Etikettarkiv: Eric Bana

Okt 6 2017

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.

Jun 3 2016

Special Correspondents (2016)

special-correspondents-key-artDet passar väl bra med lite trevligt trams på en fredag!

För det är precis vad detta är.
Tramsigt, jönsigt, knäpp, ologiskt och ja..hela jäkla ordregistret för en icke-seriös rulle.
Men vad fan, det finns ju tjusningar med såna också!

Eric ”Banana” är radioreportern Frank, vilken tror han är Guds gåva och röst till lyssnarna. Konstigt nog jobbar han bara på en liten lokal radiostation i Queens. Vid sin sida har han ofta teknikern Ian (Ricky Gervais), en lagom bister och melankolisk britt med torr humor. Två snubbar utan sådär jättekoll på den coola världen, minst sagt.
Av alla märkliga uppdrag en lokal radiostation i Queen kan få…är kanske det om en möjligen förestående statskupp i Ecuador det mest aviga och oväntade! Så pass att radioessen beordra dit för att rapportera situationernas tillstånd (javisst filmens logik dårå…men skit i det nu).

De två bängskallarna lyckas dock schabbla bort sina pass inför avresan och fekjar då istället radiosändningar från ett café i just Queens! Låter det illa? Totalt utflippat? Precis vad det är också. MEN…men…också ganska småkul och trivsamt. Snart blir det dessutom värre när duon blir ”kidnappade” i Ecuador! Fast de är i Queens!! Visst låter det ännu mer ofattbart nu!? Hahaha. Att Gervais är en stabil komedikuf visste man ju redan. Idag står han även för manus OCH regi! Bra jobbat! Kanske lite mer otippat att Bana fixar komedi så pass bra som han gör!? Löst och ledigt! Dessutom är han en casanovatyp som inte drar sig för att till och med vänsterprassla med Ians fru Eleanor (Vera Farmiga)

SC_pic

slafar i Queens, borde vara i djungeln

Ack ja, denna Farmiga! Hon stjäl showen i alla scener hon är med i, och höjdpunkten är när hon startar en ”insamling” för att få de två radiosnubbarna frigivna! Underbar svart humor..och den sång Eleanor sjunger nationwide på bästa tv-tid är för härlig!

Inget du tar med dig in i framtidens historieböcker. Långt därifrån. Men som jönsig underhållning för stunden fungerar den faktiskt för jäkligt bra. Humörhöjande.
Dock såklart med ett varningens finger höjt inför den som söker logik och mening i sitt komeditittande.

#39_logoI SoF-poddens avsnitt 39 kan vi inte hålla oss från att sockra rullen lite i kanterna. Dessutom kan du här höra Farmiga sjunga om sina ”hjältar” Hahahaha.

Apr 25 2016

The Finest Hours (2016)

Finest-Hours-posterLägg ihop konceptet katastrofrulle med Musse Pigg-folket på Disney som huvudfinansiärer. Hoppsan. Låter det riskabelt…sliskigt? Kanske.
Men du, låt dig inte luras av det reptilhjärnan direkt föreslår som reaktion.

Det är 1952 och en rejäl vinterstorm rasar ute på Atlanten utanför Cape Cod på den amerikanska östkusten. En oljetanker befinner sig förstås mitt i stormen…och det givna händer…tankern bryts av på mitten, fören försvinner rakt ned i djupet med kapten och allt, medans den andra delen nu driver hjälplöst omkring i det piskande havet.
Ett solklart fall för kustbevakningen som lägligt nog har en bas vid Cape Cod. Och där finns minsann självaste Chris Pine redo att göra en insats för att rädda liv. Liksom Ben Foster, om än något trubbig och motvillig till en början. Basen på bygget, en stiff Eric Bana, lyckas sådär med att peppa sina anställda. De flesta hukar bakom bord när frågan om frivilliga till att hänga på Pine kastas ut. Men som sagt, med driftige Pine är man ju nästan halvvägs. Finns det dessutom en cool sjöman ute på det havererade skeppet som ser ut som Casey Affleck..ja då kan man vara lugn.

