Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Annonser

This Is 40 (2012)

Fyrtio. Anmärkningsvärt tecken i åldrandet eller?
Då man ska ha hunnit med det ”man ska”? Härifrån är det liksom bara att köra på i det nu utstakade facket? Villa, Volvo, Voffe och hela kittet? Nja.

Tillhör de som passerat denna sifferkombo i prästbetyget (okej det var ett tag sen). Kändes det nåt speciellt? Kommer jag ihåg nåt? Blev jag aspackad på min egen fest? Icke alls, då omständigheter gjorde att det där med superduperfest uteblev. Vilket gjorde att kalaset (för det var ett litet iaf) egentligen kändes som vilket som helst. Och kom igen, att fylla 40 är ändå rätt vanligt. Hos mig ingen som helst förändring i sinnet, vare sig före eller efter. Det där med 40-årskris har aldrig varit ett begrepp hos mig. Man är väl inte äldre än hjärtat och fantasin säger. Eller?

Regissören Judd Apatow har också vissa tankar om det här med 40 och den gyllene (?) medelåldern. Hans ofta rätt träffsäkra humor om vissa företeelser i livet ska inte underskattas (The 40 Year Old Virgin, På Smällen). Och så med lite lagom rå underlivshumor.
Här låter han gifta paret Pete och Debbie (som skymtade förbi i just På Smällen) båda stå i begrepp att inträda i 40-årslandet, och de rustar inför den stora (?) förändringen i livet. Eller, är det så stor förändring? Det är två döttrar som mest är i luven på varandra, ett möjligen för stort hus, pengar som saknas i hushållet…de ständigt återkommande tankarna på drömmarna (?) som aldrig förverkligades. Debbie och Pete tjafsar, älskar och verkar plötsligt allmänt osäkra på hur de ska bete sig när ålderssiffrorna ändras med två tecken istället för ett. Ett sorts fasande inför vad som komma skall kanske. Extra kul när ordet Viagra avhandlas i badrummet… (”I don’t want a turbo penis. I like your medium soft one!!”).

Ok, det är lite igenkännande. Man så att säga kan kosta på sig ett par extra leenden, och varför inte något mindre asflabb, då och då. Apatow´s manus pinpointar en och annan situation som inte helt otänkbar. Framför allt ställer han frågan; nu när man levt så länge med varandra, och nött på varandra, finns det något kvar att upptäcka hos den andre? Har det gått så långt att inte ens ett toabesök är inom den privata sfären längre? Kanske inte så fantasifullt av ett manus, jag vet. Men ändå.

Jag gillar att Apatows filmer ofta går lite utanför de normalkategoriserade rullarna. Att det blir lite mer ruffigt, lite mer råare. Går man inte över den där gränsen för ofta kan det rentav bli riktigt lyckat för det mesta. Här har vi en familj som inte är helt i balans kan man lugnt säga. Pete (Paul Rudd) dras med oro för sitt egna företag, ett litet skivbolag, som dras med katastrofalt dåliga siffror. Debbie (Leslie Mann) å sin sida får stereotypiskt nog mer noja än sin man över det här med att bli 40. Kravet på hälsosamhet och snygghet och framgång tar sig då och då ganska roliga uttryck i en och annan komisk scen.

Antar att själva kärnfrågan i dagens film handlar om hur man förhåller sig till livet när man hamnat mitt i det? Och hur man hanterar de kriser och tvivel som uppstår när man upptäcker att man kanske inte alls riktigt är där man vill vara. Där ger jag Apatow viss cred för att han på ett ganska icke-sötsliskigt-Hollywoodskt sätt ändå tar upp de här frågorna. Problemet som han möjligen har, är istället att han vill berätta så mycket…att det liksom blir lite långdraget. Som att så mycket klyschor, och för all del realistiska problem, måste tryckas in på två timmar. Mittenpartiet saggar märkbart, och slutet blir på tok för rumphugget och lite snopet.
Kanske Apatow kände att han fått fram det han ville säga?

Rudd trodde för ett ögonblick att det var HANS familj!

