Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 


Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

 

Blue Jasmine (2013)

Woody Allen har landat hemma i staterna igen efter sina filmiska utflykter till Europa.
Men inte utan att han väljer att stanna till i det ”europeiska” San Francisco.
Är hans älskade NY ett minne blott nu?

Ånej, här får staden som aldrig sover vara med på ett par hörn igen, främst i tillbakablickar. En sorts inramning till historien för dagen. Vilken inbegriper Jasmine French (Cate Blanchett), en gång den perfekta värdinnan på Park Avenue. Tillsammans med sin man Hal (Alec Baldwin) tillhörde hon dom som räknades. Dom som badade i lyx och hade alldeles för mycket tid för yoga, shopping, eftermiddagsdrinkar, The Hamptons-strandkåkar…och annan kontemplation. Tuffare tider dock sedan Hal avslöjats som skurk och bedragare och gripits av lagens långa arm. CHOCKEN för världsfrånvända Jasmine som tvingas gå från lyxen till svennelivet på två röda.

Nu försöker hon börja om och lagar sig därför mot San Francisco där frånskilda systern Ginger (Sally Hawkins) bor i pyttelägenhet med två kids varannan vecka. Jasmine ska ju bara bo där ett tag medans hon kommer på fötter igen. Tjenare.
Återigen träffar den gode Allen så rätt i åskådarsinnet med sina betraktelser. Ibland är de mer roliga än djupa. Ibland mer dramatiska än fröjdfulla. Här är det lite från alla burkar. Jasmines totala hjälplöshet i det som vi vanliga dödliga kallar vardagen blir ibland sådär skämmigt underhållande att titta på. Men lika kvickt byter Allen spår och med ens väller mörkret in över storyn, och då sitter man plötsligt där och känner sig inte lika uppsluppen länge. Taffligheter hos huvudpersonen varvas med ren tragik. Ibland nästan lite olikt Allen att gå SÅ långt i bedrövelserna..?

Korsklippningen mellan Jasmines tidigare liv och den vardag hon tvingas deala med är jäkligt snygg. Inte bara ett förklarande grepp vad gäller detaljerna (vissa mer katastrofala än andra), utan också en snygg förstärkare rent visuellt för att symbolisera skillnaden mellan livsstilen. Att använda San Francisco som motpol till gamla stiliga New York…uttänkt av Allen det också? Som för att förstärka motpolerna?

Bedrövelsen och självömkan känner till en början inga gränser hos Jasmine, men likt förbannat föresätter hon sig att försöka bearbeta situationen. Att skaffa sig ett jobb, ett alldeles VANLIGT JOBB, står på agendan. Svårt nog för en ordinär tjomme, och för en kvinna som inte ens är van att fixa kaffe själv kan det rentav nästan bli traumatiserande. Återigen lite putslustig Allen-humor, som jag gillar. De små detaljerna och de små kommentarerna i dialogen.
Jasmine har naturligtvis åsikter om det mesta, inte minst systern Gingers sätt att leva. Och hennes val av män. Upplagt för strida verbala bataljer som bygger på oerhört bra samspel mellan Blanchett och Hawkins. Man kan reta ihjäl sig på Jasmine, men samtidigt är det något med henne som gör att man känner för henne.

NATURLIGTVIS är det här Cate Blanchetts film. Hon äger varje scen hon är med i. Har hon någonsin spelat så bra!? De fenomenala växlingarna mellan den sönderhackade stoiska stoltheten och det mörka fallet ned i sammanbrottets avgrunder. Speciellt scenerna med en totalt avsminkad, utlämnad Blanchett framför kameran stannar kvar i minnet. Allen törs plötsligt ta ett steg längre in i tragedin som tycks ligga strax bakom den absurda humorn som man gillar med hans filmer. Känns också som att det bygger lite på att Blanchett är beredd att ta det steget. Att dyka ned i tillkortakommandet fullt ut. Och så plötsligt strålar hon fenomenalt i scenerna från livet i lyx. Jag är imponerad. Men det är jag ju alltid av henne.

Cate försöker lära sig hänga i nya stadsdelar

Jasmines irrfärder in i San Francisco-vardagen ställer till det också för systern Ginger. Hon som vant sig vid de små smulorna i livet. Den taffliga vardagen. Plötsligt får hon anledning att omvärdera sitt liv…samtidigt som hon hela tiden har Jasmine att klandra för att hon hamnat just där hon är. Kan systrarna överhuvudtaget finna någon sorts frid mellan sig?

