Sommarklubben: Black Hawk Down (2001)

Mer Ridley Scott.
Kanske var han i ett flow här, i början av 2000-talet?
Här dramatisk verklig händelse som ligger till grund för 144 minuters tätt drama och spänning.
Faktiskt.

I oktober 1993 var den amerikanska närvaron i det kaotiska Somalia tung. Nu skulle ett par elitförband ”bara” plocka in ett eftersökta somaliska klanledare inne i Mogadishu.
Bad call då plötsligt jänkaroperationen, som dessutom inbegrep ett antal soldater nedsläppta inne i huvudstaden, urartar när två Black Hawk-helikoptrar skjuts ned över staden.

De strandsatta soldaterna inne i staden får nu kämpa sig fram genom kvarter och gator befolkade av hundratals stridslystna somaliska stridisar.

En film man naturligtvis kan ha många moraliska åsikter om, men Scott väljer inte direkt sida.
Officiellt i alla fall. Han satsar krutet (!) på snygga actionbilder, tät spänning och intensiva gatustrider. Otroligt välgjord rulle (ljuset och fotot!) som trots sin eventuellt diskutabla sensmoral ändå skapar ett sorts svettigt häng med de utsatta soldaterna.
Bra skådisinsatser av bla Eric Bana, Josh Hartnett, William Fichtner, Ewan McGregor och underbare Tom Sizemore!

Black Hawk Down är välgjord och frossar (i mina ögon) inte i våldsamheter, även om sådana förekommer. Mer dramatiskt om ett dygn som satte militärbossarnas nerver i dallring. Vissa synpunkter på filmens realistiska återgivning drällde såklart in, men man får ta det för vad det är. I grunden en Hollywood-produkt. En mycket bra sådan!
Felbeslut i sommarnatten!

 

 

 

 

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.