The Hurricane Heist (2018)

Asch, jag är ju så svag för de här skräpfilmerna som förkläs i lite snyggare kostymer än de förtjänar. De här rullarna som lirar i skiktet omedelbart under top notch-nivån i action-Hollywood.
Filmer där det inte går att tänka för mycket…ehh..inte alls…på logiken i det som sker. Som att hoppa på en halvrasslig karusell på ett ambulerande nöjesfält och upptäcka att det ändå gav lite för biljettpengen.

Här blir det en mischmasch av katastrofrulle (Geostorm-ish) och heistfilm (Die Hard-ish…om man är snäll). Samtidigt som värsta orkanen hotar att välla in över kusten i amerikanska sydstaterna, planerar en skurkliga att lägga rabarber på miljoner dollars som finns på en av landets alla depåer för förvaring av kontanter. Ligan är så räliga att de till och med nästlat in sig bland den vaktstyrka som sköter om transporterna av cashen. Aj då. Alla är skumma typ. Utom den kvinnliga hjälten (Maggie Grace) som är stentuff badasstjej och genomhederlig. Tillsammans med ett brödrapar på orten, en vädersnubbe (Toby Kebbell) och en strulig bilmek (Ryan Kwanten), blir det till att stå upp mot buset. Vilket görs mestadels via shootouts i oväder och en lökig dialog. Plussa på med lagom ostiga CGI:effekter på stormen som hotar den lilla hålan där hela klabbet utspelas. Jamen, det var väl inte kattskit ändå. En stunds hjärnbefriad underhållning, en b-rulle såklart. Ytan är dock rätt snygg, vilket gör att den känns som en dyrare produktion än vad det naturligtvis är. Fokus ligger inte på att få till ett bra manus, mer att servera en stunds actionraffel utan någon som helst djupare mening eller innebörd. Jag drar direkt liknelser med den gamla 90-talaren Hard Rain. Är detta en ”upphottad” version av den kanske…? Regimannen Rob Cohen är kanske inte toppman i Hollywood, men kan ändå skryta med den gamla finingen Daylight på CV:et. Och första rullen om The Fast and The Furious. Jaja, det är som det är.
Vi som inte måste ha logik, absolut helt felfria effekter eller skådisar i toppklass…har lite småtrevligt här ändå.

Approaching the Unknown (2016)

Rymdfarardrama i indieversion. Typ.
Här får vi Mark Strong som lägger sig till med amerikansk dialekt och ikläder sig rollen som mankinds förste astronaut på väg mot Mars. Varför uppdraget envisas med att vara ett solouppdrag ter sig rätt obegripligt, men hey, hur skulle vi annars kunna få den story som här serveras….

Till en början löper allt smutt, astronauten Stanaforth är rejäl fixarfrasse och har med sig en liten egenhändigt uppfunnen reaktor som ser till att fixa vattenförsörjningen på resan. Det är när det (såklart) strular med just detta, som problemen börjar hopa sig. Och plötsligt känner sig Stanaforth dessutom väldigt ensam i syn lilla rymdfarkost, trots de täta kontakterna med rymdkontrollen.
Jaha ja, en ganska udda take på det här med rymdresor, och vår längtan efter att åka till Mars. Inte en rulle för den som vill ha sedvanlig rymdaction eller effekter. Filmen utspelas uteslutande ombord på den lilla rymdfarkosten som har typ ett rum. Smart ur budgetläge för rullen. Men trots att det är uppenbart en relativt billig produktion, känns filmen faktiskt förvånansvärt snygg. Å andra sidan behövdes det ju inte så mycket stålars till löneutbetalning till skådisar. Det är ju bara Strong här, i bild banne mig 99,9 procent av speltiden. Okej, vi får en liten dos Luke Wilson också som rymdnisse i Houston. Klassiskt upplägg för alla storys som behandlar isolering och ensamhet. Hur länge ska Stanaforth palla trycket? Och vad händer med vattnet egentligen?

En sorts filosofisk sci-fi. Kanske med mer drag av gamla Solaris än dagens effektstinna rymdresor på film. Strong bär förstås hela rullen på sina axlar (han är ju så illa tvungen), och går in för det. Detta är troligen en rulle du antigen tycker om eller avskyr, som typ 90 minuters bortkastad tid. Själv blev jag sittandes med full uppmärksamhet, och drogs med av den märkliga historien. Tunga livsfilosofivibbar utlovas för den som känner sig hugad.

Avigt underhållande.

 

(Finns på Netflix)