#sommarklubben: Don’t Say a Word (2001)

Är Sommarklubben 2018 Michael Douglas klubb??
Här får vi ännu en rulle med den slitstarke gamängen! Douglas liksom bara vevade in rullarna i strid ström från mitten av the eighties fram till början av 2000-talet! Såklart nästan alltid som hjälte. Den oskyldige (nåja..hrm) som hamnade i skiten och fick lösa allt medelst lite påhittighet och list.

Idag är han pyskologen Dr. Nathan Conrad i New York, specialist på att prata med grava psykfall som sitter inspärrade i madrasserade rum. Här blir han ”pålurad” att ta hand om unga Elisabeth (Brittany Murphy) som uppenbarligen har varit med om hemskheter och vägrar prata. Något som badasset Koster (Sean Bean) absolut vill av någon anledning. Så pass att Koster kidnappar Conrads egen dotter, och hotar dessutom frun (Famke Janssen) med otrevligheter om inte Conrad fixar biffen och får patienten att börja prata….och mer precist avslöja information från förr som Koster behöver. Återigen Douglas med familj i knipa!

Stabil thriller detta ändå. Den glänser kanske inte, men innehåller element av suspense och stakes tillräckligt mycket för att gå i mål på rätt sida. Douglas får återigen sporta envisheten hos en man vars familj är i fara. Vi har sett det förut, och vet precis vad som väntar. Gamle Douglas gör mig icke besviken. Regisserande Gary Fleder håller det ganska kort och effektivt. Inga utdragna scener eller mjölkig softness i onödan.
Är det förutsägbart? Javisst.
Är det underhållande ändå….även vid en omtitt? Absolut. Douglas, The Man!

 

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Oj! den här rackarn såg man inte igår! Frågan är förstås om den håller än. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst någon bok av Tolkien (gudarna ska veta att jag försökte ett par gånger, men….boooring), och aldrig egentligen hoppat på den där fascinationen för fantasy-sagor som presenteras här. Dock var jag så pass nyfiken när det var premiärdags 2001 att jag bänkade mig. Och gillade vad jag såg! Såklart lite otippat, men kul. Sen såg jag uppföljarna också….och tappade mer eller mindre intresset direkt. Men denna den första nu då…skulle DEN hålla för ännu en positiv känsla?

Jorå, men det gör den. En sorts roadmovie där alla figurer ännu inte trasslat in sig i alla fördömda och sega subplots som dominerar sen. Och ännu inte en hysterisk kavalkad av CGI-frossande (okej, allt är ju relativt). Dessutom tycker jag Peter Jackson här faktiskt lyckas med att skapa lite ruggig stämning då och då. Det är gött. Exemplariskt filmiskt hantverk såklart. Och musiken! Tusan så fin den är ändå.
Tack och lov finns här ännu inga mastodontiska slag. Mera rejäla handgemäng med orcher och annat elände. Alla är såklart lite högtravande i dialogerna…men annat är ju icke att vänta i den här supersagan. Som icke-fan av speciellt mycket sago-fantasy ligger den ändå easy on the eye. Så pass att jag vill återtitta även de övriga delarna? Nix pix, det orkas inte med. Finns annat att gäspa åt.
Men den här första installationen är väl värd sin plats i filmhistorien. Visst serru.

Lockelser i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Flmr vs Filmåret 2001!

2001

Äntligen!
En lista ute över ett av det nya seklets första år! Och vilket år det var! En kanonår helt enkelt. Vilket redan har konstaterats på andra bloggar. Jag håller bara med och lyfter på gubbkepsen! Speciellt Hollywood´s blockbusteravdelning spände musklerna rejält detta år…och sådant gillar denne gamle blockbuster-räv!
Och ändå var det en lågmäld spanjor som tog guldet på listan nedan.

Nu rullar vi listan.

***********************

10. Mulholland Drive

Gåtfull, mystisk, ibland magisk….nästan obegriplig till och från. Jag fattar den fortfarande inte. Men en jävligt fascinerande film är det. Fortfarande!

9. Training Day

training-day

Tuff rulle. Dramatisk rulle. Och Denzel Washington sådär vidrig och rälig. Men förstås lysande!

