Etikettarkiv: Diane Keaton

Aug 31 2018

Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

Dec 9 2016

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Dec 11 2015

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Maj 9 2014

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta
Mar 7 2014

återtitten: Radio Days (1987)

Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också  för regissören själv.

Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.

I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.

Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.

Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.

bullriga men härliga

Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.

Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.