Etikettarkiv: inte bra men ok ändå…

Feb 25 2015

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

Feb 10 2015

Escape from Tomorrow (2013)

Escape_posterStackars Jim. Sista dagen på semestern vid maffiga Disney World ihop med familjen, och han får reda på att han fått sparken från sitt jobb. Han säger dock inget till frun Emily, och snart är de på väg till The Magic Kingdom med sina två barn för en sista dag bland attraktionerna.
Och vilken dag det kommer att bli.

Är den här filmen mest känd för att den är filmad gerilla-style, i hemlighet inne på Disneys domäner? Kanske. Ibland har jag dock svårt att riktigt tro på det då vissa scener är alltför ”snygga” för att vara tagna i lönndom. Konspirationskänslan i mig sjuder…kanske det stora bolaget lät filmmakaren Randy Moore hållas? All uppmärksamhet är väl bra reklam. Eller?
Vad är då detta för film egentligen? Tja, fan vet om man ska vara ärlig. En mycket konstig blandning av något som David Lynch och typ Terry Gilliam skulle kunna ha kokat ihop på fyllan. Bara för att de var förbannade på Disneys smetighet. Eller nåt.

Trots den märkligt konstiga handlingen ligger det nåt olycksbådande över hela filmen. Som gör att man inte kan sluta titta. Små detaljer av obehag. Man vill liksom bara få en sorts förklaring. Fast man inte fattar vad som händer.
Och vad är det med Jim egentligen? Är han bara en gubbsjuk snubbe med medelålderskris eller håller han på att få en mental krasch?

escape-from-tomorrow-1

verkar inte tåla åkturen…?

Svartvitt foto som förstärker den obehagliga känslan mitt i alla obegriplighet. Som sagt, snygga scener från de olika delarna i parken blandas med rejält kackiga green-screen-varianter där skådisarna verkligen inte är till sin fördel. Men återigen, tänk om det är tanken? Att det ska vara så, för att förstärka känslan?
Vilken känsla? Jag vet tusan inte.

Filmen är mycket udda. Konstig och förvirrande. Skådisarna gör ett jobb, ibland ganska bra, ibland rätt amatörmässigt. Jag retar mig på Jim´s (Roy Abramsohn) röst. Knäppt. Och varför ser inte frun (Elena Schuber) att Jim är på väg ut i spenaten kontrollmässigt? Vad är det egentligen som händer i det ständigt leende la-la-land? Och hur i h-e ska man tolka slutet!??!
Indie-mystik när den är som ”bäst”.

Inte bra, men filmjäkeln har nåt underliggande, nåt mörkt och hotfullt, som gör att man sitter kvar.
Märkligt detta. Rekommenderas för den som vill klia sig i skallen.

 

Jan 30 2015

Taken 3 (2014)

Taken-3-PosterJa vadårå?
När Liam Neeson återigen nu kliver in som stenhårde men godhjärtade badasset Bryan Mills i sin svarta skinnpaj, är det väl givet att man liksom finns med på resan. Speciellt som man varit med sedan de två föregångarna. Nu hyllade jag ettan och avskydde tvåan, så det kändes väl lite lagom svajigt inför detta… sådär som det brukar göra när en filmserie hittar på nya sätt att mjölka dollars ur konceptet. Den gode Neeson (alltid en given plats i min bok!) hade två krav på rullen…att INGEN skulle bli tagen och att han slapp SPRINGA så mycket (kom igen, han är ju 60+are…)

Den franske fräsaren Luc Besson och hans kvantitétsmanusvapendragare Robert Mark Kamen löste nu detta genom att låta få Mills stanna i Los Angeles, bli anklagad för mord han inte begått och resonera att bättre rymma för att bevisa sin oskuld än att snacka för döva polisöron. Och vips hade Besson snott halva handlingen i Jagad!
Så kan det gå.

