Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.