Etikettarkiv: återtitt

Mar 25 2016

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!

Nov 20 2015

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

Nov 10 2015

återtitten: Dimman (1980)

fog_poster_012Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

imagesCAMZD6LK

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!

Okt 20 2015

återtitten: Vi håller på flodhästarna (1979)

Ibland måste man ta ned det lite.
Koppla bort, koppla av.

Och varför inte återvända till the good old days!?
OCH…dessutom inse att vissa alster kanske inte alls är så solida man en gång tyckte, men att nostalgivärdet trots allt fortfarande kan spela in.
Det fanns en tid när Terence Hill och Bud Spencer nästan dyrkades under uppväxten. Inte sällan samlades hela familjen runt tjock-tv:n och VHS:en för att avnjuta dessa sköna lirares upptåg i ett antal filmer. Snabbproducerade. Från Italien. Alltid med samma mönster. Hill och Spencer var hyvens killar, som alltid var rättvisa men stentuffa. Och de drog sig inte en sekund för att spöa upp buset medelst knytnävarna.

Är filmerna ”De kallar mig Trinity” och ”Trinity klipper till igen” – de mest kända? Kanske.
I efterhand har siffror visat att parets eskapader lockade galet stora skaror i gamla Svedala på hyrfilmsmarknaden. En fredagskväll med humor, knytnävar och två godhjärtade lirare var kanske allt som behövdes? Då när konungariket Sverige ännu inte hade hört talas om vare sig ”Idol”, dokusåpor eller för den delen reklamkanaler.

I dagens rejäla nostalgitripp hittar vi Hill och Spencer (eller Mario Girotti och Carlo Pedersoli som de egentligen heter) på plats i Afrika där de liksom bara hänger runt. Spencer satsar på en lagom knackig karriär som guide för storviltjägare (givetvis ser han till att de alla får lösa skott i sina gevär och därmed aldrig träffar nåt!) medans Hill i början av rullen återvänder ”hem” efter en tur ute i världen. Ganska snart inser de att en girig tysk gangster fångar djur i det vilda för att sälja vidare till djurparker.
Detta måste stävjas tänker vårt omaka par och en lustiger dans börjar där de ständigt sätter käppar i hjulet för tyskgangstern och hans anhang som givetvis till största delen består av biffiga badasses med grymtande läten.

Som vanligt, helt enligt traditionen, består rullen av en samling mer eller mindre lustiga scener där Hill och Spencer spöar skurkar. Hill som förstås den snabbe och vige, och Spencer kör på råstyrka och skallebang utan pardon.
Filmerna med Hill och Spencer har alltid varit en liten uppvisning i ganska oskyldigt slagsmålsvåld the old school. Ingen avvikelse här. Det är aldrig fråga om några blodiga scener, eller grymma påhitt. Skurkarna är alltid tröga, stora och dumma.

im-for-the-hippopotamus

”va!? menar du att du tittade på oss….igen?? oj, det var länge sen!!”

Här handlar det alltså om att rädda djuren från att skeppas iväg från Afrika, och man behöver givetvis aldrig tveka om utgången. Sin vana trogen innehåller rullen också den obligatoriska slutfighten, då oftast ALLA skurkar hoppade på hjältarna på en gång…men…no worries. Hill och Spencer har full koll. Som alltid.

Den medelålders Steffo kan naturligtvis konstatera att åren gått ordentligt sedan den unge Steffo satt och myste framför dumburken till detta. I ärlighetens namn finns egentligen inget manus. Bara en samling staplade scener, ofta utan kontinuitet och logik, med den ganska töntiga actionbiten i centrum.
Trots det en lätt och fin nostalgivind som sveper in över mig och jag känner ändå att det är lite småmysigt och putslustigt att tillbringa runt 100 minuter ihop med de här två gamängerna från förr.
Men…bra? Nej, inte värst.

Nostalgin bestämmer betyget.

Jun 24 2015

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Maj 12 2015

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Apr 30 2015

återtitten: Chicago (2002)

chicago_ver4_xlgEfter att ha skådat det musikaliska trivselpillret Into the Woods härförleden, kändes det plötsligt lite lockande att återse Rob Marshall´s första stora jobb som filmmusikalregissör.

Dagens färgsprakande rulle tar såklart avstamp i Broadwaymusikalen med samma namn, och visst..den har ju spelats i Sverige också minsann! I 20-talets Chicago drömmer Roxie Hart (Renée Zellweger) om att bli stjärna inom vaudeville-scenen, gärna genom att ligga sig till chanser och möjligheter. En festnatt går dock allt galet och Roxie hamnar bakom galler, anklagad för mord på sin senaste älskare. Där sitter också hennes stora idol Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), åtalad för ett liknande brott.