Gamle goe Forest Whitaker nappar på fet lönecheck och hoppar in som snuten Dotzler, ansvarig för jakten på skinnpajen Neeson. Tillbaka är annars också Maggie Grace som nu vuxna (på flera sätt) dottern Kim och Famke Janssen som ex-frun Leonore. Janssen är dock inte viktigare än att hon snabbt som tusan expedieras ut ur handlingen genom att dyka upp mördad i Mills sovrum! Lägg av, det är ingen spoiler! Mills efterlyst, sticker snabbt som en pensionärsvessla och ger sig fan på att hitta the killers och rentvå sig. Auchhh…inget nytt här alltså. Inte det minsta.

Första Taken var rafflande och bjöd in känslorna i mig som tittade. Det var trafficking, kidnappning av ens kött och blod och framför allt främmande miljöer. Mycket rafflande. Taken 2 var bara dum! Ett fantasilöst sätt att försöka utnyttja samma koncept en gång till. Dessutom var Maggie Grace spånig som fan i den rullen! När nu Neeson röt om att han inte ville se nån ny kidnappningshistoria visste han såklart att fiaskostämpeln skulle vara farligt framme om man försökte sig på att köra längs den allén igen. Rutinerade Besson och Kamen skriver sig dock undan problemet genom att istället ta död på ex-frun. Så kan man också göra. Klart det kan bli en actionrulle av det också.

Är det bra då? Skojar du? I en film som mixar ihop precis allt av det redan beprövade material som använts i hundratals rullar under åren, kan det knappast bli nyskapande eller direkt bra. Det är ett servett-manus från Besson/Kamen, troligen hopskrivet när gubbarna drog en kaffe på nåt fik i Paris en sen höstdag. Skit samma. Det är Liam Neeson som är ute efter hämnd. Vad mer behöver man veta? Ger man sig in och glor på filmer som den här väntar inget nyskapande.

gubben duckar för farliga högersvängar

Stolpig dialog blandas med välskruvad men förutsägbar action. Inget fel på finliret där. Ytlige actionregissören Oliver Megaton vet hur han ska tolka Bessons infallsvinklar. Neeson lullar runt som en stabil pjäs. Inget eller ingen lurar honom. Inte ens snuten Whitaker som får finna sig i att vara den som hela tiden jagar i blindo, även om han tycker sig knyta vissa band till den flyktande Mills.

Så, förutom poliser får Neeson också tampas med illvilliga ryssar (herregud de är ju överallt!) och lösa mysteriet/konspirationen som drabbat honom. För oss som tittar är det ju självklart nästan skämslarvigt löjligt enkelt att plussa ett och ett och…ett…och minsann se hur det hänger ihop. När storyn rullar i mål känns det i alla fall inte som den sämsta rullen i serien. Tack för det.

Slutar det verkligen här nu då? Som taglinen lovar. Återstår att se. En snabb slagning i rullarna (i januari 2015) ger vid handen att just nu är detta den film med premiär 2015 som spelar in mest stålars runt jordbollen! Hoppsan! Besson har säkert några sladdrigt nedplitade nya uppslag liggandes i en låda nånstans.
Inte bra. Inte uselt. Neeson gör jobbet.
Sen var det bra med det.

Jul 25 2014

I Spit on Your Grave (2010)

Kombon 19 spänn på Media Markt och det faktum att den gode filmitch håller den här rullen så högt som på 6:e plats över 2010 års topprullar hos sig, gjorde att ett besök i hämnarträsket bokades in när solen gått ned efter ytterligare en finfin sommardag.

Lika finfint får inte stackars Jennifer (Sarah Butler) det när hon vill hyra en isolerad stuga i Nowhere County för att odla sina författartalanger. Först kör hon vilse och tvingas fråga om vägen på den sunkigaste mack man sett på länge, och får dessutom tas med ett gäng hillbillies som sexmobbar henne direkt. När hon väl sen är på plats dröjer det inte länge förrän lugnet byts mot…tja…den sedvanligt klyschiga händelseutvecklingen…ni vet ju hur det brukar bli.

