Etikettarkiv: ….förvånansvärt underhållande

Sep 25 2018

Blockers (2018)

Ännu en flåshurtig amerikansk komedi som skjuter från höften och satsar på under-bältet-humor!?
Ja, kanske lite. Men vänta, döm inte ut den helt. Märkligt nog finns det också något som tilltalar med den här rullen. Kan det kanske bero på att regissören är en kvinna, Kay Cannon, mest känd som producent till Pitch Perfect-rullarna? Kan det rentav vara så att hon hittat en bra nivå på underlivshumorn? Som gör att den inte framstår som superduperklumpig och brutal? Jag är böjd att lansera den teorin. Ramhandlingen är annars att tre tjejbästisar planerar att förlora oskulden på självaste prom night! Oj!

När de minst sagt spattiga och rätt ocoola föräldrarna får reda på detta, tar det hus i h-e, paniken slår till och de bildar en märklig allians som bestämmer sig för att stoppa tilltaget. Främst genom att stalka döttrarna genom festnatten. Det hela är såklart dömt att misslyckas. Fast det går ju åt helvete med ganska underhållande scener givetvis. Leslie Mann som trions mamma-förälder är förstås lysande i komedier. Men det visste vi ju redan. Rullens överraskningar står istället John Cena och Ike Barinholtz för! Som två röjiga och stissiga farsor utan koll på läget. Men med goda hjärtan! Cena håller sakta men säkert på att blir en stabil skådis med lagom portion självironi. Kommer han någon gång upp i Dwayne Johnson-klass? Oklart. Men bra jobb här. Barinholtz har mest synts i biroller, ofta inte av den goda och smarta typen. Här får han glänsa lite med akward humor. Sådan som jag gillar.

Föräldrar i fokus, men också tonvikt på döttrarna. Som kanske ändå inte passar in i den där mallade ramen om hormonstinna tonåringar som bara tänker på sex när det ska partajas. Även om det ju är lite av rullens förutsättningar när filmen börjar. Motsägelsefullt? Ja kanske. Men bland alla flåshurtiga, och ibland väldigt roliga, scener…finns också lite allvar insmuget. Och inte av sådan art att man behöver spyhink i parti och minut för den påklistrade moralen.
Förvånansvärt underhållande.

 

Maj 21 2018

The Hurricane Heist (2018)

Asch, jag är ju så svag för de här skräpfilmerna som förkläs i lite snyggare kostymer än de förtjänar. De här rullarna som lirar i skiktet omedelbart under top notch-nivån i action-Hollywood.
Filmer där det inte går att tänka för mycket…ehh..inte alls…på logiken i det som sker. Som att hoppa på en halvrasslig karusell på ett ambulerande nöjesfält och upptäcka att det ändå gav lite för biljettpengen.

Här blir det en mischmasch av katastrofrulle (Geostorm-ish) och heistfilm (Die Hard-ish…om man är snäll). Samtidigt som värsta orkanen hotar att välla in över kusten i amerikanska sydstaterna, planerar en skurkliga att lägga rabarber på miljoner dollars som finns på en av landets alla depåer för förvaring av kontanter. Ligan är så räliga att de till och med nästlat in sig bland den vaktstyrka som sköter om transporterna av cashen. Aj då. Alla är skumma typ. Utom den kvinnliga hjälten (Maggie Grace) som är stentuff badasstjej och genomhederlig. Tillsammans med ett brödrapar på orten, en vädersnubbe (Toby Kebbell) och en strulig bilmek (Ryan Kwanten), blir det till att stå upp mot buset. Vilket görs mestadels via shootouts i oväder och en lökig dialog. Plussa på med lagom ostiga CGI:effekter på stormen som hotar den lilla hålan där hela klabbet utspelas. Jamen, det var väl inte kattskit ändå. En stunds hjärnbefriad underhållning, en b-rulle såklart. Ytan är dock rätt snygg, vilket gör att den känns som en dyrare produktion än vad det naturligtvis är. Fokus ligger inte på att få till ett bra manus, mer att servera en stunds actionraffel utan någon som helst djupare mening eller innebörd. Jag drar direkt liknelser med den gamla 90-talaren Hard Rain. Är detta en ”upphottad” version av den kanske…? Regimannen Rob Cohen är kanske inte toppman i Hollywood, men kan ändå skryta med den gamla finingen Daylight på CV:et. Och första rullen om The Fast and The Furious. Jaja, det är som det är.
Vi som inte måste ha logik, absolut helt felfria effekter eller skådisar i toppklass…har lite småtrevligt här ändå.

Jan 23 2018

Approaching the Unknown (2016)

Rymdfarardrama i indieversion. Typ.
Här får vi Mark Strong som lägger sig till med amerikansk dialekt och ikläder sig rollen som mankinds förste astronaut på väg mot Mars. Varför uppdraget envisas med att vara ett solouppdrag ter sig rätt obegripligt, men hey, hur skulle vi annars kunna få den story som här serveras….

Till en början löper allt smutt, astronauten Stanaforth är rejäl fixarfrasse och har med sig en liten egenhändigt uppfunnen reaktor som ser till att fixa vattenförsörjningen på resan. Det är när det (såklart) strular med just detta, som problemen börjar hopa sig. Och plötsligt känner sig Stanaforth dessutom väldigt ensam i syn lilla rymdfarkost, trots de täta kontakterna med rymdkontrollen.
Jaha ja, en ganska udda take på det här med rymdresor, och vår längtan efter att åka till Mars. Inte en rulle för den som vill ha sedvanlig rymdaction eller effekter. Filmen utspelas uteslutande ombord på den lilla rymdfarkosten som har typ ett rum. Smart ur budgetläge för rullen. Men trots att det är uppenbart en relativt billig produktion, känns filmen faktiskt förvånansvärt snygg. Å andra sidan behövdes det ju inte så mycket stålars till löneutbetalning till skådisar. Det är ju bara Strong här, i bild banne mig 99,9 procent av speltiden. Okej, vi får en liten dos Luke Wilson också som rymdnisse i Houston. Klassiskt upplägg för alla storys som behandlar isolering och ensamhet. Hur länge ska Stanaforth palla trycket? Och vad händer med vattnet egentligen?

En sorts filosofisk sci-fi. Kanske med mer drag av gamla Solaris än dagens effektstinna rymdresor på film. Strong bär förstås hela rullen på sina axlar (han är ju så illa tvungen), och går in för det. Detta är troligen en rulle du antigen tycker om eller avskyr, som typ 90 minuters bortkastad tid. Själv blev jag sittandes med full uppmärksamhet, och drogs med av den märkliga historien. Tunga livsfilosofivibbar utlovas för den som känner sig hugad.

Avigt underhållande.

 

(Finns på Netflix)