Jahapp. Om denna rulle har det sagts, och skrivits, en del. Ofta inte av godo. Såklart hatar de flesta hjältefasonerna som spelas upp. Att sjöräddarna lyckas hålla sig kvar i den lilla båten, att motorn hela tiden (nästan) tycks fungera, att navigationen lyckas trots att kompassen går åt fanders efter några minuter ute till havs och att deras hår inte blir (synligt) blött i 7 meter höga vågor. Jag säger…so what? Detta är en sorts saga, en tillverkad visuell produkt som är till för att engagera. Den kommer från ett land som vet precis vilka strängar som ska spelas. Från ett bolag som har årtionden av erfarenhet av att skapa hjältar på film. Och så lägger vi till det märkligaste av allt; hela storyn är sann!
På den synnerligen underhållande sajten Hollywood vs History kan du läsa det mesta om denna verkliga räddningsaktion….och förundras en aning (kanske) att de flesta delar av den här storyn faktiskt utspelades som de visas i rullen.

the_finest_hours1-620x278

”skit i kompassen…jag kör på känn!”

Självklart i vissa lägen spetsad med Hollywood-dramatik för att förstärka det hela.

Dagens regiman är Craig Gillespe, som ju bla har den märkligt udda (men bra) Lars and the real Girl innanför västen. Här har han så att säga bytt genre riktigt ordentligt.
Är det förutsägbart? Ja.
Är det sockerkantat i dramascenerna? Ja.
Är det en djup (!) rulle? Nej.
Är det en snygg rulle? Ja

Är du som jag lite svag för välkomponerad hjältegloria från drömfabriken är detta en stunds trevlig underhållning. Inget snack om den saken.
Vill du se svåra filmer, passera denna utan att ens kasta en blick.

 

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Jun 17 2014

Sommarklubben: Black Hawk Down (2001)

Mer Ridley Scott.
Kanske var han i ett flow här, i början av 2000-talet?
Här dramatisk verklig händelse som ligger till grund för 144 minuters tätt drama och spänning.
Faktiskt.

I oktober 1993 var den amerikanska närvaron i det kaotiska Somalia tung. Nu skulle ett par elitförband ”bara” plocka in ett eftersökta somaliska klanledare inne i Mogadishu.
Bad call då plötsligt jänkaroperationen, som dessutom inbegrep ett antal soldater nedsläppta inne i huvudstaden, urartar när två Black Hawk-helikoptrar skjuts ned över staden.

De strandsatta soldaterna inne i staden får nu kämpa sig fram genom kvarter och gator befolkade av hundratals stridslystna somaliska stridisar.

En film man naturligtvis kan ha många moraliska åsikter om, men Scott väljer inte direkt sida.
Officiellt i alla fall. Han satsar krutet (!) på snygga actionbilder, tät spänning och intensiva gatustrider. Otroligt välgjord rulle (ljuset och fotot!) som trots sin eventuellt diskutabla sensmoral ändå skapar ett sorts svettigt häng med de utsatta soldaterna.
Bra skådisinsatser av bla Eric Bana, Josh Hartnett, William Fichtner, Ewan McGregor och underbare Tom Sizemore!

Black Hawk Down är välgjord och frossar (i mina ögon) inte i våldsamheter, även om sådana förekommer. Mer dramatiskt om ett dygn som satte militärbossarnas nerver i dallring. Vissa synpunkter på filmens realistiska återgivning drällde såklart in, men man får ta det för vad det är. I grunden en Hollywood-produkt. En mycket bra sådan!
Felbeslut i sommarnatten!

