#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase.

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Vad passar sig väl bättre än att avsluta denna lilla avdelning med filmtips inför julen med ett riktigt flaggskepp i form av den tredje filmen om filmvärldens kanske pinsammaste familjefar; Clark Griswold! Efter de två första filmerna om Clark och hans familj på vådliga semesterresor över USA och i Europa, var det liksom inte mer än logiskt att låta denne obotlige optimist ta sig an den kanske största av högtider.

Vår sköne antihjälte har en vision om att få fira en gammaldags, hederlig, familjejul med nära och kära intill sig. ( Och så fort en sådan önskan är uttalad så vet man ju oftast hur det kommer att gå…Chevy Chase eller inte)
Hans härdade fru Ellen (Beverly D´Angelo), som vet vad som troligen väntar, försöker avstyra Clark med mild hand, men får finna sig i att vara en av huvudpersonerna i ett sällan skådat spektakel till ackompanjemang av bjällerklang, änglakörer, belysningsporr och grannosämja av sällan skådat slag.

I Clark´s värld existerar inget som heter måttfullhet eller diskretion. Han öser på med vad han har, och det inbegriper allt från en gigantisk gran, bländande julbelysning som täcker hela huset och ett aldrigt sinande gott humör. Motgångar finns bara inte i hans värld. (Ska man uppleva sin barndoms jular så ska man fanimig ta i så det knakar!)
Dessutom lyckas han således också reta upp sina snobbiga grannar i parti och minut med sina vansinniga påhitt och idéer, vilket resulterar i ett par obetalbara scener med både hög och riktigt låg humornivå.

den vandrande legenden firar jul

Det här är naturligtvis Chevy Chase´s föreställning från början till slut.
Om han lade grunden till titeln pinsamhetens mästare i de två första filmerna, är det här kronjuvelen i samlingen. Chase trummar på med sin obotliga charm och går med stolt huvud och glatt humör rakt in i den totala julmardrömmen som sakta men säkert håller på att ta form. Filmen varvar, trots i ärlighetens namn ett ganska svagt manus, geniala scener med stor komik och enmansshow av Chase med en härligt påklistrad julstämning. Det hela är egentligen upplagt som en drös löst sammanhållna sketcher för att få Chevy Chase i centrum så han kan utföra sin enmansshow.

Och som han gör det.
Lysande pinsamhetskomik av det obetalbara slaget. Att se det sköna samspelet med hustrun Ellen, där han lyssnar in vad hon säger för att i sekund totalt dissa och strunta i hennes råd och förslag, är ett verk av en komikens mästare som Chase utan tvekan är. Som ni förstår älskar jag den här filmen, och ska ni bara se en julfilm i år så ska ni välja denna pinsamhetspärla om hur man definitivt INTE bör förhålla sig till julfirandet om man inte vill ha en hoper konsekvenser av det mindre trevliga slaget.

Förutom den (som alltid) lysande Chase (och ja: jag har startat en fangrupp på FB..) och en stabil Beverly D´Angelo i de bärande rollerna kan man också se en ung Juliette Lewis (Natural Born Killers) som dottern Audrey, gamle karaktärsskådisen E.G Marshall som svärfadern Art och Randy Quaid (Independence Day) som återvänder som den högst irriterande losern kusin Eddie.

Ett päron till farsa firar jul fann förstås ingen större nåd hos förståsigpåarna, men drog ändå in sina beskärda del av vinstmiljonerna när det begav sig. Lyckligtvis har filmen fått en sorts revival på dvd/bluray och hos många tagit över som den ultimata måste-se-vid-jul-filmen istället för ”It´s a wonderful life”. Otroligt men faktiskt sant.
Fira nu först julen ihop med Chevy och co, och känn sedan hur skönt ditt eget julfirande ändå är.

God Jul!

Julfaktor: Galet Högst! Här finns allt. Se och (nåja..) njut.