Like Father (2018)

Såhär. Tussar du ihop favvo-Kristen Bell och gamle favvo Kelsey Grammer (Frasier kom tillbaka!!) i en lagom lökig Netflix-rulle om relationer och förlorad kontrakt som ska hittas igen….OCH du dessutom placerar duon på ett soligt kryssningsfartyg New York-Jamaica t/r…OCH slänger in lite lättsamt försök till komedi…..jo men då får du iaf mig till att titta. Är detta en bra film? Nja, snarare lättillgänglig, småputtrig och superklyschig. Fast på ett trivsamt sätt. Jag säger för typ en fredagskväll i tv-soffan när helgen känns sådär smarrigt i antågande. Bell är (som vanligt) solid i vad hon än tar sig för. Från bitchig till gullig på tre sekunder. Gamle Frasier-Kelsey håller fortfarande stilen! Jäklar vad han ser bra ut i skägg förresten! Fast han går och springer med fötterna utåt som värsta Chaplin-wannaben! (en gammal spaning som fanns med redan på Frasier-tiden).

Vid altaret övergivna bruden Rachel (Bell) får alltså med sig pappa Harry (Grammer) på bröllopsresan (resan är ju iaf betald)!! Knasig situation såklart, speciellt eftersom Harry övergav Rachel och familjen för lääänge sen. Varför dyker Harry upp nu? Vad har han för bagage som behöver vädras ut? Kan Harry påverka sin dotter att tagga ned och njuta av resan? Kan Rachel stå ut med Harry efter alla dessa år? Kommer filmen att sluta i dur och gullegull?
Lättsamt regisserat av Lauren Miller Rogen, jepp hon är gift med Seth Rogen…vilken såklart dyker upp i miniroll som påfrestande kanadensare på vift. Det här är såklart inget för den som kräver något matnyttigt att tugga på. Men det var kanske inte heller att vänta?

Tarvligt trivsamt. Vilket beror uteslutande på skådisarna.

 

CHIPs (2017)

Jönsig actionkomedi som illa förklädd buddy-cop-movie?? Jo, jag tackar.
Skådisen Dax Shepard är en lustig typ. Ingen jättelång meritlista ännu. Ofta förekommande i biroller i modell lite mer vågade komedier och tv-serier. Tänk My name is Earl typ. Han har dessutom fuskat lite som regissör förut med Hit & Run som var en liten joyride. Här har han regisserat sig själv som fd X-Games-proffset Baker vilken drömmer om en karriär hos motorcykelpolisen i Kalifornien. Mot alla odds blir han antagen och utbildad och strax hopföst med glidaren och motormouthen Ponchorello (Michael Peña). Upplagt för trams och jöns såklart. Baker vet dock inte att Ponchorello är en FBI-agent undercover för att avslöja en eventuell rånarliga inom polisen.

Jaja, en film i komedifacket som självklart inte passar alla . Vi får sexskämt, pruttskämt, homoskämt och ren slapstick. Peña (End of Watch, Fury, War on Everyone) visar återigen att han kan hoppa från genre till genre utan några problem och dominera. Han är klockren som snabbsnackare och styv-i-korken-snut här. Shepard har ett sävligt och underfundigt sätt. Bra kombo mellan dem, trots alla klyschiga skämt och förutsägbara scener. Gillade man tex filmversionen av 21 Jump Street, kommer denna av sitta som en smäck!

Bra uppbackning i rollistan av Vincent D´Onofrio som badass och Shepards riktiga fruga Kristen Bell som hans bitchiga ex-fru i filmen! Mycket roligt när hon går loss och dissar Shepards rollfigur!

Rullen bygger på den omåttligt populära tv-serien CHIPs som rullade i amerikansk tv i slutet på 70-talet och början 80-talet. Shepard har varit med och plitat på manus här och missar inte en möjlighet att hotta upp med lite fräsig action och under-bältet-humor. Och mitt i alla galenskaper och utsvävningar blir det lite trivsamt också. I grund och botten förstås en galet lättviktig rulle som inte har något av vikt att leverera. Förutom lite skratt dårå.
Men mest bara för den som är lite svag för filmer i den här delen av komedisvängen. Som jag.