Inget nytt under solen här och Jennifer tycks snart vara ännu ett offer för de svinaktiga män som tycks härja i skogarna i Hollywood-filmer. Skillnaden är dock att Jennifer överlever och bestämmer sig för att det också är paybacktime på de mest grymma sätt hon (eller manusnissarna) kan tänka sig.

För givetvis är det här Jennifer´s show fullt ut. De dumstrutar till bondlurkar som först varit precis så sviniga som behövs för att skapa avsky mot dem, får snart smaka hämnden.
Och det är inte gott kan jag lova!

mobbare får smaka hämnd!

Är filmen nåt att ha då? Sevärd?
Tja, här finns absolut inget nytt att rapportera. Sarah Butler gör dock ett jäkligt bra jobb som den utsatta Jennifer. Våldet är rått och obehagligt i början, blir snart mer filmiskt och utstuderat när Jennifer tar hand om kommandot. Naturligtvis sitter jag och jublar som ett as när de skyldiga dårarna får vad de förtjänar av Jennifer. Precis som filmitch beskriver det; reptilhjärnan får sitt! I övrigt ganska standardiserad i sitt utförande.

Inbäddat i den här lynniga hämnarhistorien finns också en lite sidostory om en av förövarna som kanske inte avhandlas fullt ut. Synd, det vore intressant att se mer om DET dubbellivet. Men, som vanligt, speltiden på goriga storys som det här räcker inte till allt. Här är det grym hämnd som gäller. Till sista droppe.

I Spit on Your Grave varnar på omslaget för chockerande grym och intensiv. Speciellt i denna ”uncut version”. Som vanligt överdrivs det rejält på dvd-omslag och i grunden har man sett allt förut. Badassen får rättmätigt vad de förtjänar och jag hånflinar nöjt åt de grymma öden de går till mötes. Go Sarah! Men ok, Eden Lake är fortfarande bäst i den här typ av filmgenre.
Ok hämnarrulle, men inget jag lägger på minnet.

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Sep 20 2013

Detention of the Dead (2012)

Vi (fredags)öser på med ännu en galenskap ur samma genre som förra inlägget.
Tänk The Breakfast Club möter Zombieland, typ (och möjligen ett stänk av Shaun...eller…nä…). Fast mycket sämre. Rejält mycket sämre.
Men..ändå inte så man sitter och spottar och svär och förbannar sig över att man klippte den här knäppa historien en vardagskväll när inget annat fanns att tillgå på burken.

Baserad på en pjäs (!!!!!!) kommer den inte så originella storyn om ett gäng kvarsittare på The Skolan som plötsligt befinner sig mitt i kaoset när zombieapocalypsen bryter ut just där. Nu måste de ju såklart både samarbeta samtidigt som de kommer på nya sköna verbala sätt att förolämpa varandra. Ingen zombierulle har dock vett att kalla sig det om inte de spåniga aktörerna plockas en efter en, vilket tacksamt nog sker här också.

Hela anrättningen är märkligt nog dock gjord med ett sorts jönseri som gör att det blir småroligt vid ett par tillfällen. Och sådana känslor gillar man ju för jösse namn! Även i en lusig zombieflick.

Räkna med ostiga effekter och nördig humor på gränsen till slapstick.
Bäst är naturligtvis just nörden i sällskapet. Vilken hjälte! Fattas bara annat.

Detention of the Dead. Knasbilligt zombieraffel som det inte går att bli förbannad på hur mycket man än vill. Man kan liksom inte låta bli att dra på smilbanden.
Absolut inte bra..men jag kan inte hålla mig från att peta dit en svag liten stjärna till.
Jag kände mig ju ändå lite upprymd efter den här rullen!
För tusan!

full starfull star

Sep 9 2013

Fast & Furious 6 (2013)

Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

full starfull star

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.

Aug 16 2013

Mördaren ljuger inte ensam (2013)

Se här ja.
Nu blev det svenskt igen! Jag är den förste att erkänna att det möjligen är för lite svensk representation här på filmbloggen.

