Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

Teenage_Mutant_Ninja_Turtles_film_July_2014_posterHaha. 29 spänn i reabacken lockar mig att ta hem den här ”godbiten” på en blu ray-skiva. Värt?

Både ja och nej.
Jag är ju en Michael Bay-man så jag vet ju vad jag får. Här sitter han i producentstolen och bestämmer hur rullens stil ska vara. Lite tryggt ändå. Ordern att utföra jobbet ligger på regimannen Jonathan Liebesman, och han gjorde ju inte alls bort sig med World Invasion: Battle Los Angeles 2011.

Asch ni kan ju historien om de putslustiga muterade sköldpaddskrigarna vid det här laget. Det är oneliners, pizzasnack, smyg i kloakerna, ett New York som hotas av den bistra skurkligan The Foot, en mystisk affärsman (William Ficthner)…och framför allt är det ju Megan Fox i alla möjliga vinklar. Som den orädda reportern April bondar hon snart med de CGI-tillverkade brottsbekämparna, och du kan stampa dig blå när du skriker att Fox bara har en funktion på film (jag tänker inte säga emot)…MEN hon gör sig självklart perfa i en tonårsrulle som den här. Perfekt produktplacering om du så vill.

Är filmen kass?
Nej, faktiskt inte. Kan man köpa en Stålis eller Battis…eller knasboll som heter Deadpool..kan man lika gärna köpa fyra muterade ninjasköldpaddor. Gott om fart i rullen, lite fräsiga megaeffekter på skyskrapor som får sitt (kom igen, det är ju Bay), snabba MTV-klipp i actionscenerna. Jag trodde faktiskt det skulle vara…värre.

Megan-Fox-and-the-Ninja-Turtles-in-TMNT-2014

Meg och matadorerna

Det enda abret är att Liebesman och producenterna förstås fått stallorder om att filmen ska kunna ses av de yngre tonåren, kanske hela familjen på utflykt, och därför måste värsta våldet tonas ned. Inget strittande blod eller ”vuxenexplosioner” med andra ord. Liite synd förstås, för hade man vågat sig på en ruffigare ton med lite maffigare underhållningsvåld hade nog banne mig underhållningsnivån höjts en liten bit.

Ok, det är inte bra. Men det är fasen inte kasst heller.
Som att läsa en lite jönsig serietidning i smyg.

This Is 40 (2012)

Fyrtio. Anmärkningsvärt tecken i åldrandet eller?
Då man ska ha hunnit med det ”man ska”? Härifrån är det liksom bara att köra på i det nu utstakade facket? Villa, Volvo, Voffe och hela kittet? Nja.

Tillhör de som passerat denna sifferkombo i prästbetyget (okej det var ett tag sen). Kändes det nåt speciellt? Kommer jag ihåg nåt? Blev jag aspackad på min egen fest? Icke alls, då omständigheter gjorde att det där med superduperfest uteblev. Vilket gjorde att kalaset (för det var ett litet iaf) egentligen kändes som vilket som helst. Och kom igen, att fylla 40 är ändå rätt vanligt. Hos mig ingen som helst förändring i sinnet, vare sig före eller efter. Det där med 40-årskris har aldrig varit ett begrepp hos mig. Man är väl inte äldre än hjärtat och fantasin säger. Eller?

Regissören Judd Apatow har också vissa tankar om det här med 40 och den gyllene (?) medelåldern. Hans ofta rätt träffsäkra humor om vissa företeelser i livet ska inte underskattas (The 40 Year Old Virgin, På Smällen). Och så med lite lagom rå underlivshumor.
Här låter han gifta paret Pete och Debbie (som skymtade förbi i just På Smällen) båda stå i begrepp att inträda i 40-årslandet, och de rustar inför den stora (?) förändringen i livet. Eller, är det så stor förändring? Det är två döttrar som mest är i luven på varandra, ett möjligen för stort hus, pengar som saknas i hushållet…de ständigt återkommande tankarna på drömmarna (?) som aldrig förverkligades. Debbie och Pete tjafsar, älskar och verkar plötsligt allmänt osäkra på hur de ska bete sig när ålderssiffrorna ändras med två tecken istället för ett. Ett sorts fasande inför vad som komma skall kanske. Extra kul när ordet Viagra avhandlas i badrummet… (”I don’t want a turbo penis. I like your medium soft one!!”).