 

Bad Moms (2016)

bad-momsHahahaha, men det här var väl fan en så underhållande start på hösten!

Världen behöver sina ytliga flabbalster. Som underhåller likt ett tomtebloss i natten innan de falnar och sakta försvinner in i glömskan igen.

Jag har tre barn, och har därmed helt logiskt varit på ett antal föräldramöten i skolan genom åren. I varje generation har det aldrig slagit fel…de finns.
De där strikta och mallade föräldrarna som värdesätter det yttre framför allt. Och framtoningen. Och fasaden utåt. Snobbarna. Eleganterna. Viktigpettrarna.

Lite som Gwendolyn (Christina Applegate) i dagens rulle. Styr och ställer med bak-auktioner, PTA-möten och till och vilka som får vara med i skolans olika idrottslag. Gwendolyn är en riktig föräldrabitch, i sitt eget lilla drottningrike. Tur att Amy (Mila Kunis) finns som motpol. Mamman som kämpar med hushåll, barn, jobbet och (förstås) en slöfock till man. En knasboll som dock snabbt får respass efter otrohet i cyberrymden. Hur ska Amy fixa vardagen? Kanske genom att göra uppror mot allt vad ”mammaregler” föreskriver! Tjohoo!

Dagens rulle är både regisserad och nedplitad av Jon Lucas och Scott Moore, duon som gav oss Baksmällan. Då vet ni ungefär vilken typ av humor som vankas. Kul, hojtar jag! Kunis är återigen ett fynd i huvudrollen. Stabil filmstjärna detta. Applegate är förstås underbar som rävig bitch, men dagens pris går kanske ändå till det osäkrade vapnet Kathryn Hahn. Man går liksom aldrig säker i sällskap med henne. Vad som helst kan hända. Och gör det! Äsch, vi slänger in lilla Kristen Bell på kärlekslistan också! Som (till en början) hunsad ung mamma med galet roliga repliker! Bucksen satsas på upptåg, revolt och payback. Att manuset liksom skiter i logik och hur man klarar vardagen utan jobb i dyr villa osv osv..struntar upphovsmännen blankt i. Med rätta! Här ska roas, inte funderas på triviala hinder i vardagen.

bad-moms-3

come and get some!

Så, vi får alltså tjejligan med Amy, Carla (Hahn) och Kiki (Bell) som går upp mot Gwendolyns skoldiktatur och de oskrivna lagarna som gäller för en mamma. En synnerligen underhållande match. Börjar otroligt starkt..länge uppe och nosar på en fyra i betyget. Viss tempoförlust och aningens återfallande in i den klyschiga mallen för komedier av den här sorten får mitt flabbande sinne att kalmera sig lite. Men visst, humorn ligger hela tiden strax under gränsen. Sexskämten haglar (med den äran) och den politiska inkorrektheten spelar oss rakt i händerna. Vi som gillar sånt alltså. Vi som alltid har en plats i hjärtat för de här ytliga, råa, klyschiga och förutsägbara historierna som ALLTID får oss att skratta och bli på gott humör.

Sådana här rullar vinner aldrig Oscars.
Däremot kan de göra ens dag.
Flera gånger om.

 

avsnitt 50Även SoF-poddens avsnitt 50 charmas av tramset. Hör oss kärleksbomba tjejligan ännu mer här.

 

Veronica Mars (2014)

Viktigaste frågan; måste man ha sett tv-serien för att hänga med i filmen? Mitt omedelbara svar är NEJ..då jag aldrig såg serien (förutom nåt avsnitt förresten), och ÄNDÅ följer med i karusellen på lagom och nöjsamt manér.

Den fiktiva kuststaden Neptune har alltså sin egen Kitty i egenskap av Veronica Mars (Kristen Bell) som en gång i tiden kombinerade skolgång med att lösa kluriga och luriga brott på löpande band..och hann med lite lagom tonårsdrama/kärleksgnabb också såklart. Nu är Mars utflyttad till New York och nästan färdig advokat. The future is bright med pojkvän och allt…tills gamla vindar blåser upp en  ny liten storm. Gamla exet Logan (Jason Dohring) är anklagad för mord just i det tokkorrumperade Neptune…och endast en rejäl deckartjej kan lösa problemet!

Veronica Mars universum är tydligen skötebarn för både upphovsmannen och regissören Rob Thomas och Kristen Bell, vilka nu tack vare ENORMA fan-donationer via sajten Kickstarter kunnat ta Mars till långfilmsformatet..och få med sig ALLA inblandade från serien. Kul säger jag! Således underhållande deckardrama som klarar av att hålla eventuella tv-schabloner borta. Kristen Bell är dessutom sådär charmigt närvarande.
Här blir man inte på dåligt humör!

Enhanced by Zemanta

Hit and Run (2012)

Charles Bronson (!) har ett problem.
Egentligen heter han Yul och ingår i statens vittnesskyddsprogram efter att ha vittnat mot gamla kriminella bankrånarkumpaner. Nu bor han med nyfunnen flickvän i en liten håla och försöker bli den där mönstermedborgaren han vill vara.

Problemet består nu i att flickvännen Annie (Kristen Bell) fått chansen på ett jobb i Los Angeles och Charlie beslutat sig för att skjutsa henne dit, mot bättre vetande och mot just de gamla kriminella jaktmarkerna. Annies gamla ex, puckot Gil, tänker dock inte acceptera att Annie försvinner ur hans liv, och är dessutom övertygad om att Charlie är en mördartyp. Lägg till detta en minst sagt fumlig US Marshal (Tom Arnold) som är Charlies övervakare, och en gaypolis på friarstråt, Charlies gamla kumpan Alex (Bradley Cooper) som via skvallerbyttan Gil får redan på att Charlie och Annie är på väg…och…tja…det blir en riktig soppa till roadmovie-light.

Bakom verket står dagens huvudrollssnubbe Charlie, Dax Shepard, som skrivit både manus och regisserar ihop med en David Palmer. Dessutom har han också slängt in sin riktiga flickvän Kristen Bell som Annie, och bjudit in kompisar som Arnold och Cooper att dyka upp i birollerna. För visst känns det här som en riktig kompisgrej. Enligt uppgift en rejäl lågbudgetrulle där budgeten inte var mer än runt 2 miljoner dollar, varav 1 mille sägs ha gått åt till de musikaliska rättigheterna för soundtracket.

En rätt smart investering tycker jag då det är en ren njutning att lyssna på scoret i filmen som bjuder på en skön blandning från smäktande soul till självaste Hendrix. Storyn är en riktig bagatell som går ut på att alla jagar Charlie och Annie, vilket allt som oftast resulterar i ett par biljakter och lite lagom under-bältet-humor. Om man vill går det att ana lite vibbar från Tarantino-skolan, men det är naturligtvis blekt i DET sammanhanget. Snyggt fotat dock, som håller värsta billighetskänslan borta.

Det mest underhållande med dagens film är att samspelet mellan det ”äkta paret” Shepard och Bell känns bitvis riktigt kul och att trots ett rätt svagt manus är det bra fart i replikföringen mellan alla inblandade parter. Speciellt Bradley Cooper känns skönt malplacerad som den illvillige Alex med rastaflätor och fula gula solglasögon.

kära på film, kära på riktigt

Det handlar mest om ett gäng skådisar som tar sig från en plats till en annan, det gasas i bilar, svärs och skjuts lite. That´s about it. En lågbudgetrulle helt klart, men ändå känns det inte direkt tråkigt. Kanske är det den romantiska tonen mellan Charlie och Annie, kanske de knasiga birollerna, kanske den snygga hot roddiga Lincoln Continental som Charlie rattar längs vägen… som gör filmen till ett underhållande alster just för stunden. Frågar du mig om detaljer i handlingen såhär i efterhand kan jag säkerligen inte redogöra för den fullt ut. Så lättviktig känns rullen, och då fattar ni ju vilken nivå det ligger på.

Hit and Run kan avfärdas som en okej bagatell. Som ett gäng kompisar som bestämt sig för att ta en hittepåhistoria och ha lite kul framför kameran. Lite bilåkande, lite tramsaction, lite romantik och lite ansträngd humor med ett gäng skådisar som ändå bjuder lite på sig själva. En hygglig lättviktare som inte lämnar några som helst bestående minnen.

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Komedier är alltid en svår nöt att knäcka. Inte många av de som produceras på löpande band håller egentligen för en hel film.

Oftast börjar de lovande för att sedan sagga ordentligt mot slutet. Eller också finns där små guldkorn i en övrigt rätt svag berättelse. Det finns chickflicks och det finns plumpkomedierna. Det finns de som vill kalla sig drama OCH komedi men som ofta slutar i en grötig mischmasch.

Finns då tex en komedi som mixar dessa subgenrer lite inom komedifacket? Som kanske lyckas få till en lagom skruvad historia som i alla fall lutar åt det hållet….? Jag har sett svaret på den gåtan. Och det med positiv eftersmak!

Byt ut chicks mot grabbs och blanda in lagom mycket naket och fräckt så får man just det som kan lyfta en hel kväll. Jomen, allvarligt. Peter (Jason Segel i en mycket rolig roll!) är tillsammans med tv-stjärnan Sarah (Kristen Bell). Eller var. Nu är Peter dumpad till förmån för den stollige engelske rockern Aldous Snow (Russell Brand). Vår hjälte fattar ingenting och bryter fullständigt ihop och enligt traditionens alla regler försöker han döva smärtorna med att ragga upp okända kvinnor för sex. Det går ju så där kan man lugnt säga, men mycket underhållande för oss som tittare.

Rådet att åka till Hawaii och komma bort från allt låter ju som en god idé. Synd bara att exet och hennes nye lover hade tänkt samma sak. Upplagt för pinsamheter och diverse skämmiga konflikter. Mitt i alltihopa möter den olycklige Peter också den både söta och smarta Rachel (Mila Kunis) som jobbar på hotellet. Man behöver ju inte vara helt oromantisk lagd till sinnet för att fatta vad som väntar runt hörnet på den fronten.

Så här i skrift kan jag hålla med om att storyn låter i simplaste laget, men utfört framför kameran av dessa roliga skådespelare tar det en helt annan fart. Sköna bilder av Hawaii, roliga kommentarer och träffsäker ironi, en litet uns allvar om relationers alla problem och vikten av att se varandra. En stor fördel är annars tror jag att filmen inte helt tar sig på allvar heller, som om manuset känner att det inte måste avhandla de obligatoriska punkterna om det inte vill.

skämmigt värre när man är tredje hjulet!

Segel själv står för manuset och tvekar inte att uppträda helt näck i bild när storyn så kräver. I övrigt lagom snuskig humor och ett färgstarkt birollsgalleri som kompletterar de fyra större rollerna där speciellt Russell Brand tar hem åtskilliga poänger som den kufiske och rätt sköne rockstjärnan som inte har koll på nästan någonting, utom sin egen förträfflighet. Segel och Kunis är ett bra par ihop och utstrålar kemi mellan varandra. Kristen Bell gör inte sin Sarah Marshall helt till en bitch, utan får tillfälle att visa upp lite mänskliga sidor hon också.

Ett tag kändes det som om Ben Stiller hade patent på precis den här sortens roller, men Jason Segel visar att det finns gott om konkurrens på den fronten. Det går inte annat än att bli på gott humör när eftertexterna rullar igång.

Forgetting Sarah Marshall underhåller ända in i kaklet och det är man banne mig inte bortskämd med! Snygg, skojig, lite skämmig, sköna detaljer och träffsäkert utfört av alla inblandade. Här tvekas inte om det mer än väl godkända omdömet. Mer sådant här!