Etikettarkiv: Jon Voight

Feb 25 2015

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

Maj 19 2014

Getaway (2013)

Nej, inte någon nyinspelning på Sam Peckinpah´s gamla klassiker från -72.
Det här är något…värre.
Nåt alldeles särdeles uttråkande värre.

Kolla affischen här intill.
Vad är det stora felet? Vad är det som ska bort?
Jo, Ethan Hawke´s nylle förstås! Byt ut mot säg…..wait for it….Nicholas Cage!! I nio fall av tio kan man alltid räkna med att det är gaphästen Cage som tar hand om förtstafiolen i sådana här DUMMA historier. Shit, man förväntar sig ju det! Men inte här. Varför Ethan då? Ja, säg det. Jag blir inte riktigt klok på Hawke. Tycks blanda genuina insatser med lönecheckar från kreti och pleti.
Har karln ont om jobb? Så kan det väl ändå inte vara?

Dagens story är så dum att jag inte ens brydde mig om att hänga med ordentligt i manuset.
Brent Magna (Hawke) avdankad racerförare får frun kidnappad av mystisk man…som sen tvingar Magna att köra runt i ett Sofia i Bulgarien (!) och utföra diverse galna uppdrag.
In från vänster snart också Selena Gomez, som uppenbarligen ska föreställa streetkid från Sofias gator (hahaha!), och blir Hawkes sidekick i den vrålande bilen. Gomez nominerades till en Razzie för den här insatsen och man förstår direkt varför. Kanske Hawke också skulle ha haft en.
Full fart på Sofias gator. Varför Bulgarien?!
Billigare att spela in en rulle där såklart! Visst ja, så är det ju.

Bulgariska polisbilar jagar Hawkes pimpade Mustang gata upp och ned och en snubbe som heter Courtney Solomon har bestämt hur många gånger och i vilka vinklar.
För många gånger blir det. Herregud, HUR många gånger kan man visa en bil som spinner loss mitt inne i en befolkad stadskärna?!?
Skrytet går att det minsann inte finns en enda ruta av CGI i hela filmen, och icke mindre än 130 bilar demolerades på ett eller annat sätt i rullen. Jaha, då vet man vart budgetpengarna gick. Synd bara att ingen tänkte på att slänga någon hundralapp på ett fungerande manus också. Eller i alla fall en story som inte var så satans trist och intetsägande och skamlöst usel. Även om man nu skulle vilja fokusera på vad som faktiskt händer, så går det bara inte! Man zonar ut vare sig man vill eller inte.

”jag har ju tjatat om händerna 10-i-2 på ratten!!”

Hawke fick troligen lite betalt för att få leka med bilar en stund, testa lite hejsanhoppsan-grejer. Jag kan inte tolka hans insats här på annat sätt. Att han liksom sket i vad det var sörja han ställde upp i. Bra med cash på kontot och sedan få köra lite bil på busigt sätt. Är man riktigt snabb hinner man möjligen se att Jon Voight också fick lite stålars för att säga tittut i rullen. Men som sagt, det går fort så det gäller att inte blinka till. Blinkar man två gånger har man dessutom tappat storyn. Som jag gjorde…men det tycks handla om, förutom en jävla massa smashande av bilar, en sorts stöld från en bank, elektroniska mojänger och skum gubbe som gillar att leka märkliga lekar.
Varför han egentligen var tvungen att tvinga just Ethan Hawke att köra bil för att hjälpa honom har jag nog ännu inte fattat riktigt.
Och orkar inte ta reda på heller.

Getaway borde göra just som titeln antyder. Bara dra.
Här missas ABSOLUT ingenting om man hoppar denna.

 

Mar 1 2012

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

Jan 25 2012

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

Jan 27 2011

x2: Tomb Raider

Lara Croft: Tomb Raider (2001)

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan en av de mest kända dataspelsfigurerna skulle få liv, och vem var väl mer lämpad att gestalta henne än amazonen Angelina Jolie..?
För det ska sägas, att vad man än tycker om Jolie så passar hon bra som Lara. Det är inte svårt att se henne som äventyrerska med färdigheter. Dessvärre känns det som att denna första film lider mest av ett stabbigt manus. Vissa scener är visuellt snygga och gör sig bra, men det känns också som att de egentligen bara är staplade på varandra med en styltig och ganska oinspirerad historia.

Hur som helst är det innehållsmässigt inget man tar till sig och yvas över, lite hum-flum som bakgrundshistoria om planeters påverkan och chansen att bända tiden som sådan leder till en overklig final med tillhörande effekter. En då förhållandevis okänd Daniel Craig får göra en lagom hunkig snubbe med lite oklar agenda, och kanske den största bedriften ändå var att få med Jolies farsa Jon Voight som just Laras pappa, eftersom de uppenbarligen har problem med att umgås i verkliga livet. I övrigt inga birollsinsatser som höjer sig över mängden.

Serietidningskonstruerade (eller spelkonstruerade om ni så vill) miljöer med sedvanlig ologik (som att Lara kutar runt i linne på sibiriska tundran), snyggt filmade actionscener men ganska opersonlig story ger en förvånande matt känsla i filmen, speciellt eftersom den utger sig för vara en ”stor äventyrsfilm baserad på världens mest kända pc-spelskvinna”. Hygglig underhållning, inte mer.

Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)

Det var ju, trots att den stora succén kanske uteblev, upplagt för en fortsättning och två år senare var det dags. In med Angelina igen, och det känns som att hon vuxit in mer i de tajta trikåerna nu. Har mer självdistans både till sin egen figur och det som sker runt henne. Skurken är lite illvilligare, nästan (men bara nästan) i Bond-klass med ett synnerligen illdåd för ögonen. Lara Croft får återigen visa sina färdigheter när det gäller att hinna först till självaste Pandoras Ask som ligger gömd på väl valt ställe i världen.

Vägen dit blir naturligtvis besvärlig och framförallt fylld med hetsiga actionscener, klart snyggt koreograferade, med Jolie i centrum. Vid sin sida den här gången har hon den rätt sköne Gerard Butler, som dessutom får briljera med sin grova skotska brytning. En av filmen höjdpunkter faktiskt. Riktigt underhållande för ögat blir det när storyn når sydostasien och Hong Kong, där ett par maffiga actionscener utspelas. Naturligtvis lider även den här filmen av det ofta känns lite staplat med adrenalinet, men mellansticken känns i alla fall aningens mer meningsfulla här.

Att det faktiskt känns mer vitalt och piggt i den här filmen kan nog tillskrivas nyinplockade regissören Jan de Bont, som ansvarat för godbitar som Speed och Twister. Bont vet uppenbarligen hur man handhar action på bästa sätt, och i sina finaste stunder påminner Laras äventyr den här gången om en lättsam blandning av Indy och James Bond. Fast ta det sista med en nypa salt.

Slutet är dessvärre det svagaste i hela filmen, direkt fånigt ärligt talat. Som helhet dock bättre och mer underhållande än den första filmen, Jolie passar fortfarande in både vad gäller utseende och i det schablonaktiga agerandet som man förväntas ha när man spelar en karaktär från spelvärlden. Lite skämmigt underhållande är det allt.

Dec 12 2009

Borta bäst, hemma värst (2008)

Brad och Kate har en idiotsäker plan. För att slippa träffa sina (enligt dem själva) knasiga familjemedlemmar låtsas de alltid volontärarbeta utomlands när det drar ihop sig till jultider. Egentligen åker de bara på sköna badsemestrar och håller sig undan lagom lång tid tills högtiden är över.

Oväntat oväder över hemstaden San Fransisco ställer plötsligt till det när alla flyg ställs in, vilket väl inte hade varit någon jättegrej om det nu inte hade varit så att Brad och Kate plötsligt befinner sig i nyheternas livesändning på tv med solhatt på och badboll under armen på väg till Fiji…

Lagom glada i hågen får de nu ta till den inte helt åtråvärda plan B och genomföra besök hos de olika släktingarna, fyra besök på en och samma dag eftersom bådas föräldrar är skilda sedan länge. En ny utmaning för våra unga tu, som plötsligt också måste konfronteras med insikten om att de kanske inte känner varandra så bra som de trodde.

Ytterligare en julfilm som inte lägger ned hela sin själ i historien, utan mer satsar krutet på utförandet. Och visst, rollistan lovar gott. Här har vi namn som Robert Duvall, Mary Steenburgen, Sissy Spacek och Jon Voight i mindre men tunga roller som föräldrar till Brad och Kate. De här gamla veteranerna vet hur att spela sina biroller på bästa sätt och är perfekta motpoler till varandra. Filmens motorer är ju dock Brad och Kate som ganska behagligt gestaltas av Vince Vaughn och Reese Witherspoon, de matchar varandra så där lagom kärleksfullt och sockersött som bara par på film kan. När det väl börjar kärva i maskineriet har de innan lagt en sådan trivsam grund, att jag har lite svårt att känna med dem fullhjärtat. Det känns liksom inte riktigt trovärdigt.

”paket!?! skulle vi köpa paket..!??!”

Hur som helst är detta en julfilm enligt Hollywoods alla uppställda regler. Ytterligare en komedi om våndan av att umgås med knasiga föräldrar och jobbiga syskon, fast man naturligtvis ändå ska komma till insikten om att familjen är viktigast trots allt, och att vid jultid förlåter man allt och alla. Sötsliskigt såklart, men man behöver inte köpa det för att ha trevligt med den här filmen. Vince Vaughn står för de flesta av filmens sköna skämt och dräpande kommentarer vilket han gör bra. Reese Witherspoon är jag lite svag för, så hon kommer nästan undan med vad som helst, även om hon här är helt ok.

Borta bäst, hemma värst spinner vidare på de outtalade starka banden till Familjen som ska finnas. En simpel story, uppdelad i lite olika segment där var och ett av dem är försedd med uttänkta roligheter och lite slapstickhumor. I slutet är det meningen att filmen ska bli lite allvarlig för en minut, men då har man redan hånskrattat så mycket  åt de olika vedermödorna att det är lite svårt att ta tillbaka historien till det seriösa. En helt ok film med julen som tema är det dock, och som gör sig väl i ett litet julrace. Passar bra till pepparkakorna och mjölken.

Julfaktor: Medelhög. Ingen snö eller tomtar. Dock granar och blink-blink och julmusik. Dessutom ett julspel på min ära! Låt vara med ett ganska udda huvudrollspar…