Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.