8. A Beautiful Mind

beauti2

Jaja. Du kan muttra bäst du vill….Ron Howard gör ALLTID stabila rullar i Hollywood. Och NEJ, han är inte alls tråkig. Är denna sorgligt underskattad dessutom? Tror banne mig det. Russell Crowe enastående bra här!

7. Shrek

Anmärkningsvärt HÖG vuxenhumor i denna familjerulle! Fick spänstig utmaning från en annan animerad pärla; Monsters Inc. Men denna tar CGI-priset detta år!

6. Oceans´s Eleven 

Hahaha! En skojar/heist-rulle med några av de skönaste lirare man sett! Plus en ständigt ätande Brad Pitt! KLART denna hamnar på listan! Hollywood har shining moment här! Visst serru.

5. Spy Game

Varför läser man inte mer om denna ”därute” i bloggvärlden!? Är den också underskattad genom åren?? Robban Redford visar Bradan att gammal ALLTID är äldst. Spännande. Som fan!

4. Black Hawk Down

En av Ridley Scott´s absolut snyggaste rullar. Dessutom engagerande. UTAN att bli smetig. Mer ett kliniskt närvarande vid visuella förlopp som både roar och oroar. Johorå.

3. Moulin Rouge

Färgerna! Stilen! Musiken! Baz Luhrman! NICOLE!! En film att bli glad av! En…kärlekens film..kanske!?

2. Sagan om Ringen: The fellowship of the ring

Jaja, den kanske var nummer 1 på min ALIM-lista. Men det var då. Fortfarande en mycket bra film dock! Sen…sen blev det bara trötta upprepningar och högtravande dialogdravel i uppföljarna. Här finns fortfarande ”aha-upplevelsen” som säkert Jackson var ute efter. Håller än! Men bara den här delen.

1. The Others

others

Jeepers creepers vad denna är läskig! Fortfarande! Och stillsam. Och olycksbådande. Och sorglig. Och stämningsframkallande. Och….Nicole!


 

Bubblare: The Royal Tenenbaums, Monsters Inc, From Hell

*********

Vad tycker resten av filmbloggarfolket om detta år!? Check it out!

The Last Castle (2001)

Dags för lite revirpinkande i fängelsemiljö igen.
Den här rackarn är riktigt underhållande, om än förutsägbar som en MacFeast-meny hos Gyllene Bågarna.

Nitiske och otrevlige överste Winter (salig James Gandolfini) basar över ett militärfängelse med tvivelaktiga regler och bestämmelser. När dömde krigshjälten och dekorerade f.d. generalen Irwin (Robert Redford) anländer till finkan som ofrivillig gäst för ett par år framåt ser Winters sin chans att smöra och visa vilken ordentlig och plikttrogen överste han är i armén. Som dessutom beundrar Irwin. Vår man generalen ser dock blixtsnabbt vilken typ WInters egentligen är…och skräder inte orden. Sällan har väl en uppblåst ballong pyst ihop snabbare!

Inte vad fängelsebossen ville höra förstås, och en chockad Winters fattar direkt agg mot den gamle räven Irwin som sakta men säkert vinner de övriga medfångarnas tilltro. Vilket retar Winters till vansinne. Upplagt för riktig dogfight….där förstås den gamle generalen rätt enkelt framstår som den vettige och sunde av dem. Knasöversten Winters är bara…dum!

Klyschigt manus javisst, men såklart en rejäl holmgång av viljornas kamp innanför murarna. Robban Redford gjuter mod i mannarna som tillbringar sina dagar inlåsta. Han stärker moralen helt enkelt. Och det gillas ju INTE av The Man Gandolfini! Hur skulle det se ut..om den stenhårde chefen på bygget inte längre var fruktad!?
Dessutom börjar Irwin alltmer gräva fram de missförhållanden som råder i fängelset…och en sorts showdown närmar sig alltmer.

