#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul  playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!