Å andra sidan finns det ganska goda orsaker till just det, då svenska alster märkligt nog alltid har en förmåga att bli antingen alldeles för pretto/onaturligt styltade eller helt enkelt för kassa. Norge och Danmark tycks ju sedan länge ha sprungit om oss vad gäller uppfinningsrikedom och förmågan att få till alster som verkligen engagerar och underhåller. Detta är naturligtvis min högst personliga åsikt, men jag tror också att vi ändå är en ansenlig skara som deppar över just detta faktum.

Eftersom hoppet ändå sägs vara det sista som överger en, slutar iaf inte jag att…hoppas. Just när det kommer till svenska deckare som ska visualiseras tycks jag märkligt nog ha en lätt bisarr dragning (om du inte kommer viftande med Beck-skiten…då drar jag som en avlöning!).

Här ännu en sorts filmserie som ska sjösättas. De tycks ju komma i flock genom åren. Man lägger krutet på film nummer ett, vilken ofta rullar på bio, innan uppföljarna släpps direkt till hemmasoffornas marknad. Inte ofta kan man också ganska markant ana en rejäl nedgång i både budget och manus i efterföljarna.

Nu är det Maria Lang´s gamla böcker som ska återberättas i den filmiska formen. Först ut är den här somriga historien som tar avstamp på självaste midsommarafton någon gång i början på 50-talet. Till synes pigga och käcka (ordet!) Puck (Tuva Novotny) tackar ja till en inbjudan från sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) på universitet att fira midsommar på en ö tillsammans med ett par kollegor och vänner. Kanske också det faktum att en handsome Linus Wahlgren ämnar dyka upp med charmigt leende spelar viss roll i vår hjältinnas beslut.

Historien följer naturligtvis de förväntade mysteriedeckarnas väl beprövade formel. Det sjungs, det dricks och fyllnas till, det pratas med lagom gammelsvensk inlevelse….och det röks hysteriskt! Alla de klassiska tänkbara karaktärerna finns med och möjligen får man en liten Cluedo-vibb bara sådär längs vägen. Givetvis har alla något att dölja och ingen verkar kunna varken sitta (eller ligga still) i fem minuter. Sommarnatt och jazziga toner, och snart även uppdykandet av ett lik. Som vanligt i hittepåhistorier av det här slaget verkar ingen bli speciellt upprörd över att döing förstört festen. Bara det i sig lite underhållande.

In på banan med Langs litteräre hjälte, krimmaren Christer Wijk (Ola Rapace), vilken mest ägnar sig åt sagda kedjerökning och att ”förhöra” sällskapet på stående fot med en pilsner i handen. Och är det inte lite lustfyllda blickar som kastas mot den rejäla Puck också? Till charmören Ejes (Wahlgren) förtret.

-”jorå serru, här tror jag det ligger en hund begraven..haru en pilsner eller cigg förresten..?”

Nå, vem är det nu som ljuger lite mer dårå? Tja, se det är inte lätt att veta då alla personer är rejält hala som ålar, och strax är det såklart upplagt för nya våldsamheter (oerhört tv-vänliga) på den isolerade ön. Historien som sådan är en bläng och en svälj, men mysfaktorn med tidstypiska detaljer och stämning gör att det blir ganska kul ändå att kika på. Alla inblandade spelar lagom över och hasplar ur sig teatraliska haranger som hör en svunnen tid till. Novotny håller lugnet och the looks, Linus Wahlgren charmar helt ok och Rapace´s snut i sommarkostym ser ut som en rejäl bratpackare från dåtidens Stureplan. Kanske är det min vurm för sådana här klassiska deckarhistorier på begränsad yta, kanske är det skönheten i detaljerna…men det här känns både lättkonsumerat och småtrevligt.

Som för att understryka min kommentar ovan om Danmark som pålitligt filmland har dansk regissör anlitats för dagens rulle, Birger Larsen med massor av tv-rutin ser till att den ganska taffliga storyn tar sig från A till C via B utan att köra i diket för mycket.