Det här är inte första gången jag ser rullen…men det är trots det inga som helst problem att engagera sig och hoppa in i berättelsen. Den blir till och med lite småspännande när det drar ihop sig! Räkna såklart också in sedvanligt känslosmöriga och smetiga scener. Vaddå, det hör ju till i filmer som dessa. Regissören Rod Lurie (The Contender) är ingen nybörjare och vet hur en slipsten ska dras.

otrevlige bossen på bygget kör rena maffiametoderna för att knäcka hårdingen Redford

Redford är lugnet själv. En rättvis och slug rackare som kan se stenhård ut när  det behövs. Gandolfini är som klippt och skuren i rollen som filmens bad guy. Vilken dåre! Men likväl en snubbe man bör frukta. I övriga casten hittar vi dessutom en ung Mark Ruffalo, , en lika ung Clifton Collins Jr. (som fö ser ut som en tonårig Robban Downey Jr!), en stabil Delroy Lindo och faktiskt tre minuter av Robin Wright i en snabb (uncredited) scen!

Stabilt fängelsedrama som håller ända in i finalen. Visst, här finns inget som överraskar…men fängelserullar SKA ju vara konstruerade på ett speciellt sätt. Så är det bara.
Gott mos!

Wet Hot American Summer (2001)

Wet_Hot_American_SummerDagens filmupplevelse kommer med en titel som möjligen mer passar i ett…eh…helt annat forum…men icke desto mindre är det en traditionsenlig amerikansk komedi vi skådar.

Eller?

Ärligt talat har jag lite svårt att ta till mig vad det är jag ser. Vill filmen, som är från 2001 ju, vara en sorts homage till alla de mer eller mindre töntknasiga lägerkomedierna som tillverkades på det glada 80-talet…?
Eller ska det vara en frän satir över detta koncept med lägerliv..? Jag blir fan inte klok.

Så speciellt jättekul är det nämligen inte. Har man tålamod får man ett par stycken scener som känns lite halvsköna….och lite blinkningar åt andra rullar…men annars är det mest…som det är.
Det är liksom inte direkt bra. Fast inte asdåligt heller.

jepp, så hånglade man på 80-talet.

Kan det bero på att min tv-hjälte ”Niles Crane” dvs David Hyde Pierce sportar en av rollerna som något förvirrad astronomiprofessor..? Vidare finns här också numera (2015) inte helt okända (gapiga) Amy Poehler, Bradley Cooper, Elisabeth Banks och en otrevlig Paul Rudd på listan över knäppskallar som befolkar sommarlägret där rullen utspelar sig.

I handlingen är det ju nämligen fortfarande 1981, och sista dagen på sommar-campen. Manuset checkar liksom bara av diverse mer eller mindre knäppa grejer som händer. Och sen är det slut.

Filmpostern hojtar om ”Hilarious”.
Antagligen ett feltryck.
Aningens, aningens, underhållande i vissa synnerligen sparsmakade scener. Men det är allt.

Här missar man inget om man missar filmen.

TV-Landet: Vänner – säsong 8 (2001/2002)

Men oj! Hallå! Vad kul!
Som en väloljad blixt från klar himmel snärtar Vännernas säsong 8 in och fullständigt raderar ut den lite tråkiga eftersmaken som fanns efter förra säsongen! Vad hände!? Fick manusförfattarna ny energi när den kritiska säsongscykeln hade passerats!?
Fick Vännerna själva ny inspiration!?

För….här syns direkt en vässad ensemble! Härligt!
Säsongen fokuserar i huvudsak på en grej och det är naturligtvis Rachels graviditet (javisst det var ju HON som var med barn i finalen i förra säsongen!), och hur hon i början tänker förhålla sig till faktumet. Och förstås ”jakten” på fadern…som ju självklart visar sig finnas närmare är närmast i form av…Ross, den spjuvern! Både Rachel och Ross bestämmer sig för att få barnet tillsammans..men hur ska det bli med deras relation…? Bara att hänga med genom säsongen då både Jennifer Aniston och David Schwimmer får gott om tillfälle att glänsa mot varandra i ett härligt samspel. Deras tajming med varandra sitter som en smäck!
Mycket njutbart! pic_2