Ok, det är lite igenkännande. Man så att säga kan kosta på sig ett par extra leenden, och varför inte något mindre asflabb, då och då. Apatow´s manus pinpointar en och annan situation som inte helt otänkbar. Framför allt ställer han frågan; nu när man levt så länge med varandra, och nött på varandra, finns det något kvar att upptäcka hos den andre? Har det gått så långt att inte ens ett toabesök är inom den privata sfären längre? Kanske inte så fantasifullt av ett manus, jag vet. Men ändå.

Jag gillar att Apatows filmer ofta går lite utanför de normalkategoriserade rullarna. Att det blir lite mer ruffigt, lite mer råare. Går man inte över den där gränsen för ofta kan det rentav bli riktigt lyckat för det mesta. Här har vi en familj som inte är helt i balans kan man lugnt säga. Pete (Paul Rudd) dras med oro för sitt egna företag, ett litet skivbolag, som dras med katastrofalt dåliga siffror. Debbie (Leslie Mann) å sin sida får stereotypiskt nog mer noja än sin man över det här med att bli 40. Kravet på hälsosamhet och snygghet och framgång tar sig då och då ganska roliga uttryck i en och annan komisk scen.

Antar att själva kärnfrågan i dagens film handlar om hur man förhåller sig till livet när man hamnat mitt i det? Och hur man hanterar de kriser och tvivel som uppstår när man upptäcker att man kanske inte alls riktigt är där man vill vara. Där ger jag Apatow viss cred för att han på ett ganska icke-sötsliskigt-Hollywoodskt sätt ändå tar upp de här frågorna. Problemet som han möjligen har, är istället att han vill berätta så mycket…att det liksom blir lite långdraget. Som att så mycket klyschor, och för all del realistiska problem, måste tryckas in på två timmar. Mittenpartiet saggar märkbart, och slutet blir på tok för rumphugget och lite snopet.
Kanske Apatow kände att han fått fram det han ville säga?

Rudd trodde för ett ögonblick att det var HANS familj!

Om skådisarna finns inte mycket att säga. Paul Rudd är alltid sevärd och hans Pete blir precis så instabil och lite skraj som regissören antagligen avsett. Leslie Mann är till vardags gift med Apatow och kanske känns det helt naturligt för henne att spela mot Rudd´s figur, då det talas om att Apatow baserat hela filmförhållandet på sitt eget verkliga med Mann. Hoppsan.
Och som om detta inte vore nog så är det Mann´s och Apatow´s riktiga döttrar som spelar just döttrarna i familjen! Så kan det gå. I övrigt flimrar John Lithgow, Albert Brooks, Jason Segel, Megan Fox, Graham Parker (!) och Ryan Adams (!!) förbi. Missa heller inte UNDERBARA Melissa McCarthy i miniroll som försmådd mamma i skolan! Speciellt under eftertexterna går hon loss helt hysteriskt i ett av de roligaste klippen jag någonsin sett. Kanske det bästa i hela filmen?

This Is 40 träffar ganska ok i humorn med sina betraktelser. Positivt på sätt att regissören inte sockrar det så där jättemycket. Dessutom lite råare och mer provocerande än andra rullar i samma genre. Det mindre bra är att Apatow har en alldeles för lång film att hantera och verkar inte kunna komma till ett naturligt slut. Återbesök hos Pete och Debbie när det är dags för 50?
Slutet lämnar ju en glasklar öppning.

