#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Deck the Halls (2006)

Vi tar en julare till..som extra bonus till julsamlingen, december it is after all.
Ja ni får väl kalla mig tramsig och inkonsekvent då om ni vill. En man som i ena stunden näst intill kapar en historia om killen som tar över tomtens sysslor i jul (ganska juligt tema om man säger så), för att i denna stund istället tramsmysa lite smått lagom över en grannfejd om julbelysning (lika juligt det) in your average american suburb. Håhåjaja.

Den analt ordningsamme och strukturerade Steve (Matthew Broderick) vet precis hur en snygg julbelysning ska lysa upp ett hem..och varför inte en liten småstad i New England. Kanske därför han likt en odräglig klassens ordningsman alltid bär ansvaret för utsmyckningen på stadens gator också… Inget tänk utanför ramar här inte. Som vanligt bakom en tokskalle till huvudperson finns en prövad fru (Kristin Davis) och barn. Likt en viss Clark Griswolds fru har hon lärt sig att det inte är lönt att försöka ändra makens egoideér i någon större utsträckning.

Stora problem kommer som ett oväntat snöoväder då plötsligt kubiken Danny DeVito flyttar in i grannskapet med het het het fru och döttrar. Grannen, Buddy, har sina egna tankar om hur ett hus bäst lyses upp i jultid…vilket helt krockar med Steve´s syn på samma ämne, och se här har vi nu den klassiska grannfejden om vems ego, jullampor, inställsamhet mot allt och alla..som ska avgå med segern. Det blir naturligtvis pruttigt, elakt, klyschigt, farsartat och SJÄLVKLART smörjigt när båda familjerna till slut måste lära sig julens sanna (what!??!) budskap.

Egentligen inte ett dugg bättre än julens alla andra drypande alster, med sina pekoral och manande till alla jäklars goda sinne. Här finns dock något som höjer min trivselfaktor lite mer än vad som vore logiskt. Kanske är det för att jag alltid gillat Broderick. Kanske är det för att Danny DeVito får vara lite lagom skönt burdus. Kanske är det för att jag gillar julbelysning rätt mycket…och här får man sanna mina ord valuta för den böjelsen!

lagom krystade juliga artigheter utbyts

Således, det finns inget nytt att förtälja med denna film. Det blir vad som förväntas. Det vrids och tänjs lite på de gamla slitna julfilmsreglerna, men i slutändan kommer bjällrorna och den sötsliskiga musiken lagom till eftertexterna…och om du nu har något kvar av den där sötsliskiga glöggen jag nämnde för några poster sedan så drick upp resten här. Passar finfint det se!

Deck the Halls fick heta En lysande jul i Sverige och det var väl lite käckt kanske. Broderick med filmfru Davis blir möjligen lite som mesigare kusiner till paret Griswold, för till deras liga når ju detta inte riktigt…trots egentligen samma typ av historia. Jag är dock en juligt förlåtande filmälskare och hittar ändå några små trevlighetstecken i denna tillrättalagda historia…vilket gör att den får två stabila godkända (jul)stjärnor.  
Påfyllning av glögg tack.

80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

WarGames (1983)

Och ibland vill man ju bara återuppleva en story.
Måhända den är munter, dystert engagerande, löjligt skrattframkallande eller bara sådär jäkla bra att den med lätthet passar in i just det filmsinnestillståndet du råkar befinna dig i. Eller vill hamna i.

För min del i detta aktuella fall handlade det om att jag började fundera på det här med filmerna från 80-talet, det årtionde som kanske ändå satt sina djupaste spår i min filmsjäl. Detta årtionde då jag började upptäcka film på allvar och sakta men säkert förvandlades till en riktig filmnörd. Historierna, färgerna, berättelserna som plötsligt verkade bli mer fantasifulla och överdrivna än de någonsin varit. Effekterna som uppenbarligen hamnat i ett sorts limboland, något förbättrade sedan oljekrisens 70-tal men ändå i ett läge där man fattade att med lite uppfinningsrikedom och pengar skulle det inte dröja länge innan denna gräns flyttades ännu ett steg framåt. Just sådana filmer kan jag sakna i dagens mediabrus. Då allt inte var så uppstyrt, perfekt eller sömlöst felfritt.

Därför, med ljus och lykta ned i återtittssäcken för att hitta en fin representant för detta galna 80-tal och upp kommer denna sprudlande komiska äventyrshistoria. Ja jag skriver sprudlande, för håll med om att den innehåller en vital och pigg berättarglädje…? Regissören John Badham´s förmåga att mixa ren tonårshumor med spänning i form av konstiga elektroniska system och datafixeri till höger och vänster som verkligen inte tillhörde var mans egendom då i början på 80-talet.