Mördaren ljuger inte ensam har uppenbara slängar av den svenska förbannelsen med onaturliga repliker, överspel och konstiga ologiska grepp i manuset. Jag kan inte påstå att filmen är bra eller spännande, mer trivsam och med en detaljrik stil som inte alls känns irriterande på något sätt. Bara man inte förväntar sig några dramatiska djupsinnigheter.
Visuellt snyggare än innehållsmässigt intressant.

full starfull star

Jun 18 2013

Warm Bodies (2013)

Driver man en genre för hårt är alltid risken att det uppstår avarter i olika former. Det är ju rätt känt vid det här laget. Och ganska etablerat också kan man väl nästan säga?

Inte ens zombiegenren klarar sig undan detta fenomen, och visst ska jag erkänna att jag muttrande skakade på huvudet när dagens rulle först kom på tal, skulle nu Twilight-stuket till och med nästla sig in hos zombierna?! Är det inte illa nog med glittrande vampyrer som det är..?!..typ tänkte jag nog. Så såg jag trailern och kände att det ändå möjligen kanske kunde ge nåt det här. Kanske. Lite. Trots allt.

Framtiden är som vanligt en värld i kaos. Det gamla hederliga Viruset med stort V har lämnat civilisationen uppdelat i de som klarade sig och lever bakom barrikader, och de som blev…zombies och mest bara irrar runt hela tiden. Lustigt nog finns en avart av zombies som förfallit i stadiet och mest ser ut som spinkiga skelett på rymmen från The Black Pearl (you know..)

Den glåmige och bleke R (Nicholas Hoult) är dock inte som andra levande döda. Inte nog med att han helt ologiskt är filmens berättare, han verkar också kunna tänka liiite själv och skapar sig till och med en sorts rutin i den lealösa vardagen (man får väl helt enkelt klassa in det under filmskaparnas konstnärliga frihet…).

Enter filmens hjältinna Julie (Teresa Palmer) från bakom-barrikaderna-där-de-levande-bor, som strax får se sin pojkvän falla offer för just sävlige R och hans kadaverpolare. När R smakar på pojkvänshjärna börjar så något hända…han KÄNNER och tar till sig minnen från det liv han just släckt. Kanske blir han till och med lite kär i Julie….och Julie kan inte riktigt skaka av sig att det är något speciellt med den där zombiefierade typen som dessutom räddar henne undan de andra blodtörstiga rackarna som envisas med att dyka upp.

Som ni fattar heter inte Julie Julie och R heter inte R (som i Romeo) för inget. Dagens regiman, Jonathan Levine, förklär helt enkelt den gamla storyn i lite nya, märkliga, trendiga kläder och färger. Och visst blir det en balkongscen också! Fattas bara annat. Ju längre filmen rullar på, ju mer blir det uppenbart att R är på väg att bli mänsklig igen, med känslor och förmågan att tänka allt klarare…
Är det här filmens motsvarighet till glittereffekten i Twilight frågar jag mig? Kan man verkligen förstöra och ”leka” så med zombiesmittan? Herregud, det går väl inte att bli frisk från den? Eller!?

mysa med en zombie. bara sådär.

Trots att filmen egentligen är ganska smal i sin handling och rätt lökig känns inte snedsteget med att flirta med den företrädesvis rätt unga (och kvinnliga?) publiken sådär jättestörande som vampyrtramset. Kanske beror det på regissör Levines försök att krydda med lite smårolig obskyr humor i vissa sekvenser. Kanske beror det på Hoult som ändå känns rätt kul i rollen som sengångare med pånyttfödd tankeverksamhet och känslor. Eller att en lagom flummig och lite frånvarande John Malkovich hoppar in i en miniroll som Julies pappa, tillika basen på bygget bakom barrikaderna. Julie och R tar rätt god tid på sig att ränna runt innan det förutsägbara manuset kan rulla i mål på sedvanligt sätt, och då har R till och med gjort ett lite halvroande besök i the town of living.