 

 

 

 

Maj 16 2014

Tidsresenärens hustru (2009)

Stackars Henry alltså.
En defekt i genuppsättningen i hans kropp gör att han ständigt kastas framåt och bakåt i tiden. Bara sådär. Inte kan han styra det själv heller, inte vart han ska eller hur länge han kommer att stanna. Som att hans kropp håller på att spela honom spratt mest hela tiden. Inte nog med det, varje gång lämnas hans kläder kvar på stället han varit och en spritt språngande Henry får hela tiden börja med att jaga kläder där han för tillfället landat.

Visst låter det nästan som en komedi? Nu är det alls icke någon sådan. Storyn bygger på uppmärksammad kärleksroman (!) med samma namn, och här är det regissören Robert Schwentke (Red) som sätter bilder till händelserna. Det visar sig nämligen att Henry (Eric Bana) ständigt återkommer till en och samma plats, där en ung flicka på en äng väntar. Åren går och flickan blir större för varje besök Henry gör. SÅKLART är det ju meningen att de ska få varandra i ”modern” tid, när flickan Clare (Rachel McAdams) vuxit till sig.

Men hur lever man med en tjomme som stup i kvarten liksom bara försvinner? Hur kan man t.ex. boka in en middag med vänner och lita på att det kommer gälla? Bestämma ett biobesök? Träffa varandra på stan på en fika efter jobbet? Ja ni fattar ju. Först kärlek och tjo och tjim. Snart lite frustration från Clare som plötsligt inser att hon inte på långa vägar kan lita på att Henry alltid ska finnas där för henne fysiskt. Henrys resor fram och tillbaka fortsätter under tiden, ibland inte utan komiska inslag, men vissa resor i framtiden kanske man å andra sidan inte vill uppleva… t.ex. de som berättar om förestående dödsfall och liknande. Dessutom vill Clare ha barn, hur ska det gå? Och vill det sig riktigt krångligt kan man dessutom få möta olika upplagor av sin partner…

är det Henry…eller Henry..?

En minst sagt udda story om kärlek och besvärligheter. Vad jag fattat är romanen en ganska tjock pjäs och dessutom rönt framgångsrika försäljningssiffror. Och hey, jag är ju inte den som tackar nej till en udda och kanske lite småmysig historia om kärlek…många av de allra bästa filmer som finns handlar om kärlek! Tänk på det. Här blandas just love med den något aviga ingrediensen fantasi mitt i allt drama. Är det månne en sci-fi-historia också? Nej, det kan jag inte tycka. Schwentke tycks mest intresserad av att berätta om besvärligheterna och dramatiken mellan Henry och Clare. Inte så mycket VARFÖR han har denna defekt i kroppen? Även om Henry vid ett tillfälle söker hjälp hos en forskare (Stephen Tobolowsky) som först inte tror på hans story, snuddas bara pliktskyldigt vid de eventuella vetenskapliga frågorna. Och kanske är det just det som gör att storyn tappar fart lite allteftersom? Inte så att det är dåligt på nåt sätt, nej både Bana och McAdams har bra kemi mellan sig och känns trovärdiga som lovers. Det är nog mer att det liksom bara lullar på lite oengagerande en stund…innan de känsliga delarna med den kommande framtiden berörs. Och varför har Henry fram till nu, plötsligt under filmen verkar han fatta DEN fördelen, aldrig sett till att utnyttja ”hoppen” till framtiden för egen vinning lite!? Ni vet…kolla vilka lotterinummer som vann och så…hrm.

Från märklig inledning, till mysterium, till kärlek, till drama. Varje rulle av vikt med stor dos kärlek i, måste också innehålla det obligatoriska ledsamma. Här kommer det i olika varianter, och så pass börjar man återigen foka lite mot slutet för att få se hur det hela ska sluta. Dock blir det aldrig, som filmspanaren Henke brukar säga, ”dammigt” i rummet när jag glor på filmen. Så pass nära kommer jag aldrig storyn eller dess huvudpersoner.

