It (2017)

Kingen och hösten 2017 går som hand i handsken! The talk of the town! Höstens lilla svarta!

Ingen har missat hajpen. Vare sig du hatar skräck eller älskar att omfamnas av mörkrets alla demoner. Dagens rulle har också lite att leva upp till, kan vi säga att det finns lite stakes här?
TV-miniserien från -90 var ju just en…tv-serie, men nog gjorde den boken rättvisa ändå. För att inte tala om dåtidens Pennywise, Tim Curry! Ahh..ett bestående minne från det grungiga 90-talet. Nåväl, upp till bevis Skarsgård-broder Bill! In i clownkostymen modell 2017 och härja runt i kloakerna. Funkis? Jovars, Billyboy gör minsann en gedigen insats. Går ut lagom mysrysligt och vrider upp tempot till all-in när finalen närmar sig. Så dags har också dagens ”losers club”, våra sargade unga hjältar i den fördömda staden Derry, kommit något på spåren. Den där ondskan som vaknar vart 27:e år och ställer till tråkigheter.

Fast i grund och botten är förstås historien som bäst när det inte handlar om skräck och otäcksheter. När det istället är drama om barn med uppväxt som inte är speciellt harmonisk eller hoppfull. När kidsen bara genom att börja hänga med varandra återfår det som skulle kunna kallas hopp om livet och riktigt vänskap. Vibbarna går till rullar som tex Stand by Me och Hearts in Atlantis. Okej, jag slänger in en tesked Carrie också. Dramaberättaren Stephen King. Funkar bra. Dagens stora pusspluss går till alla de unga skådisarna som har total närvaro och naturlighet. Håll koll på namnen; Jaeden Lieberher, Sophia Lillis och Finn Wolfhard (!), för att nämna några.

Mannen bakom dagens rysligheter heter Andy Muschietti och det känns som han styrt den här skutan ganska tryggt och bra. Fokuserar här enbart på att berätta om kidsen med handlingen förlagt till 80-talet. Det vuxna battlet mot It sparas till nästa ”kapitel”. Möjligen spritsar den gode regissören (och manuset) ut det hela liiite för länge, nånstans mitt i rullen känns det plötsligt aningens repetitivt..men hey..alla kidsen måste ju få sitt när det handlar om att face the fear. Kanske är inte heller rullen så skrämmande jag hade hoppats att den skulle vara. Å andra sidan…har man någon gång läst romanen (denna tegelsten!) och har ungefärlig koll på när det vankas obehagligheter…så får man kanske skylla sig själv.

Helt klart en stabilt bra rulle med ett slut som lovar gott inför ”kapitel 2”.

Annonser

Ender’s Game (2013)

Ännu en av alla dessa filmer som sätter sin unga protagonist i förarsätet.
Bygger på första delen i en svit av böcker av en viss Orson Scott Card, kanske mer omtalad för sin bistra och förlegade syn på homosexualitet. Det handlar alltså om framtiden och att dess öde sätts i händerna på utvalda kids, ungdomar, med speciella skills som ska hjälpa jorden att vinna kriget mot de förhatliga Formics, en utomjordisk ras som runt femtio år tidigare nästan höll på att utplåna jorden vid en invasion. Om detta händer igen tänker nu myndigheterna vara redo och inser att bäst lämpade för att lära sig rymdkrig och strategi av bästa märke i skolbänken är just tonåringar med speciella förmågor till snabba tankar och beslut.

Som Ender Wiggin (Asa Butterfield från Hugo), lite surmulen och sådär lillgammalt smart. Nästan på gränsen om du frågar mig. Enders uppenbarligen exceptionella potential väcker överste Graff´s (Harrison Ford) intresse, och då Graff basar över stridsskolan med stort S som kretsar i omloppsbana runt jorden är Enders öde ganska utstakat. Nu måste grabben bara lära sig krigets känslokalla konst ut i fingerspetsarna, som till en början går lite trögt då Ender ändå har en sorts moralisk vekhet i sig som måste tränas bort. Och rapporter om de lurkiga rymdfienderna talar om en mobilisering, så goda råd börjar bli dyra.