Och visst ja, så har ju också R och hans godhjärtade (really!?!) zombiepolare hunnit med att starta krig mot de hispiga dödskallarna på två ben som istället får bli historiens verkliga badass. Hmm..är detta filmen som på något sätt ska ge zombien upprättelse?
Hoppas verkligen inte.

Warm Bodies blir ett lustigt hopkok av lite allt möjligt. Spelar farligt nära samma liga som Twilightskräpet, men lyckas märkligt nog ända hålla sig från att ramla ned i smeten alltför djupt. Bättre humor här, och betydligt bättre skådisar, räddar dagens alster från soptunnan.
Men zombies som…känner…..? Hrm…

Mar 27 2013

Premium Rush (2012)

Klart det bara var en tidsfråga innan cykelbuden i storstan skulle få ”sin” film också. Och då snackar vi inte dokumentär utan the dramatic style. Eller varför inte med thrillerspåret! Kan vara en nog lurig väg att vandra rent storymässigt, utan att det blir pajigt och klyschigt.

Dagens filmskapare som gör ett försök att utmana schablonerna och den stereotypiska envigen mellan hjälte och badass heter David Koepp, och tycker du att du känner igen just det namnet så beror det antagligen på att denne man är mest känd som manusnisse till filmer som tex Jurassic Park, Spiderman, Mission:Impossible och Indiana Jones…för att nu nämna några.

Once in a while tycks han också ställa sig bakom kameran som bestämmare…som nu. Till hans hjälp har ingen mindre än Joseph Gordon-Levitt hyrts in som den vindsnabbe Wilee, vilken alltså framlever sina äventyrliga dagar som cykelbud i New Yorks rätt INTENSIVA trafik. Wilee är den där kaxiga sorten som inte ens har broms på hojen utan förlitar sig på gravitation och tyngdkrafter för att byta riktning eller väja. Joråsåatt.

Wilee kan vara The Man bland cykelbuden, den som alla snackar om, han som lever för att leverera, inte för att det ger pengar utan för att han får utmana ödet och faran mest varenda dag och känna adrenalinet pumpa. Detta hindrar nu inte manuset att sätta honom i svårigheter när han gör en upphämtning av ett kuvert som ska levereras på andra sidan stan inom en viss tidsram. Detta tycker dock inte den stolligt tokige korrumperade polisen Bobby Monday (namnet!) som i Michael Shannons gestalt gör allt för att med hårda medel ta ifrån Wilee kuvertet av egna, högst tvivelaktiga, skäl. Vår cykelvän har ju dock just sin fräsiga cykel och hela Manhattans gatusystem att leka på, så skum-Bobby får nu ligga i ordentligt för att få tag på den cyklande ofrivillige huvudpersonen. Lägg till detta en traditionell kärlekstriangel med cykelkollegor inblandade (ett par HELT ointressanta karaktärer), lite skumma kineser och till slut den yviga sensmoralen att när det väl kniper då ställer varenda cykeldåre i NY upp för varandra…ja då har man nog ganska väl pinpointat den här filmen.

Där storyn är rätt simpel och nästan lite halvkass, kan man istället njuta av de ösiga galenskaper som verklighetens fartfantomer ställt upp med då de figurerat som stand-ins och ”stuntförare” (kan man kalla dem så?) när jakten på gatorna ska skildras. Och när det inte räcker till, ja då har man fått pytsa in lite halvhygglig CGI på sina ställen. Inget som stör storyn så där nämnvärt dock och visuellt går det undan nästan hela tiden.

akta´re för Röda Blixten!

