Etikettarkiv: Hailee Steinfeld

Maj 22 2019

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Wow! Det trodde jag nog kanske inte. Att en animerad rulle om Spidey skulle vara SÅ underhållande.
Här lite nya grepp också. Vi bjuds på alternativa världar, där olika Spidermans (ehhh…jag vet..låter lite mysko) huserar och upprätthåller lag och ordning. Och inte ser de likadana ut heller! Grundpremissen är iaf att i ”vår” (?) värld finns den vanlige Spiderman, som råkar illa ut. Plus en liten grabb som heter Miles. Som givetvis blir biten av en spindel och får nya krafter. Nu är det upp till Miles att axla den fallne Spindelmannens huva och möta det mörka hotet som seglat upp på horisonten. Och det är då som övriga spindelgänget från alla de andra andra dimensionerna (jag vet…låter fortfarande jäkligt märkligt) dyker upp och teamar ihop med Miles.
Och se! Det funkar ju alldeles trivsamt bra. När du väl sväljer premissen är det bara att luta sig tillbaka och hänga med på resan i knappa 2 timmar. Galet snyggt tillverkad som sig bör i dagens moderna animationsvärld. Snabba ryck, men inte så bilderna blir stressiga eller jobbiga att titta på. Då och då glömmer jag faktiskt bort att det är animerat jag tittar på. Det måste väl vara bra betyg på en rulle? Teamwork och dialoger som aldrig blir sådär lökiga som man skulle kunna tro. Vi bjuds på det mesta ur Spindelmannens välbekanta värld. Inklusive skurks som Dr Octopus och Wilson Fisk.

Bra röstinsatser också, där Jake Johnson, Nicolas Cage, Hailee Steinfeld, Liv Schrieber, Mahershala Ali och Kathryn Hahn står för bästa grannlåten. Engagerande rulle. Piggt berättad i ett härligt tempo. Oscarn för bästa animerade film 2018 sitter som en smäck. Sevärt!

 

Jan 14 2019

Bumblebee (2018)

Och ibland behöver man ju bara de här simplare, okomplicerade rullarna.
Som underhåller för stunden, och sen går livet vidare. In i Transformersfamiljen igen! Fast ändå inte. Vi får en prequel till de bombastiska Michael Bay-spektaklen. Lite lugnare, lite mildare, lite mer vanilj än bombastiskt. Fast utan att tappa underhållningsvärdet. Överlag gillar jag ändå Transformers-sagan. Kanske mest första rullen….och fjärde…av nån anledning (kanske beror på att Titus Welliver och Kelsey Grammer är med..??) Annars är det väl mest bonk och tjonk och plåtskrammel.

Vilket vi får här också. Fast med lite mer finess känns det som. Och framför allt en sidestory som känns engagerande och riktigt go. Dessutom 80-tal! Klart att alla som ”hade åldern inne” då..nu sitter och njuter av tidsmarkörerna och musiken! MUSIKEN! Unga Charlie (ALLTID sevärda Hailee Steinfeld) längtar bort och längtar till vuxenlivet. Värsta äventyret väntar dock runt hörnet när hon blir ägare till en risig gammal folkabubbla…men vänta…det är ju Bumblebee! Den lille spjuvern! På hemligt uppdrag på Jorden. Utsänd av gamle Optimus Prime. Jojo. Upplagt för megaös när Charlie och Bumblis måste hålla sig undan både militära myndigheter (John Cena som stridis…funkis!) och en annalkande duo räliga fiendedecepticons. Tänk samma apsnyggt gjorda plåtskrammel som finns hos Bay…men med mer glimten i ögat och mer….varmhjärtat…gjort. Ah, det blir faktiskt rejält mumma av det här. Sjukt snygga effekter och lite hejsanhoppsan-äventyrligt. Absolut inte lika bombastisk och överdådig som de ”stora” Transformersrullarna.
Passar bra som prequel till dessa märkliga figurer.
Familjevänligt mys var ordet.

Nov 27 2017

Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Maj 24 2017

The Edge of Seventeen (2016)

Kommer DU ihåg din vardag när du var 17?
Själv har jag bara fragmentariska minnen, om ens det, från en svunnen tid. Men kanske handlade det om osäkerhet, oklar framtid, kärleksfunderingar och vad ett vuxenliv skulle komma att innebära (oh boy om man hade vetat det här…). Anyhow, kanske min egen 17-årstid ändå inte var riktigt som i Nadines (Hailee Steinfeld) fall. Ojoj, vilket yrväder!

