Transformers: The Last Knight (2017)

Ack dessa Transformersrullar. Jag är så splittrad av dem…och inför dem. Gillade ettan tokmycket, tyckte nr 2 var ok, avskydde trean men tjusades av del 4 (även om en del av mig tyckte att det kanske kändes rätt bra med ett stopp där och då). Men..hahahahaha..dollars pratar det enda språk som gäller i filmvärlden, och därför har vi nu del 5 i den galna sagan om gigantiska livsformer som kan förvandla sig till bilar.

”Marky Mark” är tillbaka, inknöad som hjältetyp i manus igen. Anthony Hopkins gör en dag på jobbet som engelsk överklassgubbe med hemligheter, Josh Duhamel dyker upp igen som militärsnubben Lennox, han har ju varit med ett par svängar förut. Laura Haddock får vara kärleksintresse och sidekick åt Wahlberg. Lite nytt och lite gammalt i laguppställningen alltså. Storyn känns dock svårare än på länge, verkligen sådär superansträngt framvärkt för att regifantomen Michael Bay ånyo ska hitta på sätt att demolera byggnader på löpande band. Nu handlar det om kriget mellan Autobots och Deceptions (vilka var vilka nu igen?). Roboten med filmvärldens bästa basröst; Optimus Prime, är försvunnen. Tja, det mesta är knivigt. Svaret tycks ligga bakåt i tiden, om hur de väldiga bestarna först kom till jorden.

Nja, viss underhållning finns såklart att hämta här, effekterna är apsnygga till förbannelse och det ser verkligen ut som Autobots och räliga Deceptions klampar runt bland kåkar och människor på riktigt. På ett sätt kan man kalla rullen solid, eftersom den verkligen bjuder på vad som förväntas. Inga överraskningar här, och CGI-festen går på högvarv. Tyvärr blir det ganska snabbt rätt enahanda och repetitivt (nähä!??!) med alla scener som staplas. Storyn ÄR verkligen i det svagaste laget och man bryr sig liksom inte speciellt mycket om vad som händer. Humorn är traditionellt tacky, och de framvärkta onelinesen sitter där de ska. Wahlberg är där som hjälten Cade..men ändå inte. Svårt att se att han kommer att dyka upp i den här franchisen igen.  Till och med Bay själv har ju annonserat att det här är hans sista regiuppdrag med robotarna.

Inget nytt under solen alls här. Som om man hade väntat sig det då.
Viss underhållning för stunden. I övrigt känns det…väääldigt mättat.

Annonser

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Transformers 2: Revenge of the Fallen (2009)

Det smäller, exploderar och allt inramas av en ljudkuliss som bäst hör hemma i en stor biosalong med tillhörande toppklass på ljudutrustningen.
Kort sagt, regissören Michael Bay är tillbaka igen.

Det var väl minst sagt ingen större nyhet att Transformers från 2007 också skulle hamna i uppföljarträsket.
Jag tillhörde en av de många som från början var skeptisk när nyheten kablades ut att Bay höll på med en ny modern filmatisering av storyn runt de enorma robotorna som lever sitt eget liv i skepnader av allehanda fordon.
Men, trots att tonvikten låg på explosioner och snitsiga specialeffekter, kändes just Transformers fräsch och fartig och med lite distans till sig själv.

Kanske berodde det på Shia LaBeouf som på något sätt verkade passa alldeles perfekt i rollen som Sam, en lagom dos komik och rännande runt i olika actionstinna scener. Kanske berodde det (troligen) på de makalösa visuella effekterna som spelades upp framför oss, och att Bay på något lustigt sätt lyckades göra de väldiga robotarna väldigt mänskliga under all plåt och elektronik.
När nu storyn återvänder i uppföljaren är det dags för Sam att ta sig till college för att bli en bildad man, mamma Witwicky vill förstås att sonen ska stanna kvar hemma men pappa Witwicky (Kevin Dunn) har redan i huvudet gjort om sonens rum till en hemmabiogaf(!)
Gietvis dröjer det inte länge förrän sakernas tillstånd börjar ändras, och innan vi vet ordet av har Sam återigen dragits in i kampen mellan de goda Autobots och de onda Deceptions.
Den här gången handlar det om sökandet efter en energikälla som går tillbaka så långt som till 17.000 år f.kr.
Puh!

Plats på scen igen för allehanda volter i den fantastiska visuella världen som specialeffekter kan trolla fram.
Det synnerligen konstruerade och ansträngda manuset tar våra hjältar från den ena hållpunkten till den andra, där diverse effekter och händelser sätter dem på hårda prov.
Megan Fox återvänder givetvis som Sams flickvän Mikaela och får i den här filmen anledning att för ett ögonblick tvivla på hans kärlek, innan sanningen givetvis uppdagas och leder till att hon står bakom sin man till hundra procent.

Michael Bay är en man som leverar det han sagt.
Ge honom ett antal miljoner dollar och han förvaltar dem på bästa sätt.
Kungen av popcorn-filmer sparar inte på krutet här och verkar helt enkelt ha bestämt sig för att toppa föregångaren vad gäller effekter per filmruta.
Det blir dock också filmens stora minus. Där föregångaren på många ställen kändes väldigt lekfull och angenämt rolig, blir den här filmen rätt ansträngd i sin iver att framkalla samma känsla.
Det går liksom inte. Nyhetens behag är ju borta. Istället gäller det att dölja bristerna i manuset med så mycket effekter och visuella konster som möjligt.

Skådespelarna gör precis vad de ska och trots ytligheten så går det inte helt att bortse från att Shia LaBeouf är en skådis som växer för varje år som går. Han tillhör helt klart den nya pigga generationen som kommer att rädda Hollywood när Stallone, Ford, Willis och de andra går i pension. Megan Fox gör exakt det hon är inhyrd för, att se toksnygg ut och framhäva sin kropp i alla möjliga vinklar.
I persongalleriet bakom de unga är det extra kul att John Turturro är tillbaka som den helt galne men sköne agenten Seymor Simmons. Turturro spelar över så det står härliga till, men det gör inget i en film av den här kalibern.
Ett antal av den förra filmens figurer flimrar förbi här också, men finns egentligen bara med för formalitetens skull.
Och de riktiga huvudpersonerna då?
Robotarna.
Jo då, de verkar piggare än någonsin. Nästan alla från förra filmen återvänder, och vi introduceras för ett par nya modeller som ställer till allsköns bravader. Optimus Prime leder fortfarande de goda maskinerna och gamle ärkefienden Megatron dyker naturligtvis också upp igen (som om någon hade trott något annat).

Trots filmens ihålighet går det inte att komma ifrån att det är sagolik snyggt gjort. Detaljrikedomen i robotarnas framfart är total. Förutom mästarklassen på effekterna så bjussar Bay i vanlig ordning på ytterst snygga bilder fotade i motljus med en fantastisk färgsammansättning.
Det är godis för ögat och gör sig mer än väl i denna svulstiga produktion.
Bay lovar sina producenter valuta för de investerade pengarna och det finns inget att klaga på vad gäller infriandet av det löftet.
Transformers 2: Revenge of the fallen är snygg yta packad med effekter och lättköpt humor.

Och grejen är att det funkar alldeles utmärkt om man bara vet vad det är man ger sig in i att titta på.

Betyget: 2/5