Och ibland behöver man ju bara de här simplare, okomplicerade rullarna.
Som underhåller för stunden, och sen går livet vidare. In i Transformersfamiljen igen! Fast ändå inte. Vi får en prequel till de bombastiska Michael Bay-spektaklen. Lite lugnare, lite mildare, lite mer vanilj än bombastiskt. Fast utan att tappa underhållningsvärdet. Överlag gillar jag ändå Transformers-sagan. Kanske mest första rullen….och fjärde…av nån anledning (kanske beror på att Titus Welliver och Kelsey Grammer är med..??) Annars är det väl mest bonk och tjonk och plåtskrammel.

Vilket vi får här också. Fast med lite mer finess känns det som. Och framför allt en sidestory som känns engagerande och riktigt go. Dessutom 80-tal! Klart att alla som ”hade åldern inne” då..nu sitter och njuter av tidsmarkörerna och musiken! MUSIKEN! Unga Charlie (ALLTID sevärda Hailee Steinfeld) längtar bort och längtar till vuxenlivet. Värsta äventyret väntar dock runt hörnet när hon blir ägare till en risig gammal folkabubbla…men vänta…det är ju Bumblebee! Den lille spjuvern! På hemligt uppdrag på Jorden. Utsänd av gamle Optimus Prime. Jojo. Upplagt för megaös när Charlie och Bumblis måste hålla sig undan både militära myndigheter (John Cena som stridis…funkis!) och en annalkande duo räliga fiendedecepticons. Tänk samma apsnyggt gjorda plåtskrammel som finns hos Bay…men med mer glimten i ögat och mer….varmhjärtat…gjort. Ah, det blir faktiskt rejält mumma av det här. Sjukt snygga effekter och lite hejsanhoppsan-äventyrligt. Absolut inte lika bombastisk och överdådig som de ”stora” Transformersrullarna.
Passar bra som prequel till dessa märkliga figurer.
Familjevänligt mys var ordet.