Det blir liksom lite Kvinnofängelset-light när stjärnorna tar till dans och sång för att beskriva allt som händer. Dessutom, in på banan strax med kändisadvokaten Bill Flynn i Richard Gere´s muntra uppenbarelse. Kan nån fixa ut de två mörderskorna ur finkan så är det han!
Ah, detta är snyggt! Jäkligt snyggt! Regissören Marshall, koreograf i grunden, har sån örnblick för vad som funkar visuellt ihop med sången och dansen! Hans oerhört snygga scenlösningar i vissa lägen, och sättet att berätta storyn i ett speciellt flow…är ren njutning för en musikalnörd som en annan.

Många har svårt för Zellweger som person, men här gör hon ett jättejobb som Roxie. Hon går från den naiva och lite söt-charmiga girl-next-door….till en kallt beräknande och slug femme fatale. Att hon gör alla sina sång-och dansnummer själv är förstås bara hedervärd bonus! Likadant måste sägas om Zeta-Jones som har en mystisk och lockande utstrålning genom hela filmen. De två spelar perfekt mot varandra och det slår gnistor om kemin där…..speciellt i vissa musikaliska nummer!

chicago2

hålligång i finkan!

Richard Gere då? Jodå! Häng i hela storyn så får du se honom steppa! Jovars! Länge en snackis om det verkligen var Gere själv som bjöd på stepp..eller en stand in…men det VAR faktiskt Gere har det visat sig! Ett jävlaranamma från stjärnan plus ett stort tålamod och tillit från regissör Marshall fixade ett par snygga minuter!

Färgsprakande, humoristisk och lite skön svart ironi om berömmelsens pris. Där har du grundstenarna i den här sprittande underhållande filmversionen. Plus en jäkla massa snygg dans och listiga scenlösningar!

Det här är en riktigt vass musikalupplevelse!
Och framför allt snygg!
Läcker!

Apr 17 2015

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.

Apr 8 2015

återtitten: Outland (1981)

OutlandPosterTitta på gamängen Sean Connery.
Här står han, 51 år gammal, nästan i givakt på filmpostern! Som att han sätter stor ära i att det är just han som har hjälterollen i denna ”rymdwestern”.

Storyn idag kommer från regissören och manusmannen Peter Hyams, i en tid då Hyams var en lirare att räkna med i Hollywood. En person man vände sig till när det skulle vara effektivt, underhållande och tillvaratagande av väl investerade miljoner. För er minnessvaga så kan vi tex sätta ”Capricorn One”, ”2010″, ”Presidio” och den tajta ”Farligt Möte”…på hans CV. Senare delen av 90-talet och framåt har dessvärre varit downhill mest hela tiden vad gäller kvallen på alstren från hans registol.

Här dock, i början på det kulörta 80-talet, gick han omkring och funderade på att göra en nyinspelning på självaste ”Sheriffen” från 1952. Denna fina klassiker. Har ni inte sett den så skäms på er! NÅVÄL, början på detta årtionde präglades hårt av att sci-fi-boomen hade fått ett svårt uppsving i och med alster som ”Star Wars” och ”Alien”. Publiken gillade helt enkelt att åka ut i rymden och tjusas av effekter och blippbloppande paneler och trånga korridorer. Driftige Hyams således inte sämre karl än att han kunde komba sin westernidé med rymdtänket…och resultatet blev dagens film!

Connery är polischefen/sheriffen O´Niel, lagens långa arm på Jupiters måne Io. Där finns nämligen en stor gruvbas och hundratals människor som slitarbetar med att utvinna Titanium. Klart detta samhälle behöver lite lag och ordning. Det Stora Bolaget tillhandahåller både sprit och prostituerade för att humöret ska stanna på topp hos de som sliter i gruvorna. På senare tid har dock oroväckande många av dem gått bananas bara sådär, och tagit livet av sig på mer eller mindre otrevliga sätt.
Vadan detta plötsliga tillstånd av sinnessjuka/rymdsjuka? Den rätt nytillträdde sheriffen O´Niel är luttrad och tror inte på att det bara är tillfälligheter att statistiken skvallrar om så många mystiska fall på ganska kort tid.

Som den polis han är, börjar en enmansutredning som ska visa sig bli allt annat än lätt. Kan det vara så att Bolaget tillhandahåller mer än bara sprit och sex för att få sina arbetare att slita hårdare? Bolagets Big Man på plats, Sheppard (Peter Boyle), lyckas vare sig snacka omkull eller muta sheriffen. Tufft läge, och snart får vår man på Io börja se sig om över axeln i varje korridor han beträder. Inte blir det bättre av frun och son lämnat honom för Jorden. Hans enda vän tycks nu vara gruvbasens lätt alkade läkare; doktor Lazarus (Francis Sternhagen).

imagesCAZP7Z5V

en rejäl sheriff har såklart en hagelpumpare!