Gordon-Levitt cyklar sig mest igenom rollen och skådespelar i övrigt lite lagom lojt och sejfar sig till lönechecken. Kanske såg han detta som ett litet semesterprojekt mellan de tyngre rollerna? Michael Shannon tänkte möjligen å sin sida att han skulle skruva till sin korrupta snut så mycket det bara går, och resultatet blir faktiskt mer komiskt än skrämmande i de flesta scener (ja…jag tänkte skriva Gary-Oldman-style…men det har ju liksom Henke redan gjort i sin revy…). Effekten av Shannons påhitt blir då lite som att det inte riktigt går ta skurken på allvar. Nä som sagt, det blir istället New Yorks gator som står för det tyngsta motståndet, och regissör Koepp tar varje chans han kan tänka ut att försätta sin hjälte i brydsamheter.

Premium Rush är absolut ingen toppenfilm. Mer en enkel bagatell som kan avnjutas efter Sportnytt en vardagskväll när man inte riktigt vill gå och lägga sig. Eller en söndagseftermiddag när klassen på den visuella utflykten inte behöver vara så kvalitetstung. Blahaig dialog och story visst, men rätt fräsiga cykelscener i den superdupertrafikerade storstan. Se den, glöm den..och så var det väl bra med det.

Mar 22 2013

Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

Feb 19 2013

Hit and Run (2012)

Charles Bronson (!) har ett problem.
Egentligen heter han Yul och ingår i statens vittnesskyddsprogram efter att ha vittnat mot gamla kriminella bankrånarkumpaner. Nu bor han med nyfunnen flickvän i en liten håla och försöker bli den där mönstermedborgaren han vill vara.

Problemet består nu i att flickvännen Annie (Kristen Bell) fått chansen på ett jobb i Los Angeles och Charlie beslutat sig för att skjutsa henne dit, mot bättre vetande och mot just de gamla kriminella jaktmarkerna. Annies gamla ex, puckot Gil, tänker dock inte acceptera att Annie försvinner ur hans liv, och är dessutom övertygad om att Charlie är en mördartyp. Lägg till detta en minst sagt fumlig US Marshal (Tom Arnold) som är Charlies övervakare, och en gaypolis på friarstråt, Charlies gamla kumpan Alex (Bradley Cooper) som via skvallerbyttan Gil får redan på att Charlie och Annie är på väg…och…tja…det blir en riktig soppa till roadmovie-light.

Bakom verket står dagens huvudrollssnubbe Charlie, Dax Shepard, som skrivit både manus och regisserar ihop med en David Palmer. Dessutom har han också slängt in sin riktiga flickvän Kristen Bell som Annie, och bjudit in kompisar som Arnold och Cooper att dyka upp i birollerna. För visst känns det här som en riktig kompisgrej. Enligt uppgift en rejäl lågbudgetrulle där budgeten inte var mer än runt 2 miljoner dollar, varav 1 mille sägs ha gått åt till de musikaliska rättigheterna för soundtracket.

En rätt smart investering tycker jag då det är en ren njutning att lyssna på scoret i filmen som bjuder på en skön blandning från smäktande soul till självaste Hendrix. Storyn är en riktig bagatell som går ut på att alla jagar Charlie och Annie, vilket allt som oftast resulterar i ett par biljakter och lite lagom under-bältet-humor. Om man vill går det att ana lite vibbar från Tarantino-skolan, men det är naturligtvis blekt i DET sammanhanget. Snyggt fotat dock, som håller värsta billighetskänslan borta.

Det mest underhållande med dagens film är att samspelet mellan det ”äkta paret” Shepard och Bell känns bitvis riktigt kul och att trots ett rätt svagt manus är det bra fart i replikföringen mellan alla inblandade parter. Speciellt Bradley Cooper känns skönt malplacerad som den illvillige Alex med rastaflätor och fula gula solglasögon.

kära på film, kära på riktigt

Det handlar mest om ett gäng skådisar som tar sig från en plats till en annan, det gasas i bilar, svärs och skjuts lite. That´s about it. En lågbudgetrulle helt klart, men ändå känns det inte direkt tråkigt. Kanske är det den romantiska tonen mellan Charlie och Annie, kanske de knasiga birollerna, kanske den snygga hot roddiga Lincoln Continental som Charlie rattar längs vägen… som gör filmen till ett underhållande alster just för stunden. Frågar du mig om detaljer i handlingen såhär i efterhand kan jag säkerligen inte redogöra för den fullt ut. Så lättviktig känns rullen, och då fattar ni ju vilken nivå det ligger på.