Som vanligt i Woodys filmer blir det extra smörsmak på rollistan. Som att han alltid lyckas få sina skådisar till att lägga sig på en liten högre nivå. Förutom Blanchett och Hawkins bjuds det på finlir av Peter Sarsgaard som sober flirt till Blanchett, Bobby Cannavale som Gingers nye svennebanan-pojkvän och Louis C.K. i miniroll som flirtig partysnubbe. Bäst av alla biroller är förstås dock Alec Baldwin som är så naturlig i sitt agerande att det känns som han spelar sig själv bara. Taskigt sagt kanske, men han får väl ta det som en komplimang. Att dessutom gamle Andrew Dice Clay (kommer ni ihåg sköna The Adventures of Ford Fairlane från -90!?) dyker upp som bitter ex-man till Ginger är också lite bonus. Finns det inte nåt att gnälla på dårå? Tja, finalen känns kanske lite…otillfredsställande och rumphuggen. Eller också är det helt perfekt.

Blue Jasmine är Woody Allen tillbaka i det tunga facket. I dubbel bemärkelse den här gången då han också sportar en sida av sitt manusskrivande som kanske inte alltid tar överhanden. Tragiken och det hänsynslöst tröstlösa mörkret i kombo med den lätt besvärliga humorn..gör rullen till en mycket sevärd historia hos mig. Men allt står och faller också lite med fenomenala Cate.
Bittert lysande underhållning.

Enhanced by Zemanta

Elizabeth: The Golden Age (2007)

Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!

The Good German (2006)

Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Hanna (2011)

Hanna lyckas med konststycket att både underhålla och kännas aningen segdragen under sin effektiva speltid, något som inte nödvändigtvis behöver betinga ett taskigt betyg.

16-åriga Hanna har växt upp med pappa ex-CIA-spion i vildmarken där hon lärt sig allt om världen utanför via böcker, hur man jagar och överlever, pratar diverse språk flytande samt kanske det viktigaste av allt..hur man tar livet av folk på de mest effektiva sätt som finns. Det enda hon inte har koll på är hur det här med känslor fungerar.

Filmens manus råder dock snart bot på detta genom att skicka ut både Hanna och hennes pappa Erik (Eric Bana) i verkligheten, och sparsamt utplacerade ledtrådar låter oss ana att de har en beef med spionbyrån i allmänhet och CIA-kvinnan Marissa (Cate Blanchett) i synnerhet, vilken drar igång värsta jakten på de två så snart hon fått information om deras förehavanden.

Vad är då nu detta? En thriller- och hämndhistoria eller ett drama om känslor och samhörighet? Kanske är det båda.
Hanna, mästerligt spelad av unga Saoirse Ronan, möter nya bekanstkaper, lär sig hur man umgås med andra socialt, inte helt utan besvär ska det visa sig. Hela tiden är det dock något med Hanna som oroar och ligger som en mörk skugga över hennes uppenbarelse. I vissa sekvenser visar hon också att pappa agentens undervisning i stridskonster inte på något sätt varit resultatlösa. Hanna har ett mål, manuset har säkerligen också ett mål. Som tittare får jag dock efterhand lite problem med logiken och klarheten i detta mål. Som om historiens olika sidospår får lite för mycket utrymme på bekostnad av huvudspåret, vilket får mitt fokus att svaja lite i filmens mittparti.

Som helhet känns filmen oerhört europeisk, inte bara för att den utspelas där, utan också för det något karga, kala och dokumentära bildspråket. Vilket är en av filmens stora fördelar. Det är ingen rak film, tvärtom nästan lite filosofisk i sin utformning, och regissören Joe Wright verkar använda sig av de många birollskaraktärerna som verktyg för att göra intryck på den till synes naiva Hanna. Våldsamheter finns hela tiden lurandes bakom hörnet, som för att påminna mig som tittare att jag inte ska slappna av för mycket.

Vad gäller skådespelandet så är det kvinnorna som står i centrum. Ronan gör en riktigt bra insats som Hanna, oskuldsfull, sökande och ”liten”med stora nyfikna ögon, för att i nästa ögonblick bli dödligt farlig att möta. Cate Blanchett, denna fantastiska skådis, verkar aldrig kunna misslyckas med vad hon är företar sig. Som den iskalla och efterhand hysteriskt bindgalna Marissa är hon minst lika framträdande som Hanna. Den som får lida för de starka kvinnoporträtten blir Eric Bana, vars papparoll får bli just en bifigur i sammanhanget, viktig i en viss del av historien, men sedan mer eller mindre reducerad till tredjefiolen i den spinnande karusellen till historia. Bana gör dock bra ifrån sig, och ingen skugga över honom på något sätt.

