Sommarklubben: Den stora flykten (1963)

great_escapeRejäl ensemblefilm från förr! En sådan där helaftonsfilm där nästan varenda en av dåtidens manliga heta moviestars (ont om kvinnor här jag vet) fick sina 15 minuter i strålkastaren.

Mest tid kanske till esset och posterboyen Steve McQueen som rebellisk amerikan i det stora fånglägret som tyskarna nu precis ”öppnat” för bruk. Här ska de värsta av de värsta samlas, dvs de allierade soldater som vägrar att finna sig i fångenskap och spenderar all sin lediga tid med att planera nästa flykt. Självklart hindrar inte denna nya facilitet våra hjältars tankar. Hela lägret tycks bestå av fixartyper och smarta lirare, och man undrar ju hur tyskarna fått för sig denna dumma idé, att låsa in dessa ess ihop.

Tunnlar grävs till höger och vänster, smarta små smuggelverksamheter pågår ständigt innanför taggtråden, falska papper och id-handlingar produceras bara sådär, damn..det verkar nästan lite trevligt att sitta inspärrad i det här fånglägret.

Det är förstås en typisk underhållningsrulle, där man inte lägger så stor vik vid logik eller djupare drama. Här är ordet spänning ledstjärnan, och det finns ganska gott om den varan ändå. Bland frifräsarna som syns i rollistan hittas bla, förutom McQueen, James Garner, Charles Bronson, James Coburn, David McCallum, Donald Pleasence och en ung Richard Attenborough minsann.

Allt byggs förstås upp till det stora flyktögonblicket, och olika öden kommer minst sagt att drabba de inblandade. Typiskt mallad ”storfilm” från en epok då man visste hur tillverka sina kassakor så köerna måste ha ringlat långa utanför biograferna. Naturligtvis ganska föråldrad idag, men ändå trevligt underhållande. Men visst, det är kanske nostalgin som bestämmer betyget till syvende och sist.

 

 

summer-movie-fun-logo

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!