Etikettarkiv: John Hughes

Jul 30 2019

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Mar 17 2015

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 

 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Apr 2 2012

80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.

Mar 27 2012

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago…” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase.

Mar 20 2012

80-talskul: Raka spåret till Chicago (1987)

Att ta sig från punkt A till punkt B torde ju egentligen inte vara någon större deal. Inte om det sker i vardagsmiljö där du vistas nästan varje dag. I ett samhälle där du vet precis hur kommunikationer funkar, hur rutiner byggs upp och följs. Allt blir så självklart att du inte ens tänker en endaste liten tanke på vad som skulle kunna hända om rutinerna bröts. Om omständigheterna började spela dig ett spratt. Eller om du mot förmodan skulle behöva träffa på människor du aldrig någonsin annars skulle ha en tanke på att införliva i din bekantskapskrets.

Ta bara Del Griffith, handelsresande i duschstångsringar. En man av fotfolket, en påfrestande jävel. Hela tiden tjattrandes om ointressanta saker, ständigt orsaken till mer eller mindre katastrofala händelser. Allt naturligtvis utan att Del själv märker att det är han som ställer till det. Kort sagt, Del Griffith är en tjomme du absolut inte vill dela resväg med till något pris, påtvingat eller frivilligt.

Neal Page är en annan sorts lirare, lugn, sober…nästan lite snobbig. Vet hur han vill ha sin vardag. Som reklamare vet han hur föra sig på möten och klä sig med stil. Nu står han dock inför sin kanske största utmaning någonsin. Flyget från New York hem till Chicago, där fru, barn och en smaskig Thanksgiving-kalkon väntar, omdirigeras på grund av dåligt väder och plötsligt är det inte alls så lätt att ta sig hem som det borde vara. Vem sade att mellanvästern erbjöd schysst logistik? Och får man då ett påtvingat ressällskap som ovan nämnde Griffith, ja då är läget mer än  tufft. Nästan lite hopplöst tycker Neal.

Dagens komedi är inget annat än en formidabel uppvisning av två av 80-talets ikoner i komedifacket; Steve Martin och John Candy. Martin´s något stiffa Page-karaktär i kontrast till den jovialiske men ack så enerverande klumpedunsen Del i Candy´s skepnad. Rollerna är som gjorda för dem, och de tar också chansen att spela ut dem som om det vore de själva.
Ja så känns det i alla fall.

Bakom både manus och regi återfinns också ett av decenniets stora filmgenier, den alltför tidigt bortgångne John Hughes. Kanske 80-talsungdomens försvare nummer ett med filmer som Breakfast Club, Drömtjejen och Fira med Ferris.
Här låter dock Hughes två medelålders män från olika social rang drabba samman över en sådan trivial sak som att försöka ta sig fram i USA inför en förestående helg. De tvingas använda all sin påhittighet och olika färdmedel i form av tåg och bilar för att överhuvudtaget komma någonstans. I ärlighetens namn är det nog Del´s påhittighet…Neal hänger mest bara på i brist på bättre idéer.

För så är det ju trots allt. Att det blir svårare och svårare att tycka illa om den plumpe Del. Trots sina brister har karln ett otroligt stort hjärta och en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag. Naturligtvis format av många år ute på vägarna i sitt synnerligen oglamourösa yrke, och Neal tvingas erkänna för sig själv att det är en värld han nästan aldrig befattat sig med.

cabbat Midwestern style!

Värme och medmänsklighet är alltså temat och moralen i denna synnerligen skrattframkallande komedi. En av Hughes bästa alster om du frågar mig. En otroligt simpel grundstory som fylls ut med traditionella galenskaper som förlorade plånböcker, sexskämt, Neal som får tokspel, Del som ständigt verkar småskratta med ett påfrestande leende. Och naturligtvis gammal hederlig slapstick. Kort sagt, gänget verkar ha haft otroligt kul under inspelningen på det där sköna underhållande sättet.

Lite snokande bakom kulisserna ger dock vid handen att inspelningen faktiskt var fysiskt påfrestande då vädret hela tiden spelade olustiga spratt och filmteamet tvingades att röra sig över stora områden för att kunna spela in enligt schemat. Dessutom sägs stämningen mellan tagningarna ha varit rejält ansträngd då tydligen John Hughes själv genomgick någon form av privat personlig kris och inte direkt var glada gubben. Steve Martin och John Candy, stora etablerade stjärnor, satt dock sina skämt klockrent och lät både komedirutinen och det tränade sinnet för tajming fira sina triumfer.

Raka spåret till Chicago är ljuv humor från förr. En tokrolig berättelse där det är svårt att inte lägga sympatierna hos båda huvudpersonerna, trots deras brister. Balansen mellan de mer ytliga skämten, den rena slapsticken och den underförstådda hyllningen till medmänskligheten och värmen kunde inte vara bättre.
En finfin komedipärla som åldrats utan svagheter.