The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star

 

 

Borta bäst, hemma värst (2008)

Brad och Kate har en idiotsäker plan. För att slippa träffa sina (enligt dem själva) knasiga familjemedlemmar låtsas de alltid volontärarbeta utomlands när det drar ihop sig till jultider. Egentligen åker de bara på sköna badsemestrar och håller sig undan lagom lång tid tills högtiden är över.

Oväntat oväder över hemstaden San Fransisco ställer plötsligt till det när alla flyg ställs in, vilket väl inte hade varit någon jättegrej om det nu inte hade varit så att Brad och Kate plötsligt befinner sig i nyheternas livesändning på tv med solhatt på och badboll under armen på väg till Fiji…

Lagom glada i hågen får de nu ta till den inte helt åtråvärda plan B och genomföra besök hos de olika släktingarna, fyra besök på en och samma dag eftersom bådas föräldrar är skilda sedan länge. En ny utmaning för våra unga tu, som plötsligt också måste konfronteras med insikten om att de kanske inte känner varandra så bra som de trodde.

Ytterligare en julfilm som inte lägger ned hela sin själ i historien, utan mer satsar krutet på utförandet. Och visst, rollistan lovar gott. Här har vi namn som Robert Duvall, Mary Steenburgen, Sissy Spacek och Jon Voight i mindre men tunga roller som föräldrar till Brad och Kate. De här gamla veteranerna vet hur att spela sina biroller på bästa sätt och är perfekta motpoler till varandra. Filmens motorer är ju dock Brad och Kate som ganska behagligt gestaltas av Vince Vaughn och Reese Witherspoon, de matchar varandra så där lagom kärleksfullt och sockersött som bara par på film kan. När det väl börjar kärva i maskineriet har de innan lagt en sådan trivsam grund, att jag har lite svårt att känna med dem fullhjärtat. Det känns liksom inte riktigt trovärdigt.

”paket!?! skulle vi köpa paket..!??!”

Hur som helst är detta en julfilm enligt Hollywoods alla uppställda regler. Ytterligare en komedi om våndan av att umgås med knasiga föräldrar och jobbiga syskon, fast man naturligtvis ändå ska komma till insikten om att familjen är viktigast trots allt, och att vid jultid förlåter man allt och alla. Sötsliskigt såklart, men man behöver inte köpa det för att ha trevligt med den här filmen. Vince Vaughn står för de flesta av filmens sköna skämt och dräpande kommentarer vilket han gör bra. Reese Witherspoon är jag lite svag för, så hon kommer nästan undan med vad som helst, även om hon här är helt ok.

Borta bäst, hemma värst spinner vidare på de outtalade starka banden till Familjen som ska finnas. En simpel story, uppdelad i lite olika segment där var och ett av dem är försedd med uttänkta roligheter och lite slapstickhumor. I slutet är det meningen att filmen ska bli lite allvarlig för en minut, men då har man redan hånskrattat så mycket  åt de olika vedermödorna att det är lite svårt att ta tillbaka historien till det seriösa. En helt ok film med julen som tema är det dock, och som gör sig väl i ett litet julrace. Passar bra till pepparkakorna och mjölken.

Julfaktor:
Medelhög. Ingen snö eller tomtar. Dock granar och blink-blink och julmusik. Dessutom ett julspel på min ära! Låt vara med ett ganska udda huvudrollspar…