en spattig John Malkovich. Och stabila Sarah Paulson (som är med för lite). Visuellt välgjorda dystopiska filmrutor med lagom brutala självmordsscener, utbrända gator och explosioner. Jämförelsen med A Quiet Place låter inte vänta på sig. Kanske lite orättvist ändå. Äpplen och päron, även om grundpremissen kanske finns där nånstans. Mer drama än rysligheter. Kanske till och med lite småspännande mot upplösningen. Bra driv ändå som aldrig blir ointressant. Och vad ÄR det för galna grejer man inte får titta på egentligen???

 

Finns på Netflix.

Jan 16 2018

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.

Aug 21 2017

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Mar 20 2017

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Jan 27 2012

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Jun 16 2011

Mutant Chronicles (2008)

Jamen ibland blir man ju bara så ambivalent. En viss typ av film man sett som känts på ett visst sätt. Och så dyker det upp en ny film i samma stuk, men som får mig att reagera helt annorlunda.

Naturligtvis bidrar rätt viktiga saker som story, utförande och driv till helhetsintrycket. Men ändå, det är rätt intressant att man hela tiden skiftar i sinnet och omdömet. Och samtidigt inbillar jag mig att det är ett friskhetstecken så gott som något.

Där filmen Sky Captain and the World of Tomorrow var en frisk, fantasifullt eggande skröna gjord med snygg annorlunda teknik, blir dagens skådeobjekt bara rörig, tröttsam och irriterande otillfredsställande i sin historia och utförande. Trots den säregna stilen. Här om något känns det som att sitta och glo på en mellansekvens i ett datorspel. Och måste det vara så inihelvete mörkt hela tiden!?!

Jorden i framtiden är ingen munter historia, fyra stora företag styr världen och krigar ständigt om herraväldet. Som om inte det var nog släpps onda krafter lösa i form av något som benämns som..eh.. ”maskinen”…en sorts maskin (surprise), begravd i marken som förvandlar man, kvinna och barn till zombieliknande mutanter vars enda mål är att ge sig ut och skörda fler offer till….maskinen.

Jaha ja, naturligtvis väljs en hoper orädda och kaxigt snackande typer ut för att göra ett självmordsuppdrag ned i helveteshålet där maskinen tydligen bor. I spetsen för dessa Thomas Jane som av någon märklig anledning hittat in i den här soppan till film. Mindre förvånande att Ron Perlman visar sitt snygga nylle som klurig präst, men honom är man ju van att se i diverse obskyra produktioner. Nu gillar jag ju Perlman så honom stör jag mig inte lika mycket på. Han hör liksom till paketet.

De få små scener som ev kan bereda något som helst nöje för ögat, drunknar i alldeles för mycket fläskande med effekter, bluescreens och datoranimation i legio. Tröttsamt både för ögat och övriga sinnen. Fast det som ändå retar mig mest är att man inte kunde få till en vassare story. Om vi nu ska köpa framtid, effekter, en sorts mix av gammal stil och högteknologi, och udda typer…kan jag ju tycka att ett betydligt vassare och mer fräckare manus kunde ha trollats fram. Kom igen…en maskin som tillverkar mutanter!!!

Mutant Chronicles är en riktig snedsegling. Sedan hjälper det inte att komma att påstå att det bygger på ett känt spel, den blir inte mer förlåten för det. Och att John Malkovich totala speltid på (högst) fem minuter i filmen renderar honom ett omnämnande dvd-omslaget är ytterligare en sak som är rejält sunkig med den här historien.

”What do you believe in?”
”I don’t get paid to believe, I get paid to fuck shit up.”

Nov 9 2010

Red (2010)

Frank Moses (Bruce Willis) har det lite tråkigt i livet. Bor ensam i stora huset på lugna gatan i idylliska villaförorten. Det enda roliga han verkar ha som nybliven pensionär är att ringa och flörta med tjejen på pensionsmyndigheten. Och till råga på allt lackar det mot jul också.

Nu är dock Frank inte vilken pensionär som helst, något som blir uppenbart den natt ett gäng tungt beväpnade figurer bokstavligen försöker skjuta Frank och hans hus i bitar. Listige Frank reder dock upp situationen och gör processen kort med de maskerade inkräktarna som verkar vara av det mer organiserade slaget. Men varför var de efter Frank? Kan det möjligen ha något att göra med att vår huvudperson är en pensionerad stenhård agent från inget mindre än…taa-daa..CIA…och kan svaren möjligen sökas i det förflutna och hos vissa av hans gamla kumpaner..? Sagt och gjort, Frank påbörjar en lustiger resa som tar både honom och oss tittare med på en karuselltur av det mer trivsamma slaget.

Naturligtvis gör sig Bruce Willis helt rätt i den här rollen. Det är liksom en Bruce-roll, effektiva one-liners, mustig action och ett gott humör genom hela filmen. John McClanes spöke känns plötsligt inte så långt borta. Historien snäppar dessutom upp sig ett par nivåer när gamla proffs som Morgan Freeman, John Malkovich (äntligen en värdig knäppgöksroll till denne favorit!), Brian Cox och inte minst Helen Mirren (ingen kan som hon bära upp ett prickskyttegevär…) gör entré. Mot dessa gamla rävar står ungdomen i form av CIA-agenten Cooper (Karl Urban) som utan att kanske veta varför plötsligt finner sig jagandes Moses och hans anhang som anses vara en säkerhetsrisk för nationen. Moses och co använder nu all sin list och tuffhet för att gräva i det förflutna och komma fram till varför myndigheterna uppenbarligen vill se dem ganska stendöda.