Chandler och Monica, nygifta som de är, anpassar sig till en ny vardag som äkta makar. Och banne mig om det inte är den ”gamle” Matthew Perry som tar tillbaka förlorad mark! Han ser bättre ut fysiskt och börjar avlossa lite sköna oneliners igen….precis som förr! Har han kommit ut ur tunneln vad gäller privatlivet!? Rehaben har hjälpt? Det verkar så, för plötsligt lyser inspirationen lite igen i ögonen på Perry! Som dessutom nu får ta lite mer plats i avsnitten igen, i alla fall om man jämför med förra säsongen. Courtney Cox sparrar honom stabilt som den nya fru Bing! Givetvis fortsatt upplagt för lite sköna krockar när det gäller Monicas besatthet för pedanteri och besserwisseri..mot Chandlers lite mer hejsanhoppsan-stil. Men de känns trygga. Och roliga!

I kölvattnet på storylinen om Rachels graviditet kommer också plötsligt det som dessvärre tillfälligt drar ned betyget på säsongen….och det är Joeys plötsliga och rätt ansträngda crush på Rachel! Återigen, när manuset börjar vända på FÖR många stenar inom Vänner-sfären blir det bara fånigt! Här ansåg man sig av någon anledning tvungen utveckla tanken om att sorglöse Joey plötsligt börjar bli smygkär i den nu gravida Rachel så till den grad att han inte kan tänka på något annat under ett par avsnitt! Larvigt och icke underhållande på något sätt om du frågar mig. Kanske insåg manusstaben också detta efter ett tag och styrde upp det innan skadan blev för stor. Men…återigen…en av de största farorna med storyn runt hela Vänner-gänget är när för mycket ska avhandlas inom sällskapet.

pic_11 pic_1

Serien har precis med nöd och näppe lyckats krångla sig ur det akwarda i att Chandler och Monica hookat upp..och deras äktenskap med lite möda införlivats i sällskapet. Känns inte alls som det är läge för en ny romans bara för att. Glöm inte att vi hela tiden har den pågående historien mellan Rachel och Ross…som nu varit så ihållande att bara det faktumet har blivit ett stående inslag under säsongerna! Nu försökte man uppenbarligen rida lite på en möjlig konflikt mellan Rachel, Ross och Joey…men det funkar inte speciellt bra. Tack för att den tråden slätas ut (någotsånär) innan säsongen avslutas.

Seriens klarast lysande stjärna i mina ögon i den här delen av serien, åtta säsonger in, är ändå Phoebe! Lisa Kudrow tar henne till galet sköna nya nivåer! Igen! Som att hon tackade för att den vassa humorstafettpinnen lämnades över från Chandler. Vilka repliker hon har! Vilket minspel! Vilken utstrålning! Phoebe går INTE att INTE älska! Hon har en sorts naturlighet i allt hon gör! Och lyckas vara både bitsk förolämpade och godhjärtad gullig på samma gång. Kanske de här säsongerna mot slutet av serien är Kudrows bästa insatser någonsin!?

pic_4 pic_6

Mellan storyarcen med Rachels graviditet och Chandlers och Monicas vardag som äkta makar, lyckas manusstaben trycka in lite sköna tramsavsnitt som återigen ger en frisk smak av Vänner när det är som bäst! Jag räknar till 15 avsnitt av 24 som stannar kvar lite extra i minnet och är värda att premieras, vilket ger höga 62 procent bra avsnitt för säsongen! Hade inte Matt LeBlancs Joey irrat runt som en trånsjuk efter Rachel hade det kanske blivit ännu högre siffra där!

Vilka avsnitt har vi att minnas då?
Låt oss se; vi har Monica som ska hyra en strippa åt Chandler men av misstag hyr in en prostituerad! Vi har Thanksgiving-avsnittet där Brad Pitt dyker upp som gäst och ogillas av Rachel (extra kul då Aniston och Pitt var ett par vid den här tidpunkten), vi har Phoebe som våldgästar Stings fru Trudie Styler i jakten på Sting-biljetter! Vidare Chandler som blir besatt av att veta vad som finns bakom en låst dörr….eller Phoebe som lånar ut en video på barnafödande till Rachel…ett band som hamnar hos Chandler som i sin tur tror att det är lite hederlig videoporr! Mycket roligt! När Rachel och Ross i ett avsnitt tvingas låtsas att de är gifta, och drar den ena lögnen efter den andra, är det både roligt och småmysigt på samma gång. Hög nivå på många avsnitt således! Serien spänner musklerna igen!

