Approaching the Unknown (2016)

Rymdfarardrama i indieversion. Typ.
Här får vi Mark Strong som lägger sig till med amerikansk dialekt och ikläder sig rollen som mankinds förste astronaut på väg mot Mars. Varför uppdraget envisas med att vara ett solouppdrag ter sig rätt obegripligt, men hey, hur skulle vi annars kunna få den story som här serveras….

Till en början löper allt smutt, astronauten Stanaforth är rejäl fixarfrasse och har med sig en liten egenhändigt uppfunnen reaktor som ser till att fixa vattenförsörjningen på resan. Det är när det (såklart) strular med just detta, som problemen börjar hopa sig. Och plötsligt känner sig Stanaforth dessutom väldigt ensam i syn lilla rymdfarkost, trots de täta kontakterna med rymdkontrollen.
Jaha ja, en ganska udda take på det här med rymdresor, och vår längtan efter att åka till Mars. Inte en rulle för den som vill ha sedvanlig rymdaction eller effekter. Filmen utspelas uteslutande ombord på den lilla rymdfarkosten som har typ ett rum. Smart ur budgetläge för rullen. Men trots att det är uppenbart en relativt billig produktion, känns filmen faktiskt förvånansvärt snygg. Å andra sidan behövdes det ju inte så mycket stålars till löneutbetalning till skådisar. Det är ju bara Strong här, i bild banne mig 99,9 procent av speltiden. Okej, vi får en liten dos Luke Wilson också som rymdnisse i Houston. Klassiskt upplägg för alla storys som behandlar isolering och ensamhet. Hur länge ska Stanaforth palla trycket? Och vad händer med vattnet egentligen?

En sorts filosofisk sci-fi. Kanske med mer drag av gamla Solaris än dagens effektstinna rymdresor på film. Strong bär förstås hela rullen på sina axlar (han är ju så illa tvungen), och går in för det. Detta är troligen en rulle du antigen tycker om eller avskyr, som typ 90 minuters bortkastad tid. Själv blev jag sittandes med full uppmärksamhet, och drogs med av den märkliga historien. Tunga livsfilosofivibbar utlovas för den som känner sig hugad.

Avigt underhållande.

 

(Finns på Netflix)

Annonser

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Vacancy (2007)

Som vanligt är det tillfälligheterna som ställer till det i filmer av den här typen.

Och som vanligt finns en underliggande konflikt hos huvudpersonerna, något som splittrar dem men senare kommer att föra dem tillsammans mer än någonsin. Allt som behövs är ju att något rent galet inträffar.

Som vanligt är det också tillfälligheter som ofta avgör vilka filmer man bestämmer sig för att se. I det här fallet har jag bestämt för mig att jag för eoner sedan någonstans läste en avvikande recension i mängden av alla andra som avfärdade ovanstående titel som en riktig dussinrulle i mängden. Den där enda avvikande, försiktigt positiva, åsikten har sedan funnits i bakhuvudet utan att riktigt falna bort. Måhända var det just den som fick mig att plocka upp rullen i en dvd-back för 20 kr, för en tjuga har man ju råd att mista trots allt.

Nåväl, tillfälligheter är alltså nyckelordet här. Paret Fox dras med äktenskapliga problem, och kvällens bilfärd hem genom natten tenderar inte direkt att vara av den mysigare varianten. Än sämre blir det när David (Luke Wilson) tror sig ha hittat en genväg i mörkret, men bara lyckas köra sönder bilen till hustrun Amy´s (Kate Beckinsale) stora skadeglädje. Inga öppna verkstäder och det enda som tycks återstå är att övernatta på det slitna motellet där retrovarningen och Psycho-vibbarna ligger som ett tungt filter.

Snart ska paret Fox bli varse att man inte checkar in i ett slitet motellrum hur som helst, speciellt inte om rummet har igenspikade badrumsfönster, en udda form av tv-underhållning, dolda kameror samt en föreståndare verkar ha gått i skola hos Anthony Perkins. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig förbi den här historien utan att tankarna hamnar hos Hitchcocks gamla klassiker. Tänk bara ett steg längre, modernare och naturligtvis våldsammare.

Paret Fox fasar inför retrostilen

Och visst, manuset firar inga stora triumfer i genren, man ser oftast händelserna komma mil i förväg. Men kanske är det för att jag är svag för Kate B, eller för att regissören Nimrod Antal satsar mer på spänningsbiten än skrämselbiten, för visst underhållningsvärde går ändå att vaska fram i historieutvecklingen och någonstans är det inte helt självklart hur man tänkt sig slutet. Eller säg så här; det är rätt länge dolt i dunkel hur regissören rent värde- och känslomässigt vill förhålla sig till våra huvudpersoner och dess antagonist, hotellföreståndaren (Frank Whaley).

Filmens stora vinnare är annars scenografen som trollat fram snygga färger och en retrostil som för tankarna till gamla landsvägshak i ett USA från svunna tider. Miljön och den isolerade stämningen är det som går igenom rutan och blir till stundtals snygga detaljer.

Vacancy är knappast speciellt skrämmande när paret Fox till slut kommer underfund med vad som är mystiskt på motellet utan blir i sina bästa stunder lite småspännande. Utan sina kända huvudrollsinnehavare som snäppar upp det hela en smula misstänker jag dock att filmen ganska snabbt skulle förpassas till det stinkande träsket där de flesta av de här råka-illa-ut-filmerna håller till. Här är det de som lite räddar tillställningen i ett annars löjligt simpelt manus.