Nadine tillbringar den mesta av sin vakna tid åt att fundera, fundera, prata och prata och åter prata. Mest med sin kompis Krista (Haley Lu Richardson). Om allt och inget. Allra mest kanske hon ordterroriserar sin lärare Mr Bruner (Woody Harrelson) som tålmodigt lyssnar och kommer med ett och annat instick. Nadine verkar vara en ganska..eh…intensiv person. Hemmalivet är också mer eller mindre kaotiskt. En frånvarande mamma (Kyra Sedgewick), en storebror (Blake Jenner) som det gnabbas med mest hela tiden. Att familjen förlorade pappan i huset i förtid i hjärtattack för ett antal år sen har gjort hela huset instabilt och..edgy.

De vardagliga problemen hopar sig nu ännu mer när plötsligt Krista en dag blir tillsammans med Nadines storebror! Damn! Nadine blir tredje hjulet. Konflikten är total. Vänskapen knakar i fogarna. Vad händer i Nadines liv nu?

Bakom kameran idag Kelly Fremont Craig, som här regidebuterar, och plitat manus själv. Och som hon debuterar! En story som totalengagerar mig från första stund. Jag vill verkligen hänga med Nadine. Lära känna hennes intensiva personlighet. Steinfeld bär förstås hela filmen på sina axlar och har ett skådespel som verkligen når ut. Oavsett om det är hennes sympatiska eller den mindre åtråvärda sidan vi får se. Kontrasten mellan hennes 110 knyck och läraren Mr Bruners sävliga sätt att förhålla sig blir galet effektfullt och en av filmens stora höjdpunkter när de inträffar. Att kanske Nadine ser en sorts fadersfigur hos sin lärare, i avsaknaden av sin pappa, är förstås inte så svårt att räkna ut. Klyschigt? Nä, snarare varmhjärtat.

vänskap som snart sätts på prov

Det bästa med filmen är att vi får ta del av Nadines alla sidor. Även de mindre smickrande. Kanske det som gör filmen så pass engagerande också? Steinfeld lyckades ro hem en Golden Globe-nominering för rollen och skulle naturligtvis ha haft en Oscars-nominering också. Skandal för bövelen.

Vardag, vänskap, kärlek, framtidsfunderingar.
Tja, kanske de normala ingredienserna i en 17-årings medvetande och liv? Eller vaddå tonåring?? Tankarna funkar väl lika bra hos en medelålders snubbe!

Lätt en av 2016 års bästa rullar!
Vardagsdrama med feelgood!

Okt 8 2014

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

Aug 4 2014

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Maj 27 2014

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

Mar 28 2014

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta
Nov 19 2012

Tema Western: True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. En djupdykning ned i westernkulturen och ett högst intressant inslag i det pågående temat. Att ta sig an just den gamla westernklassikern (och tidigare temabidraget) De Sammanbitna från 1969 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coen´s nya version verkar inte alla ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia. Jo, faktiskt!

ung och gammal på hämnarstråket

Ni kan det ju säkert nu: unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen…också. Trots att det inte alls är länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en upprepning alls. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock naturligtvis inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

enögd, men skjuter som ett ess

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter just Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka. Där Wayne´s Cogburn blev en något översittande typ, och hela historien skulle centreras runt The Duke´s stjärnstatus, blir Bridges mer av en faderlig figur. Tacksamt nog ökar intresset av själva historien med den enkla lilla justeringen att låta unga Mattie få vara huvudpersonen stället för Cogburn. På så sätt blir hans insats när det väl gäller också betydligt effektfullare.

True Grit modell 2010 är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns faktiskt verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar och drar in ett högt betyg i höstens westernfestival. En film med hjärtat på rätta stället. Jag gillart skarpt!

Feb 22 2011

True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. Att ta sig an den gamla westernklassikern ”De Sammanbitna” från 1970 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coens nya version verkar inte ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia.

Unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen. Trots att det är väldigt länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en kopia rakt av. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och själv ropar jag utan tvekan på att den gyllene gubben borde hamna i hennes ägo. Trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne  gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka.

True Grit är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar. En film med hjärtat på rätta stället.