Dagens story har brottats ned till ett manus av Gavin Hood (X-Men Origins: Wolverine), som dessutom tar hand om regin av bara farten. Känslan är dock att delar av historien lika gärna skulle kunnat ha varit en gammal novell av Robert A. Heinlein..eller någon annan mer ”seriös” sci-fi-författare. Den som väntar sig rymdaction och vräkiga effekter i parti och minut kan här bli otåligt irriterad. Det är mer filosofi och olika synsätt på att hantera problem som gäller. Visst, Hood flashar upp en snygg visuell miljö med granna effekter lite nu och då, men de känns mer som nödvändiga för att beskriva den miljö som filmen utspelas i. Det handlar mer om att Ender måste både vinna respekt hos de andra kidsen och kanske hos sig själv också. Oerhört moral-filosofiskt.

Asa Butterfield (namnet!) gör dock inte bort sig, kör på med sin truliga stil och sticker ut lite. Hailee Steinfeld (True Grit) blir en förtrogen på vägen och i övrigt bakas de flesta av de klassiska klyschorna in när det handlar om en huvudperson som ska läras upp till en speciell uppgift, och dessutom måste slå lite ur underläge.

Det känns som att filmen vill spela i samma liga som t.ex. Hunger Games, vara lika vuxen i sitt tonåriga sätt att beskriva miljön och situationerna….och världen historien existerar i. Där dock HG (nästan) hela tiden är intressant och ganska lockande i sitt berättande, blir dagens rulle till slut lite väl klinisk och…småtråkig. Som att Hood verkligen vill hamra in budskapet, eller frågan, om det moraliskt rätta att lägga ansvar och livsavgörande beslut hos tonåringar med opåverkade sinnen. Att förvandla dem till kallt kalkylerande stridsmaskiner som, likt framför enorma tv-spelsvärldar, avgör hela civilisationers öden.

låg medelålder på kommandobryggan

Förutom Ford får också Ben Kingsley några minuter i storyn, de gör vad de ska men lämnar inga större intryck hos mig som glor. Istället är det just Butterfield som egentligen bär hela rullen på sina ganska smala axlar. Hood litar på att Ender ska vara den röda tråden igenom hela storyn, och hålla ihop det ända fram till eftertexterna.

Enders Game satsar bucksen mer på drama och filosofiska utsvävningar än traditionell rymdaction, även om det också förekommer. Storyns djup och människosyn kan möjligen diskuteras, speciellt mot bakgrund av författarens rätt vidriga uppfattning om kön och sexualitet. Dock, snyggt visuell och inte helt ointressant. Men lämnar ingen direkt önskan om att ta del av en fortsättning.
Ok. Men inte mer.

Enhanced by Zemanta

Veronica Mars (2014)

Viktigaste frågan; måste man ha sett tv-serien för att hänga med i filmen? Mitt omedelbara svar är NEJ..då jag aldrig såg serien (förutom nåt avsnitt förresten), och ÄNDÅ följer med i karusellen på lagom och nöjsamt manér.

Den fiktiva kuststaden Neptune har alltså sin egen Kitty i egenskap av Veronica Mars (Kristen Bell) som en gång i tiden kombinerade skolgång med att lösa kluriga och luriga brott på löpande band..och hann med lite lagom tonårsdrama/kärleksgnabb också såklart. Nu är Mars utflyttad till New York och nästan färdig advokat. The future is bright med pojkvän och allt…tills gamla vindar blåser upp en  ny liten storm. Gamla exet Logan (Jason Dohring) är anklagad för mord just i det tokkorrumperade Neptune…och endast en rejäl deckartjej kan lösa problemet!

Veronica Mars universum är tydligen skötebarn för både upphovsmannen och regissören Rob Thomas och Kristen Bell, vilka nu tack vare ENORMA fan-donationer via sajten Kickstarter kunnat ta Mars till långfilmsformatet..och få med sig ALLA inblandade från serien. Kul säger jag! Således underhållande deckardrama som klarar av att hålla eventuella tv-schabloner borta. Kristen Bell är dessutom sådär charmigt närvarande.
Här blir man inte på dåligt humör!

Enhanced by Zemanta