Då en kittlande tanke; att en handlingskraftig yngling kunde leta sig in ett av de mest säkra datasystemen någonsin och ställa till med rabalder av sällan skådat slag. Inte utan att det också blir riktigt underhållande att se kostymnissar och militärpersonal gå både bananas och bli förbannade när de sent omsider förstår att det är någon som spelar dem ett spratt på de gigantiska skärmarna de glor på dag ut och dag in.

MEN, även som en sorts ironisk skrämselpropaganda för hur långt den moderna människan är beredd att gå i sin tillit till maskiner och artificiell logik fungerar den alldeles utmärkt och det snyggt mixade manusets budskap att även en konstgjord intelligens till slut måste lära sig att en sorts framgång där ingen kan njuta av eller vinna på resultatet av bieffekter och handlingar sannerligen inte är en framgång att föredra (”the only way to win is not to play…”)

..och precis alla ville spela det nya dataspelet!

Som film av sin tidsanda fungerar historien mycket snyggt, rakt berättad och engagerande trots att man kan handlingen utantill. De då unga Matthew Broderick och Ally Sheedy är sådär charmerande tonårsaktiga som just kidsen på 80-talet verkade vara och det är synnerligen svårt att inte tycka om dem från första stund.

Wargames är stenklart en av de bästa filmerna från detta decennium och håller mycket hög klass även idag om du kan svälja de klumpiga och lite osmidiga datalösningarna som visas upp. Men å andra sidan visar just dessa detaljer på att vissa filmer kan åldras på ett både kärleksfullt och underhållande sätt. Och till och med vara lite småputtrigt spännande på kuppen.

(Att jag sedan vid denna sentida omtitt också av bara farten upptäckte en ung och oförstörd Michael Madsen i en pytteroll förhöjde redan från början stämningen!)

Godzilla (1998)

Man kan ha många åsikter om Roland Emmerich‘ sätt att göra film. Helt klart är i alla fall att mannen inte har diskretion som sitt varumärke.

Istället verkar han på regelbunden basis ha kontakt med Michael Bay för att de ska kunna sporra varandra till nya galna idéer om hur man spränger och förstör allra bäst och dyrast. Speciellt stora amerikanska städer som i granna effektscener får på skallen ordentligt i bästa widescreenformat.

Den samlade expertisen var dock inte nådiga mot Emmerich här. Japanerna var rent skogstokiga och kände sig förolämpade. Här tog man en nationalikon som hottades upp alldeles för mycket, och dessutom fick inte ens besten härja i Japan!

Den nya filmen förtäljer således historien om Kaos vs Staden som aldrig sover, och vad som händer när ett stycke gigantiskt monster bokstavligt en regnig förmiddag hoppar upp ur vattnet i New Yorks hamn och använder Manhattan som sitt eget lilla Lustiga Huset. Som vanligt finns här utpekade huvudpersoner och hjältar. Matthew Broderick är en av dem i rollen som forskare med huvud på skaft. Hank Azaria är en annan, nyhetsfotograf och vitsig vildhjärna. Det finns mellanchefer,  militärer och annat löst folk och naturligtvis… den söta kvinnan! Plus då Godzilla själv i praktfull cgi-framställning som inte går att klaga nämnvärt på.

Trots allmänt gnissel från filmälskare tycks många bortse från att Emmerich skapelse faktiskt drog in sin beskärda del av dollars på biograferna. Runt 130 dollarmiljoner gick kalaset på att tillverka och intäkterna till dags dato ligger faktiskt på drygt det dubbla, så nog ville folk och fä uppenbarligen se New York få pisk ordentligt. Storyn må vara dumtunn, men det går att luta sig mot rätt ok effekter och lite skönt placerad humor på utvalda ställen, och som omtagsfilm känns det inte som att hoppa i helt galen tunna. Jean Reno må vara alldeles för kvalificerad för den här sortens soppa, men nog kan karln avlossa en och annan rolig kommentar som undercoverfransos mitt i röran.

Godzilla i modern tappning blev inte alls den succé filmbolaget hade hoppats på och vidare tankar på uppföljare lades uppenbarligen snabbt i frysen. Dock, det smäller, låter och exploderar enligt den tunna manusmallens praxis. Att syna historien närmare i sömmarna går naturligtvis inte för sig. Istället får man nöja sig med att konstatera att filmen gör vad den ska för de moderna biopalatsens högtalaranläggningar. Sedan får japanerna tycka vad de vill.

”Oh! Oh you gotta be kidding me man, we’re in his mouth! We’re IN HIS MOUTH!”