80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.

5 kommentarer på “80-talskul: Fira med Ferris (1986)

  1. Varför skulle man vilja ta sig förbi John Hughes är min fråga? Även om jag faktiskt såg den här först i vuxen ålder är det svårt att inte falla för dess charm. Jag gillar Broderick i The Producers och Election men håller med om att det här nog är hans bästa prestation.

    Gilla

  2. Jag tycker du sammanfattar filmen bra. Jag gillar också denna väldigt mycket och såg den själv för första gången för runt tio år sedan. Men det gjorde inget för jag kunde lägga till ytterligare en favorit från 80-talet och en av de bästa ungdomsfilmerna. Just det du är inne på att John Hughes blandade humor med tanke och hjärta var ett vinnande koncept.

    Mina tankar kring Ferris Bueller’s Day Off.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.