Dagens regissör, tysken Robert Schwentke (Flightplan), har fattat grejen med den här historien. Han låter Willis och gänget hållas, ger dem lite fritt spelrum. Ungefär som en gammal skolklass på återföreningsutflykt. Tempot lullar på i lagom takt, inte för fort och definitivt inte för saggigt. Där humorn tappar i fräschet piskar actionsekvenserna in som rappa snärtar, trots att filmen har en good-feeling nästan åt det varma komedihållet är actionbitarna ganska hårda och våldsamma och explosioner i flertal saknas definitivt inte. Mary Louise Parker är väl något av det sjätte hjulet i det synnerligen udda gänget, men som Franks kärleksintresse på pensionsmyndigheten hamnar hon av en slump i det ystra gänget och skäms inte för sig. Parker är en gudabenådad komediaktris och har ett underbart minspel som kommer till pass både en och två gånger. Samspelet med Willis är riktigt roligt och flirtigt.

Red innehåller en starkt konstruerad story som faktiskt inte är så jätteviktig och inget att ägna för mycket funderingar på. Grannlåten i filmen står rollinnehavarna för och samspelet är av det skönare slaget. Lite humor, lite underhållande filmvåld och en hoper gamla rävar mixade med nytt och etablerat i rollistan tillsammans med ett lagom trivsamt driv gör den här filmen till en riktig underhållande  upplevelse.
Gammal är trots allt kanske bäst….?

Nov 4 2010

Jonah Hex (2010)

Kommer ni ihåg förr, ganska mycket jätteförr faktiskt, då det var stor uppmärksamhet då seriefigurer skulle omvandlas till film från Drömfabriken? Det slogs på trumman rätt hårt när det begav sig med Stålmannen och Läderlappen (visst låter de svenska namnen bra mycket skönare…?).
Tiderna förändras och nu hinner det väl knappt ens gå ett filmår innan någon ny figur eller varelse som har sitt ursprung i ett fyrfärgstryck ska spottas ut på duken. Är det dessutom kanske en s.k. grafisk roman (a.k.a ”jävligt vuxen serie”) så finns det en diger marknad att välja från. I den serie-/filmvärld som för tillfället verkar härska i Hollywood är uppenbarligen mottot; ”är det en serie så ut med en film!”

Därför då alltså nu dags för den rätt obskyra historien om Jonah Hex (vars äventyr jag aldrig tagit del av i serieform…får väl skylla på fel generation eller något…), en lirare och rest från det amerikanska inbördeskriget som begåvats (eller förbannats) med möjligheten att kunna tala med de döda. Speciellt praktiskt när man som Hex försörjer sig som prisjägare i det vildaste av västern. Dock har Hex även en djupare agenda, att hämnas den man som direkt orsakat den situation han befinner sig i. Men som av en filmisk händelse behöver också Presidenten hans hjälp att stoppa ett hot mot den unga nationen, ett hot som verkar komma från just den man som Hex har som villebråd…Serietidningshistoria betyder att det gäller att ösa på med effekter och action, cgi-konstnärerna får med andra jobba för sin lön för att framkalla den värld som Hex och hans gelikar lever i. In också med lite stora Hollywoodnamn i rollistan, som Josh Brolin och John Malkovich i det främsta ledet. Fina killar såklart, med bra alster bakom sig, men det bästa med Brolin i den här filmen är hans iögonfallande sminkning för att få till det groteska ansiktet som Hex får släpa runt på. Och det bästa med Malkovich är att han är just…. Malkovich…i övrigt är det dessvärre inte mycket att gotta sig åt.

Storyn signerad paret Neveldine/Taylor (Crank-filmerna och den usla Gamer) är alldeles fört kort och oengagerande för att jag ska känna något för filmen. Vi vet att Hex är sen seg jävel som aldrig kommer att ge sig, att Malkovich är skurkigare och mer hänsynslös som serieskurkar bara kan vara, men att han likväl kommer att möta sin överman till slutet. Megan Fox uppträder i en roll som kan vara bland de mer meningslösa under 2010, men ser till att den obligatoriska kvoten av lättkläddhet och kvinnlig fägring fylls. Bakom dammet och cgi-effekterna är det väl meningen att någon sorts western-känsla med lite övernaturlig touch ska infinna sig, men den fastnar knappast sådär överväldigande hos mig. Action saknas naturligtvis inte, men berör inte och är av standardformat i storys som denna. Filmer om killar i vidbrättade hattar med sina namn i filmtiteln (hej Solomon Kane) verkar vara ett vanskligt område och kan gå hur fel som helst.

Jonah Hex är en film att bli lite irriterad på, idéen är kanske inte så dum för överföring till film men upplägget slarvas bort, blir löjligt kort och oengagerande. Josh Brolin blir ytterligare en i raden av stereotypa karaktärer som fladdrar förbi ett kort ögonblick i filmvärlden för att sedan förpassas tillbaka in i seriemörkret. Filmen känns som ett hastverk och ihopsnickrad med mer kommersiell kåthet för ögonen än känsla. Aj då.