Tidsresenärens hustru består av en rätt jämn linje längs hela berättelsen. Dock lite saggande i mitten innan den betydligt mer dramatiska sista tredjedelen dyker upp. En stundtals udda (?) ”tankevurpsresa” i tv-soffan med kärlek i konstig samklang med fantasi och mysterium. Förvänta er dock inga effekter att tala om här. Snabbt konsumerat, snabbt arkiverat.
Godkänt för stunden.

Feb 13 2014

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Okt 2 2013

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star

 

 

Aug 10 2011

Hanna (2011)

Hanna lyckas med konststycket att både underhålla och kännas aningen segdragen under sin effektiva speltid, något som inte nödvändigtvis behöver betinga ett taskigt betyg.

16-åriga Hanna har växt upp med pappa ex-CIA-spion i vildmarken där hon lärt sig allt om världen utanför via böcker, hur man jagar och överlever, pratar diverse språk flytande samt kanske det viktigaste av allt..hur man tar livet av folk på de mest effektiva sätt som finns. Det enda hon inte har koll på är hur det här med känslor fungerar.

Filmens manus råder dock snart bot på detta genom att skicka ut både Hanna och hennes pappa Erik (Eric Bana) i verkligheten, och sparsamt utplacerade ledtrådar låter oss ana att de har en beef med spionbyrån i allmänhet och CIA-kvinnan Marissa (Cate Blanchett) i synnerhet, vilken drar igång värsta jakten på de två så snart hon fått information om deras förehavanden.

Vad är då nu detta? En thriller- och hämndhistoria eller ett drama om känslor och samhörighet? Kanske är det båda.
Hanna, mästerligt spelad av unga Saoirse Ronan, möter nya bekanstkaper, lär sig hur man umgås med andra socialt, inte helt utan besvär ska det visa sig. Hela tiden är det dock något med Hanna som oroar och ligger som en mörk skugga över hennes uppenbarelse. I vissa sekvenser visar hon också att pappa agentens undervisning i stridskonster inte på något sätt varit resultatlösa. Hanna har ett mål, manuset har säkerligen också ett mål. Som tittare får jag dock efterhand lite problem med logiken och klarheten i detta mål. Som om historiens olika sidospår får lite för mycket utrymme på bekostnad av huvudspåret, vilket får mitt fokus att svaja lite i filmens mittparti.

Som helhet känns filmen oerhört europeisk, inte bara för att den utspelas där, utan också för det något karga, kala och dokumentära bildspråket. Vilket är en av filmens stora fördelar. Det är ingen rak film, tvärtom nästan lite filosofisk i sin utformning, och regissören Joe Wright verkar använda sig av de många birollskaraktärerna som verktyg för att göra intryck på den till synes naiva Hanna. Våldsamheter finns hela tiden lurandes bakom hörnet, som för att påminna mig som tittare att jag inte ska slappna av för mycket.

Vad gäller skådespelandet så är det kvinnorna som står i centrum. Ronan gör en riktigt bra insats som Hanna, oskuldsfull, sökande och ”liten”med stora nyfikna ögon, för att i nästa ögonblick bli dödligt farlig att möta. Cate Blanchett, denna fantastiska skådis, verkar aldrig kunna misslyckas med vad hon är företar sig. Som den iskalla och efterhand hysteriskt bindgalna Marissa är hon minst lika framträdande som Hanna. Den som får lida för de starka kvinnoporträtten blir Eric Bana, vars papparoll får bli just en bifigur i sammanhanget, viktig i en viss del av historien, men sedan mer eller mindre reducerad till tredjefiolen i den spinnande karusellen till historia. Bana gör dock bra ifrån sig, och ingen skugga över honom på något sätt.

Hanna är både våldsam och märklig på samma gång. Backstoryn i manuset bryter då och då igenom, vilket låter oss ana hur det hela hänger ihop. Vägen dit känns i vissa lägen lite seg, vilket medför att historien inte berör lika mycket som den kanske borde. Mycket bra skådespelat och visuellt presenterat gör dock filmen helt klart sevärd i all sin gåtfullhet.
Konstigt underhållande är kanske orden för dagen.