Enhanced by Zemanta

Jonah Hex (2010)

Kommer ni ihåg förr, ganska mycket jätteförr faktiskt, då det var stor uppmärksamhet då seriefigurer skulle omvandlas till film från Drömfabriken? Det slogs på trumman rätt hårt när det begav sig med Stålmannen och Läderlappen (visst låter de svenska namnen bra mycket skönare…?).
Tiderna förändras och nu hinner det väl knappt ens gå ett filmår innan någon ny figur eller varelse som har sitt ursprung i ett fyrfärgstryck ska spottas ut på duken. Är det dessutom kanske en s.k. grafisk roman (a.k.a ”jävligt vuxen serie”) så finns det en diger marknad att välja från. I den serie-/filmvärld som för tillfället verkar härska i Hollywood är uppenbarligen mottot; ”är det en serie så ut med en film!”

Därför då alltså nu dags för den rätt obskyra historien om Jonah Hex (vars äventyr jag aldrig tagit del av i serieform…får väl skylla på fel generation eller något…), en lirare och rest från det amerikanska inbördeskriget som begåvats (eller förbannats) med möjligheten att kunna tala med de döda. Speciellt praktiskt när man som Hex försörjer sig som prisjägare i det vildaste av västern. Dock har Hex även en djupare agenda, att hämnas den man som direkt orsakat den situation han befinner sig i. Men som av en filmisk händelse behöver också Presidenten hans hjälp att stoppa ett hot mot den unga nationen, ett hot som verkar komma från just den man som Hex har som villebråd…Serietidningshistoria betyder att det gäller att ösa på med effekter och action, cgi-konstnärerna får med andra jobba för sin lön för att framkalla den värld som Hex och hans gelikar lever i. In också med lite stora Hollywoodnamn i rollistan, som Josh Brolin och John Malkovich i det främsta ledet. Fina killar såklart, med bra alster bakom sig, men det bästa med Brolin i den här filmen är hans iögonfallande sminkning för att få till det groteska ansiktet som Hex får släpa runt på. Och det bästa med Malkovich är att han är just…. Malkovich…i övrigt är det dessvärre inte mycket att gotta sig åt.

Storyn signerad paret Neveldine/Taylor (Crank-filmerna och den usla Gamer) är alldeles fört kort och oengagerande för att jag ska känna något för filmen. Vi vet att Hex är sen seg jävel som aldrig kommer att ge sig, att Malkovich är skurkigare och mer hänsynslös som serieskurkar bara kan vara, men att han likväl kommer att möta sin överman till slutet. Megan Fox uppträder i en roll som kan vara bland de mer meningslösa under 2010, men ser till att den obligatoriska kvoten av lättkläddhet och kvinnlig fägring fylls. Bakom dammet och cgi-effekterna är det väl meningen att någon sorts western-känsla med lite övernaturlig touch ska infinna sig, men den fastnar knappast sådär överväldigande hos mig. Action saknas naturligtvis inte, men berör inte och är av standardformat i storys som denna. Filmer om killar i vidbrättade hattar med sina namn i filmtiteln (hej Solomon Kane) verkar vara ett vanskligt område och kan gå hur fel som helst.

Jonah Hex är en film att bli lite irriterad på, idéen är kanske inte så dum för överföring till film men upplägget slarvas bort, blir löjligt kort och oengagerande. Josh Brolin blir ytterligare en i raden av stereotypa karaktärer som fladdrar förbi ett kort ögonblick i filmvärlden för att sedan förpassas tillbaka in i seriemörkret. Filmen känns som ett hastverk och ihopsnickrad med mer kommersiell kåthet för ögonen än känsla. Aj då.

Transformers 2: Revenge of the Fallen (2009)

Det smäller, exploderar och allt inramas av en ljudkuliss som bäst hör hemma i en stor biosalong med tillhörande toppklass på ljudutrustningen.
Kort sagt, regissören Michael Bay är tillbaka igen.

Det var väl minst sagt ingen större nyhet att Transformers från 2007 också skulle hamna i uppföljarträsket.
Jag tillhörde en av de många som från början var skeptisk när nyheten kablades ut att Bay höll på med en ny modern filmatisering av storyn runt de enorma robotorna som lever sitt eget liv i skepnader av allehanda fordon.
Men, trots att tonvikten låg på explosioner och snitsiga specialeffekter, kändes just Transformers fräsch och fartig och med lite distans till sig själv.