Hit and Run kan avfärdas som en okej bagatell. Som ett gäng kompisar som bestämt sig för att ta en hittepåhistoria och ha lite kul framför kameran. Lite bilåkande, lite tramsaction, lite romantik och lite ansträngd humor med ett gäng skådisar som ändå bjuder lite på sig själva. En hygglig lättviktare som inte lämnar några som helst bestående minnen.

Feb 15 2013

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…

 

Aug 23 2012

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

Jul 11 2012

Wrath of the Titans (2012)

Och nu kanske återkommande besökare här på bloggen undrar varför jag ger mig på denna när jag behandlade föregångaren på ett synnerligen hårdhänt sätt… 

Men, det är väl som den gode Filmitch uttryckt det någon gång; som varande filmnörd dras man ofta till det usla, obskyra och det som man någonstans därinne i filmmärgen känner kommer vara pannkaka. Sedan kvittar det väl egentligen om det handlar om en tungt finansierad Hollywoodskapelse eller film gjord på just pannkakssmet. Svårt att förklara det där…och ändå inte.

Så, jag ger Sam Worthington ytterligare en rond som Perseus, halvguden och sonen till Zeus (Liam Neeson) som alltså valt att leva bland människorna. Tror ni han får hålls med det länge?
Precis.

Lömske Hades (Ralph Fiennes) har för avsikt att återuppväcka farsgubben Kronos ( ja..jag vet…herrans mycket namedropping i mytologin här…!) och ingår ohelig allians med krigsguden Ares (för övrig bror med Perseus…ingen hejd på det här som ni märker..), Zeus hamnar i underjorden, fängslad och uttömd på sina krafter. Perseus fattar naturligtvis sin plikt och drar igång räddningsoperation Megabombastisk som inbegriper en skäggig skämtare, en Rosamund Pike i så lite kläder som möjligt och en Bill Nighy som skrävlande uppfinnar-Jocke.

Märkligt nog finner den här uppföljaren lite mer nåd i mina krävande ögon. Kanske beror det på att manusplitarna fattat vad som gäller för att få en actiondriven rulle med äventyrsinriktning…mindre högtravande skitnödighetssnack och mer enkel action. För det är precis vad det är här.
Snyggheten är det absolut inget fel på, och som vanligt står effektnissarna i efterarbetet för den största prestationen när de lägger på buller och bång the popcorn style. Med andra ord, det är fullt upp med eldstormar, underjordiska siames-trillingar, något som ser ut som flygande lejon samt lite hederliga spöa-upp-sekvenser.

klart som korvspad att det ska pussas lite också!

Worthington kör traditionsenliga hjältetrix med aussieaccent, ska kanske ha en liten varningsflagg för att han är på väg mot det där träsket där moviestars som tackar ja till allt möjligt i filmväg befinner sig (Lex Nicolas Cage)…och Liam Neeson har tonat ned värsta dyngan i sin dova torndönsstämma. Fortfarande känns det som Neeson glider runt på halvfart och kanske tänker att han ska håva in lite extra pengar till semestern. Liksom Ralph Fiennes som i Hades skepnad verkar ännu mer dyster än han är i vanliga fall.

Wrath of the Titans kör på i samma tokytliga stil som sin föregångare. Skillnaden nu är att det är lite mer uthärdligt, främst beroende på att det är mindre snack och mer verkstad i form av ett snabbt och okomplicerat manus som inte på något sätt dröjer kvar vid några djupsinnigheter.
Vilket gör att det iaf inte känns outhärdligt att lägga knappa två timmar på spektaklet en sommarnatt i juli när man har semester.