”I tried to prepare you.”
”You didn’t prepare me for this.”

 

Jul 6 2011

Den andra systern Boleyn (2008)

Att vara bevandrad i den engelska historien är kanske inte alla förunnat. De viktigaste årtalen och händelserna har man såklart via skolan och visst egenintresse fördjupat sig i. Men att påstå att man har full koll på vad som hänt på de brittiska öarna under århundradena kan man inte på något sätt drista sig till att göra.

Tv-serier och filmer gör dock sitt bästa för att hjälpa oss på traven, och för en som dessvärre missat hela serien ”The Tudors” kommer här räddningen i form av dagens skådespel som tar fasta på samma händelser fast ur lite annan synvinkel. Dessutom är det såklart roligare att tänja lite på sanningarna, eller den sanning som historieböckerna ger oss, och istället servera ett manus som ger mer behållning åt dramatiken och underhållningsvärdet.

Kung Henry VIII av England har problem. Hans hustru Katarina av Aragonien tycks bara kunna föda honom flickor, något som den uppenbarligen otålige kungen inte kan acceptera. Tronen måste ju bara tas över av en manlig arvinge enligt den något världsfrånvände kungens sätt att se på saken. Sir Thomas Boleyn ser nu sin chans att kunna smila in sig och sin familj vid hovet genom att låta sin dotter Anne bli kungens älskarinna, när denne nu tappat intresse för sin hustru, och därigenom automatiskt skapa viss status åt Boleyn-familjen (jårå så gick det till på den tiden minsann…). Planen blir snabbt en reservplan när  kungen istället faller för den väna lillasystern Mary. Att Mary just gift sig spelar ingen större roll, familjeplikterna går ju före och Mary ombeds snabbt hoppa i säng med kungen och sära på benen. Snart är hon gravid och dessutom faktiskt förälskad i rikets ledare. Anne blir galen av svartsjuka och…tja…ni hör ju själva vartåt det barkar.

Här börjar en snurrig karusell av intriger, svartsjuka, sex på beställning, ränksmideri bland lismande hertigar, grevar och allt vad de kan vara, passioner, baktaleri, snygga kvinnor i vackra klänningar, fula gubbar i för jävligt herrmode. Precis som det ska vara när ramstoryn grundar sig på en bästsäljande roman där alla känsliga ingredienser ska tillhandahållas.

De stora rollerna förvaltas väl av (alltid sevärda) Natalie Portman som Anne, Scarlett Johansson som Mary och Eric Bana som den något nedtonade (men lömske) kungen. Alla tre ihop med det färgstarka manuset gör att detta inte på något sätt känns som en dryg historia. Tvärtom, dramat blir precis så överdrivet vasst som det ska vara i kostymfilmer, miljöerna är murriga, fotot snyggt och musiken i precis nivå med historien. Till och med en driven spänning infinner sig mot slutfasen av filmen, och det är ju rätt bra betyg åt en film som till det yttre satsar på dialogen som grundpelare. Trots de många friheterna man tagit sig i manuset vad gäller verkligheten, lyckas ändå de flesta större händelserna, som Henry´s brytning med påven, debaclet med de många fruarna och framför allt Anne´s öde, pressas in under speltiden på knappt två timmar. Engelske regissören Justin Chadwick är ett erkänt säkert kort vad gäller engelska kostymdramer och ger producenterna precis vad de vill ha för pengarna.

Den andra systern Boleyn är fräsigt underhållande kostymdrama som torde tilltala alla med viss fäblesse för intriger, svek, passioner, giftiga kommentarer och ögonglitter i form av en färgrik garderob. Snyggt och modernt utformad med sedvanlig Hollywoodtouch som ger valuta för tidsinvesteringen i tv-soffan. Mycket underhållande!

“You better get used to talking about it, when you sleep with the king it ceases to be a private matter.”