Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009)

Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
Det hela kompliceras också av att hjältens gamla flamma numera spelar för det onda laget. Besvärligt läge.
Det är alltså handlingen i korthet i denna popcornrulle i bästa matinéstil som gör skäl för uttrycket mycket yta, lite djup.

I sina bästa/sämsta (välj själv) stunder påminner filmen om en Bond-rulle på speed och på knappt två timmar dränks vi i specialeffekter, otroliga vapen, sunkiga ordvitsar och manicker som klarar av både det ena och andra.
Spektaklet är uppstyrt av Stephen Sommers som bla givit filmvärlden The Mummy och den totalt utskällda Van Helsing. Här kör han på i samma goda stil och låter effekterna vara huvudtemat med den rätt bleka storyn som lite lagom utfyllnad. I avdelningen effektorgier finns det gott om underhållande scener, som bla en vansinnigt snyggt filmad jakt genom Paris gator, där till slut Eiffeltornet till och med får sig en rejäl känga.

Skådisar uppträder i parti och minut, men ingen aspirerar på något pris för prestation direkt. Dennis Quaid hinner på sina få minuter han är med i bild köra ett härligt överspel som General Hawk, ledare för hjältarna, och Christopher Eccleston med grym skotte-brytning gör livet surt för Hawkes heroes.
Sienna Miller i åtsittande läder smyger också omkring och ställer till det för den goda sidan, och sin ex-pojkvän i synnerhet. Precis som om vi skulle tro på att kärleken är lagd på is där…

G.I. Joe är överspelad och proppfull med galna specialeffekter, men framförs i ett härligt tempo som gör filmen oförtjänt underhållande och riktigt nöjsamt och glo på och säkerligen har vi inte sett det sista av G.I Joe-hjältarna.

Betygstrean är svag men i det här fallet känns det roligare att fria än att fälla.

Betyget: 3/5