pic_3 pic_10

På gästskådisfronten får vi således ovan nämnde Brad Pitt, plus Sean Penn (!) som kärleksintresse hos Phoebe…vilken också hinner med att dejta en synnerligen irriterande men tokrolig Alec Baldwin som kanske världens mest positiva människa! ”Som vanligt” får vi också ett inhopp av Maggie Wheeler som Janice-med-rösten! Fattas bara annat.

Den kraftfulla säsongen rullar på med bra fart och finalen utspelas på sjukhuset då det är dags för Rachel att föda. Ett dubbelavsnitt där naturligtvis alla Vännerna är på plats, OCH hinner styra och ställa på sedvanligt galet sätt. Finalen avslutas med en liiten cliffhanger…då bäringen återigen hamnar på Joey och hans crush på Rachel.

pic_7 pic_5

När tv-säsongen skulle summeras i USA var denna åttonde säsong återigen med i snacket. Nominerad till 5 TV-Emmys, och den tog hem 2….För ”outstanding comedy series” och Jennifer Aniston för avsnittet ”The one where Rachel has a baby”…där hon för övrigt är helt magnifik som förstföderska på sjukhuset! På Golden Globe-fronten blev det 2 nomineringar i form av ”Bästa Komedi eller Musikal” och Jennifer Aniston (igen) för ”Bästa Kvinnliga Biroll i komediserie.”

pic_9 

Säsong 8 av Vänner är en jäkligt bra säsong!

Man har fått tillbaka glöden och friskheten. Matthew Perry är också tillbaka i så gott som gammal god form! Härligt! Betyget dras stundtals ned av misstaget i manuset att låta Joey bli kär…men som tur är glider man undan detta blindskär ändå till slut. Tack för det! Den höga underhållningsprocenten och det faktum att mysfaktorn återigen dundrar in och tar för sig…gör att den här säsongen blir en av de allra bästa i hela Vänner-serien!
Tjohoo!

Kan detta matchas i den näst sista säsongen!?

   

Friends

still got it!

TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

Sommarklubben: Black Hawk Down (2001)

Mer Ridley Scott.
Kanske var han i ett flow här, i början av 2000-talet?
Här dramatisk verklig händelse som ligger till grund för 144 minuters tätt drama och spänning.
Faktiskt.

I oktober 1993 var den amerikanska närvaron i det kaotiska Somalia tung. Nu skulle ett par elitförband ”bara” plocka in ett eftersökta somaliska klanledare inne i Mogadishu.
Bad call då plötsligt jänkaroperationen, som dessutom inbegrep ett antal soldater nedsläppta inne i huvudstaden, urartar när två Black Hawk-helikoptrar skjuts ned över staden.

De strandsatta soldaterna inne i staden får nu kämpa sig fram genom kvarter och gator befolkade av hundratals stridslystna somaliska stridisar.

En film man naturligtvis kan ha många moraliska åsikter om, men Scott väljer inte direkt sida.
Officiellt i alla fall. Han satsar krutet (!) på snygga actionbilder, tät spänning och intensiva gatustrider. Otroligt välgjord rulle (ljuset och fotot!) som trots sin eventuellt diskutabla sensmoral ändå skapar ett sorts svettigt häng med de utsatta soldaterna.
Bra skådisinsatser av bla Eric Bana, Josh Hartnett, William Fichtner, Ewan McGregor och underbare Tom Sizemore!

Black Hawk Down är välgjord och frossar (i mina ögon) inte i våldsamheter, även om sådana förekommer. Mer dramatiskt om ett dygn som satte militärbossarnas nerver i dallring. Vissa synpunkter på filmens realistiska återgivning drällde såklart in, men man får ta det för vad det är. I grunden en Hollywood-produkt. En mycket bra sådan!
Felbeslut i sommarnatten!