Om skådisarna finns inte mycket att säga. Paul Rudd är alltid sevärd och hans Pete blir precis så instabil och lite skraj som regissören antagligen avsett. Leslie Mann är till vardags gift med Apatow och kanske känns det helt naturligt för henne att spela mot Rudd´s figur, då det talas om att Apatow baserat hela filmförhållandet på sitt eget verkliga med Mann. Hoppsan.
Och som om detta inte vore nog så är det Mann´s och Apatow´s riktiga döttrar som spelar just döttrarna i familjen! Så kan det gå. I övrigt flimrar John Lithgow, Albert Brooks, Jason Segel, Megan Fox, Graham Parker (!) och Ryan Adams (!!) förbi. Missa heller inte UNDERBARA Melissa McCarthy i miniroll som försmådd mamma i skolan! Speciellt under eftertexterna går hon loss helt hysteriskt i ett av de roligaste klippen jag någonsin sett. Kanske det bästa i hela filmen?

This Is 40 träffar ganska ok i humorn med sina betraktelser. Positivt på sätt att regissören inte sockrar det så där jättemycket. Dessutom lite råare och mer provocerande än andra rullar i samma genre. Det mindre bra är att Apatow har en alldeles för lång film att hantera och verkar inte kunna komma till ett naturligt slut. Återbesök hos Pete och Debbie när det är dags för 50?
Slutet lämnar ju en glasklar öppning.

Enhanced by Zemanta

ParaNorman (2012)

Dags för lite animerad dockaction igen.
Och det är för det mesta riktigt lyckat. Idag är det den synnerligen klassiska historien om det ensamma inåtvända och i folks ögon märkliga barnet som står i centrum (igen). Och givetvis är inget som det verkar vara och ännu mer givetvis finns en hårdstämplad sensmoral som hamras in i tittarens medvetande vid pass eftertexternas början. Å andra sidan KAN ju sådant vara rätt underhållande också.

Norman är en grubblande ung grabb i sina bästa tonår-to-be. Han håller sig för sig själv och anses helmysko av den övriga befolkningen i den lilla staden Blithe Hollow, en snygg pastisch på valfri mindre stad i New England med gamla myter och spökhistorier. Grejen med Norman är dock att han kan se…eh..döda personer. Till och med prata med dem. Lite creepy och lite härligt på samma gång. Och som inte det nu vore nog står den lilla staden inför ett ruggigt problem då en gammal förbannelse, som naturligtvis inbegriper en otäck häxa och ljusskygga figurer från förr, hotar att ställa till det ordentligt…kanske till och med utplåna staden.

Vare sig han nu vill eller inte, så är det alltså Norman som nu får försöka ställa allt till rätta innan både häxa, zombier (!) och annat löst folk tagit över hela den lilla hålan. Som vanligt kan Norman också räkna med hjälp från oväntade håll, med mer eller mindre humoristiska bieffekter och sedvanlig fantasifull action…the animation-style.

Här är det alltså en allsköns blandning av 3D-effekter, dockor, lera och nyfräsig cgi-hittepå. Männen bakom dagens äventyr, Chris Butler och Sam Fell, har båda erfarenhet från alster som Corpse Bride, Bortspolad och Sagan om Despereaux så viss rutin på handhavandet saknas inte. Ett hantverk som faktiskt ger de konstgjorda huvudrollsinnehavarna rejält med liv och karaktär.

Norman med…udda…sänglampa

Själv tycker jag det är en stunds roande underhållning, en skön bagatell. Lite som att slänga sig i soffan en helgeftermiddag och njuta av en stunds underfundig humor, coola effekter och finfin scenografi i minimiljö. Kanske historien vänder sig till lite äldre barn, och kanske framför allt de bästa filmiska passningarna går fram genom rutan om man är lite av en filmdåre (jag säger bara Halloween…!) och kan ta till sig flirtarna med filmhistorien, spökhistorier och andra filmiska klyschor som kommer rullande…och de backas upp av mycket bra originalröster där bla Kodi Smit-McPhee, Casey Affleck, John Goodman, favvisen Jeff Garlin och Leslie Mann kan höras (svenska röster är sedan länge bannlysta i animerade äventyr i Flmr-huset…)

ParaNorman är den där kuliga upplevelsen du får när du inte är på humör att riktigt gräva ned dig i något tungt drama, en stenhård actionstänkare, en ryslig skräckis…eller för den delen en barnsligare variant av animerat. Om inte annat är det alltid spännande att fascineras över jobbet bakom den tekniska grannlåten som visas upp. En nygammal klassisk saga med snygg touch, ett alster med mysig eftersmak.
Och skön musik till eftertexterna av The White Stripes!