Kanske berodde det på Shia LaBeouf som på något sätt verkade passa alldeles perfekt i rollen som Sam, en lagom dos komik och rännande runt i olika actionstinna scener. Kanske berodde det (troligen) på de makalösa visuella effekterna som spelades upp framför oss, och att Bay på något lustigt sätt lyckades göra de väldiga robotarna väldigt mänskliga under all plåt och elektronik.
När nu storyn återvänder i uppföljaren är det dags för Sam att ta sig till college för att bli en bildad man, mamma Witwicky vill förstås att sonen ska stanna kvar hemma men pappa Witwicky (Kevin Dunn) har redan i huvudet gjort om sonens rum till en hemmabiogaf(!)
Gietvis dröjer det inte länge förrän sakernas tillstånd börjar ändras, och innan vi vet ordet av har Sam återigen dragits in i kampen mellan de goda Autobots och de onda Deceptions.
Den här gången handlar det om sökandet efter en energikälla som går tillbaka så långt som till 17.000 år f.kr.
Puh!

Plats på scen igen för allehanda volter i den fantastiska visuella världen som specialeffekter kan trolla fram.
Det synnerligen konstruerade och ansträngda manuset tar våra hjältar från den ena hållpunkten till den andra, där diverse effekter och händelser sätter dem på hårda prov.
Megan Fox återvänder givetvis som Sams flickvän Mikaela och får i den här filmen anledning att för ett ögonblick tvivla på hans kärlek, innan sanningen givetvis uppdagas och leder till att hon står bakom sin man till hundra procent.

Michael Bay är en man som leverar det han sagt.
Ge honom ett antal miljoner dollar och han förvaltar dem på bästa sätt.
Kungen av popcorn-filmer sparar inte på krutet här och verkar helt enkelt ha bestämt sig för att toppa föregångaren vad gäller effekter per filmruta.
Det blir dock också filmens stora minus. Där föregångaren på många ställen kändes väldigt lekfull och angenämt rolig, blir den här filmen rätt ansträngd i sin iver att framkalla samma känsla.
Det går liksom inte. Nyhetens behag är ju borta. Istället gäller det att dölja bristerna i manuset med så mycket effekter och visuella konster som möjligt.

Skådespelarna gör precis vad de ska och trots ytligheten så går det inte helt att bortse från att Shia LaBeouf är en skådis som växer för varje år som går. Han tillhör helt klart den nya pigga generationen som kommer att rädda Hollywood när Stallone, Ford, Willis och de andra går i pension. Megan Fox gör exakt det hon är inhyrd för, att se toksnygg ut och framhäva sin kropp i alla möjliga vinklar.
I persongalleriet bakom de unga är det extra kul att John Turturro är tillbaka som den helt galne men sköne agenten Seymor Simmons. Turturro spelar över så det står härliga till, men det gör inget i en film av den här kalibern.
Ett antal av den förra filmens figurer flimrar förbi här också, men finns egentligen bara med för formalitetens skull.
Och de riktiga huvudpersonerna då?
Robotarna.
Jo då, de verkar piggare än någonsin. Nästan alla från förra filmen återvänder, och vi introduceras för ett par nya modeller som ställer till allsköns bravader. Optimus Prime leder fortfarande de goda maskinerna och gamle ärkefienden Megatron dyker naturligtvis också upp igen (som om någon hade trott något annat).

Trots filmens ihålighet går det inte att komma ifrån att det är sagolik snyggt gjort. Detaljrikedomen i robotarnas framfart är total. Förutom mästarklassen på effekterna så bjussar Bay i vanlig ordning på ytterst snygga bilder fotade i motljus med en fantastisk färgsammansättning.
Det är godis för ögat och gör sig mer än väl i denna svulstiga produktion.
Bay lovar sina producenter valuta för de investerade pengarna och det finns inget att klaga på vad gäller infriandet av det löftet.
Transformers 2: Revenge of the fallen är snygg yta packad med effekter och lättköpt humor.

Och grejen är att det funkar alldeles utmärkt om man bara vet vad det är man ger sig in i att titta på.

Betyget: 2/5