Hanna är både våldsam och märklig på samma gång. Backstoryn i manuset bryter då och då igenom, vilket låter oss ana hur det hela hänger ihop. Vägen dit känns i vissa lägen lite seg, vilket medför att historien inte berör lika mycket som den kanske borde. Mycket bra skådespelat och visuellt presenterat gör dock filmen helt klart sevärd i all sin gåtfullhet.
Konstigt underhållande är kanske orden för dagen.

”I tried to prepare you.”
”You didn’t prepare me for this.”

 

Robin Hood (2010)

Här ligger det oroväckande nära till hands att använda sig av ett uttryck som kom väl till pass om stolpskottet Clash of the Titans tidigare i år när det gäller avdelningen nyinspelningar; ”Varför”? (här upphör dock alla likheter med den soppan till film) Kunde vi inte fått nöja oss med Kevin Costners visserligen tillrättalagda men ändå hyggligt underhållande publikflirt från 90-talet? Nix, här är det dags för nya grepp i behandlingen av gamla myter och det om något är ju numera som bekant ingen garanti för omedelbar succé… hur mycket man än vill.

För intrycket som dröjer sig kvar hos mig efter att ha tagit del av det senaste äventyret är att vi har att göra med en rätt träig och föga upphetsande version av mytologin runt den muntre mannen i Sherwoodskogen. Och än mer lite sorgligare kan det faktiskt få bli när man läser sig till att från början var det här tänkt som en story där huvudvikten skulle ligga på självaste sheriffen av Nottingham och dennes livsöde, och Robin Hood skulle få en betydligt mörkare sida samt mer av en sidoroll. Kunde blivit intressant värre tror jag. Men se det passade inte herrarna med plånböckerna och en ny mer publikfriande version totades raskt ihop, allt under överinseende av den icke helt okände Ridley ”jag gör lite som jag vill nuförtiden” Scott. Resultat blir sonika en mäkta Hollywoodstinn skapelse med alla ingredienser värdig en regissör som vet hur behandla medeltid, korståg och gamla ex-gladiatorer på hämnarstråket. Ridley Scott är en man med knivskarp blick och sinne för drama och miljöer, och här är såklart inget undantag. Här får man således till sig hur legenden om Robin Hood uppstod, men historien tar synnerligen god tid på sig och det är inte mycket som är sådär traditionellt självklart i den här versionen.

När vi först stiftar bekanskap med mannen, myten och (snart) legenden är han bara en ”vanlig” bågskytt i tjänst hos kungen Richard Lejonhjärta, på hemväg från ett av de otaliga korstågen. 1300-talet står för dörren och de bistra tiderna i England hotas dessutom av den franske kungen som vill ha en bra ursäkt för att kasta sig över kanalen och sno åt sig makten på den brittiska ön. Tillfälligheter gör att Robin hamnar i Nottingham med en annan mans identitet, med allt vad det innebär, blir frihetskämpe av bara farten och står upp mot de usla grodätarnas hemliga planer och deras mästerspion sir Godfrey. Ett par av Robins käcka hantlangare finns naturligtvis med från början i äventyret, men spelar anmärkningsvärt bleka andra- och tredjefioler. Likaså gäller ärkefienden Sheriffen som bara är med bitvis, och redan då förvandlad till någon slags oseriös bifigur som knappast avskräcker eller ingjuter fruktan i Nottinghams invånare. Russell Crowe ställer förstås upp för Scott, tar på eh…Russell Crowe-blicken och gör en sorts Maximus-del 2 av sin karaktär. Eller varför inte Mel Gibsons kusin från Braveheart? Det blir till slut lite för mycket grabben-hela-dan över hans agerande och då tyvärr också irriterande ointressant. Crowe verkar gå på halvfart, Cate Blanchett som Marion må också göra en dag på jobbet men spelar naturligtvis ändå skjortan av alla motspelare bara genom att visa sig och utstråla den pondus som just Blanchett är så bra på. Mark Strong (som aldrig verkar slippa ifrån bad guy-stämpeln), Max von Sydow och William Hurt ställer alla också upp i laget och gör vad de kan med historien.

Robin Hood är snyggt fotad, stabilt behandlad scenografiskt men går bort sig en aning berättarmässigt när man väljer att fokusera på ränksmidande fransoser med invasionsplaner och högtravande lovtal till gamla traditioner som huvudfokus istället för lite munter action i Sherwoodskogen the good old style, vilket också gör att det blir tämligen tradigt efter ett tag. Kanske är det jag som är konservativ värre när det gäller gamla traditioner, men nog känns det lite som om Scott visserligen styr det hela med van hand men gräver ned sig alldeles för mycket i allvar och en rent ansträngd sista tredjedel av filmen. Ett rejält hantverk, men allt en liten besvikelse.

Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp.  Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.

Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.

Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.

Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.

Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.