TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

Deck the Halls (2006)

Vi tar en julare till..som extra bonus till julsamlingen, december it is after all.
Ja ni får väl kalla mig tramsig och inkonsekvent då om ni vill. En man som i ena stunden näst intill kapar en historia om killen som tar över tomtens sysslor i jul (ganska juligt tema om man säger så), för att i denna stund istället tramsmysa lite smått lagom över en grannfejd om julbelysning (lika juligt det) in your average american suburb. Håhåjaja.

Den analt ordningsamme och strukturerade Steve (Matthew Broderick) vet precis hur en snygg julbelysning ska lysa upp ett hem..och varför inte en liten småstad i New England. Kanske därför han likt en odräglig klassens ordningsman alltid bär ansvaret för utsmyckningen på stadens gator också… Inget tänk utanför ramar här inte. Som vanligt bakom en tokskalle till huvudperson finns en prövad fru (Kristin Davis) och barn. Likt en viss Clark Griswolds fru har hon lärt sig att det inte är lönt att försöka ändra makens egoideér i någon större utsträckning.

Stora problem kommer som ett oväntat snöoväder då plötsligt kubiken Danny DeVito flyttar in i grannskapet med het het het fru och döttrar. Grannen, Buddy, har sina egna tankar om hur ett hus bäst lyses upp i jultid…vilket helt krockar med Steve´s syn på samma ämne, och se här har vi nu den klassiska grannfejden om vems ego, jullampor, inställsamhet mot allt och alla..som ska avgå med segern. Det blir naturligtvis pruttigt, elakt, klyschigt, farsartat och SJÄLVKLART smörjigt när båda familjerna till slut måste lära sig julens sanna (what!??!) budskap.

Egentligen inte ett dugg bättre än julens alla andra drypande alster, med sina pekoral och manande till alla jäklars goda sinne. Här finns dock något som höjer min trivselfaktor lite mer än vad som vore logiskt. Kanske är det för att jag alltid gillat Broderick. Kanske är det för att Danny DeVito får vara lite lagom skönt burdus. Kanske är det för att jag gillar julbelysning rätt mycket…och här får man sanna mina ord valuta för den böjelsen!

lagom krystade juliga artigheter utbyts

Således, det finns inget nytt att förtälja med denna film. Det blir vad som förväntas. Det vrids och tänjs lite på de gamla slitna julfilmsreglerna, men i slutändan kommer bjällrorna och den sötsliskiga musiken lagom till eftertexterna…och om du nu har något kvar av den där sötsliskiga glöggen jag nämnde för några poster sedan så drick upp resten här. Passar finfint det se!

Deck the Halls fick heta En lysande jul i Sverige och det var väl lite käckt kanske. Broderick med filmfru Davis blir möjligen lite som mesigare kusiner till paret Griswold, för till deras liga når ju detta inte riktigt…trots egentligen samma typ av historia. Jag är dock en juligt förlåtande filmälskare och hittar ändå några små trevlighetstecken i denna tillrättalagda historia…vilket gör att den får två stabila godkända (jul)stjärnor.  
Påfyllning av glögg tack.