Hyams måste få cred för sin smarta idé att överföra Sheriffen-temat till rymden. Det är tätt, trångt och lite klaustrofobiskt ensamt för vår hjälte. Regissören har snygg koll på detaljerna och det är ändå nåt visst med gamla datadisplayer som blippar sådär 80-talsaktigt. Här hade man naturligtvis inte hört talas om platta skärmar eller slimmade tangentbord! Tekniknostalgin firar triumfer i nästan varenda filmruta! Att börja syna hur världsrymden ser ut i tidig CGI-form är heller inget man behöver ägna sig åt sådär jättemycket kanske. Betänk att detta är i början på ett årtionde då tekniken ännu inte breakat på den punkten…

På det hela en finfin rymdthriller med en Connery i pigg form. Han har ett fyrkantigt manus att hålla sig till, men det funkar bra. Till och med så här många år efteråt! Det var rätt länge sedan jag såg filmen senast, men den känns ändå ganska fräsch i stilen och utförandet anno 2015.

En trevlig återtitt helt enkelt!

Feb 25 2015

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

Feb 14 2015

Återtitten: Timmen noll (1980)

Timmen_noll_posterNostalgihjärtat slår ett extra slag när jag en kväll upptäcker att Netflix erbjuder denna gamla 80-talare. Ni vet (kanske); rullen som beskriver vad som händer när ett toppmodernt (nåja..80-talet…hrm..) hangarfartyg kastas tillbaka i tiden via nån mysko storm och hamnar precis utanför Pearl Harbor bara timmarna innan japanska flottan anfaller den 7 december 1941.

Minns att filmen var hajpad på grund av den delikata frågeställningen, vad som skulle hända om modern stridsteknik lade sig i historien?

Vad jag får 2015 är en minst sagt risig rulle, ivrigt sponsrad av amerikanska flottan som inte missade en sekund att vräka in bilder på flyg som startar och landar på hangarfartyget. En enda maffig promotionrulle för försvarsmakten med andra ord.
Hur en ung Martin Sheen kunde tacka ja till en roll här är lite oklart…karln gör ju nästan ingenting, vi får också en yngre upplaga av en stissig Kirk Douglas som bestämmer på fartyget. Storyn är faktiskt sanslöst tunn och leder inte nånstans,och känns så jäkla framkrystad att man suckar högt. Effekterna är så saggiga att jag häpnar. För att inte tala om alla snodda inklippsbilder från andra krigsrullar. Styggelse.

Jäklars alltså. Hur kunde man promota den här rullen som top notch en gång i tiden?
Och hur kunde JAG tycka den var intressant då när det begav sig?

Damn it, jag ville verkligen inte att det skulle bli en etta här.

Nov 8 2014

coming up: Vänner- bonanza!!

friendslogoJag är tillräckligt gammal…erfaren menar jag….för att ha varit en av de som satt bänkade runt dumburken 1994 när Vänner började sitt segertåg över världen.
Sitcomen som skulle komma att förändra en hel tv-värld vad gäller den nya generationens sätt att förhålla sig till lustigheter om livets vardag.
Kanske 90-talets största succé ihop med en viss Seinfeld i komedifacket?

Det var stort, hugat stort!
De sex vännerna blev storstjärnor, snygga som fotomodeller och rika som troll! Rappt och friskt. Tokroligt, sorgligt och romantiskt! Hela registret användes och alla möjliga storylines pressades in i Vänner-världen. Den höll i 10 år!
Vilket gör den till en av de största tv-serierna någonsin. 10 säsonger skojar man inte bort!

I år det 10 år sedan sista avsnittet sändes!
Precis innan 2014 håller på att rinna in i arkivböckerna lägger nu Netflix MYCKET PASSANDE ut samtliga säsonger för beskådan! För en annan, som inte reprissett ett enda avsnitt sedan just runt 2004, blir det en rackarns skön återbekantskap. Givetvis är tiden mogen nu att återvända till säsong 1 (aarrghh..vilka kläder, vilket mode, vilka frisyrer!) och sakta arbeta sig framåt genom åren!
Det här ser jag verkligen fram emot!

Håller serien stilen ännu? Kan den vara lika tidlös som t.ex. Seinfeld eller Frasier? Eller som sin moderna arvtagare How I met your mother? Jag tror kanske inte det om vi jämför med just HIMYM, men Vänner innehåller så pass mycket referensmaterial för de framtida komediserierna som skulle komma, att det kommer att bli en smutt högtidsstund när jag nu hälsar på kamraterna igen….!
Rapport om återtittandet lär följa vad det lider!

 

 

Friends_pic

som en fläkt från ett svunnet 90-tal!

 

 

Jul 1 2014

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Maj 26 2014

återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

Enhanced by Zemanta
Maj 9 2014

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta