#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Annonser

CHIPs (2017)

Jönsig actionkomedi som illa förklädd buddy-cop-movie?? Jo, jag tackar.
Skådisen Dax Shepard är en lustig typ. Ingen jättelång meritlista ännu. Ofta förekommande i biroller i modell lite mer vågade komedier och tv-serier. Tänk My name is Earl typ. Han har dessutom fuskat lite som regissör förut med Hit & Run som var en liten joyride. Här har han regisserat sig själv som fd X-Games-proffset Baker vilken drömmer om en karriär hos motorcykelpolisen i Kalifornien. Mot alla odds blir han antagen och utbildad och strax hopföst med glidaren och motormouthen Ponchorello (Michael Peña). Upplagt för trams och jöns såklart. Baker vet dock inte att Ponchorello är en FBI-agent undercover för att avslöja en eventuell rånarliga inom polisen.

Jaja, en film i komedifacket som självklart inte passar alla . Vi får sexskämt, pruttskämt, homoskämt och ren slapstick. Peña (End of Watch, Fury, War on Everyone) visar återigen att han kan hoppa från genre till genre utan några problem och dominera. Han är klockren som snabbsnackare och styv-i-korken-snut här. Shepard har ett sävligt och underfundigt sätt. Bra kombo mellan dem, trots alla klyschiga skämt och förutsägbara scener. Gillade man tex filmversionen av 21 Jump Street, kommer denna av sitta som en smäck!

Bra uppbackning i rollistan av Vincent D´Onofrio som badass och Shepards riktiga fruga Kristen Bell som hans bitchiga ex-fru i filmen! Mycket roligt när hon går loss och dissar Shepards rollfigur!

Rullen bygger på den omåttligt populära tv-serien CHIPs som rullade i amerikansk tv i slutet på 70-talet och början 80-talet. Shepard har varit med och plitat på manus här och missar inte en möjlighet att hotta upp med lite fräsig action och under-bältet-humor. Och mitt i alla galenskaper och utsvävningar blir det lite trivsamt också. I grund och botten förstås en galet lättviktig rulle som inte har något av vikt att leverera. Förutom lite skratt dårå.
Men mest bara för den som är lite svag för filmer i den här delen av komedisvängen. Som jag.

 

Without a Paddle (2004)

whitoutapaddle_picBörjan på veckan. Då krävs det att man muntrar upp sig lite.
Fast bara för dig som har rätta humorn här förstås. Här kommer lövtunna fånerier om tre barndomsvänner som ger sig ut på kombinerad nostalgitripp/skattletaräventyr. Allt för att hylla den avlidne fjärde medlemmen i kompisgänget från förr.

Ack ja. Tramsigheter, lökiga vildmarksskämt, bonnläppar, rednecks, vilda djur, nakna trädkramare, skumma poliser, strida forsar, under-bältet-skämt. Noll filmkonst i sikte. Zero. Här ska paddlas i vildmarken och bondas samtidigt som äventyret ska hittas runt (flod)kröken. Å så lite mer om den legendariske flygrånaren D.B. Cooper! Fast med humor såklart.

MEN, gillar man (dvs Jag) lirare som Dax Shepard (japp, Kristen Bell´s hubby), Matthew Lillard och Seth Green är detta såklart hejsanhoppsan trevligt för stunden. Lite mysfånigt för den banala böjelsen att få flina åt dumma grejer på film. Finns icke en vettig mening med denna rulle, men vadå, det behövs väl inte alltid!!??!

Extra pluspoäng när gamle pantern Burt Reynolds slängs in i en kanonroll som vildmarksguru! Häpp!

Jag skrattar rått och gott i soffan.
Du som hellre hänger med kultureliten på svenska filmgalor gör det inte.

Tramstrevligt detta.

 

without_a_paddle_2004_1080p_blu_ray_x264_retreat

call of the wild

Hit and Run (2012)

Charles Bronson (!) har ett problem.
Egentligen heter han Yul och ingår i statens vittnesskyddsprogram efter att ha vittnat mot gamla kriminella bankrånarkumpaner. Nu bor han med nyfunnen flickvän i en liten håla och försöker bli den där mönstermedborgaren han vill vara.

Problemet består nu i att flickvännen Annie (Kristen Bell) fått chansen på ett jobb i Los Angeles och Charlie beslutat sig för att skjutsa henne dit, mot bättre vetande och mot just de gamla kriminella jaktmarkerna. Annies gamla ex, puckot Gil, tänker dock inte acceptera att Annie försvinner ur hans liv, och är dessutom övertygad om att Charlie är en mördartyp. Lägg till detta en minst sagt fumlig US Marshal (Tom Arnold) som är Charlies övervakare, och en gaypolis på friarstråt, Charlies gamla kumpan Alex (Bradley Cooper) som via skvallerbyttan Gil får redan på att Charlie och Annie är på väg…och…tja…det blir en riktig soppa till roadmovie-light.

Bakom verket står dagens huvudrollssnubbe Charlie, Dax Shepard, som skrivit både manus och regisserar ihop med en David Palmer. Dessutom har han också slängt in sin riktiga flickvän Kristen Bell som Annie, och bjudit in kompisar som Arnold och Cooper att dyka upp i birollerna. För visst känns det här som en riktig kompisgrej. Enligt uppgift en rejäl lågbudgetrulle där budgeten inte var mer än runt 2 miljoner dollar, varav 1 mille sägs ha gått åt till de musikaliska rättigheterna för soundtracket.

En rätt smart investering tycker jag då det är en ren njutning att lyssna på scoret i filmen som bjuder på en skön blandning från smäktande soul till självaste Hendrix. Storyn är en riktig bagatell som går ut på att alla jagar Charlie och Annie, vilket allt som oftast resulterar i ett par biljakter och lite lagom under-bältet-humor. Om man vill går det att ana lite vibbar från Tarantino-skolan, men det är naturligtvis blekt i DET sammanhanget. Snyggt fotat dock, som håller värsta billighetskänslan borta.

Det mest underhållande med dagens film är att samspelet mellan det ”äkta paret” Shepard och Bell känns bitvis riktigt kul och att trots ett rätt svagt manus är det bra fart i replikföringen mellan alla inblandade parter. Speciellt Bradley Cooper känns skönt malplacerad som den illvillige Alex med rastaflätor och fula gula solglasögon.

kära på film, kära på riktigt

Det handlar mest om ett gäng skådisar som tar sig från en plats till en annan, det gasas i bilar, svärs och skjuts lite. That´s about it. En lågbudgetrulle helt klart, men ändå känns det inte direkt tråkigt. Kanske är det den romantiska tonen mellan Charlie och Annie, kanske de knasiga birollerna, kanske den snygga hot roddiga Lincoln Continental som Charlie rattar längs vägen… som gör filmen till ett underhållande alster just för stunden. Frågar du mig om detaljer i handlingen såhär i efterhand kan jag säkerligen inte redogöra för den fullt ut. Så lättviktig känns rullen, och då fattar ni ju vilken nivå det ligger på.

Hit and Run kan avfärdas som en okej bagatell. Som ett gäng kompisar som bestämt sig för att ta en hittepåhistoria och ha lite kul framför kameran. Lite bilåkande, lite tramsaction, lite romantik och lite ansträngd humor med ett gäng skådisar som ändå bjuder lite på sig själva. En hygglig lättviktare som inte lämnar några som helst bestående minnen.