#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Den stora flykten (1963)

great_escapeRejäl ensemblefilm från förr! En sådan där helaftonsfilm där nästan varenda en av dåtidens manliga heta moviestars (ont om kvinnor här jag vet) fick sina 15 minuter i strålkastaren.

Mest tid kanske till esset och posterboyen Steve McQueen som rebellisk amerikan i det stora fånglägret som tyskarna nu precis ”öppnat” för bruk. Här ska de värsta av de värsta samlas, dvs de allierade soldater som vägrar att finna sig i fångenskap och spenderar all sin lediga tid med att planera nästa flykt. Självklart hindrar inte denna nya facilitet våra hjältars tankar. Hela lägret tycks bestå av fixartyper och smarta lirare, och man undrar ju hur tyskarna fått för sig denna dumma idé, att låsa in dessa ess ihop.

Tunnlar grävs till höger och vänster, smarta små smuggelverksamheter pågår ständigt innanför taggtråden, falska papper och id-handlingar produceras bara sådär, damn..det verkar nästan lite trevligt att sitta inspärrad i det här fånglägret.

Det är förstås en typisk underhållningsrulle, där man inte lägger så stor vik vid logik eller djupare drama. Här är ordet spänning ledstjärnan, och det finns ganska gott om den varan ändå. Bland frifräsarna som syns i rollistan hittas bla, förutom McQueen, James Garner, Charles Bronson, James Coburn, David McCallum, Donald Pleasence och en ung Richard Attenborough minsann.

Allt byggs förstås upp till det stora flyktögonblicket, och olika öden kommer minst sagt att drabba de inblandade. Typiskt mallad ”storfilm” från en epok då man visste hur tillverka sina kassakor så köerna måste ha ringlat långa utanför biograferna. Naturligtvis ganska föråldrad idag, men ändå trevligt underhållande. Men visst, det är kanske nostalgin som bestämmer betyget till syvende och sist.

 

 

summer-movie-fun-logo