#xmas: Red Christmas (2016)

Down under-folket tar på tomtemössan och visar att julen minsann inte alltid är sockerslisk och gullegris och röda kulor i granen. Nog för att färgen rött förekommer frekvent här dock.

Mamma ute i australiska outbacken får hem vuxna barn med respektive på julfirande. Inte världens goaste familj från början, då alla verkar tjafsa med varandra, och speciellt de vuxna systrarna som ständigt är på varandra som katt och hund. Kan julens ankomst lugna känslorna? Mor i huset, rutinerade Dee Wallace (kommer hon någonsin att vara något annat än Elliotts mamma i E.T.??), gör sitt bästa för att gjuta feeling i den gröna julen. Snart får alla rätt mycket annat att tänka på när en synnerligen oväntad och ovälkommen besökare ringer på dörren. Vilket också blir starten på knappt 80 minuters survival-horror-slasher-kalabalik.

Alltså, det är nåt visst med blodigheter från de här trakterna. Finns en sorts råhet som går lite utanför den gängse mallen. Med det skrivet, så ska man dock vara på det klara här med att rullen ändå följer förväntad uppställning i manuset….vilket också dessvärre betyder att de utsatta ständigt tar knasiga och helt omotiverade beslut. Men ok, hur skulle man annars kunna få dem en och en med angriparen….? Homeinvasion med juliga förtecken således, mitt i ett grönskande australiensiskt landskap. Det blir en konstig tanke i hjärnan med julens alla tillbehör i scenografin, samtidigt som den grönskande bushen utanför huset.

Börjar lite lagom som ett familjedrama, vilket snart övergår i en obehaglig känsla. Sen…blir det nog lite mer standard på ruskigheterna. Det där evinnerliga springandet in och ut ur bild, som sällan leder till nåt gott.

Viss underhållning för stunden erbjuds den som har överseende med logiken.

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

#xmas: Christmas in Connecticut (1945)

Snart kommer julen! Här en riktigt gammal goding från förr. Perfekt att avnjuta en soffhängsseftermiddag i väntan på julafton, med lite glögg och peppisar.

Mat- och hushållsskribenten Elisabeth Lane (Barbara Stanwyck) är rikskändis för sina målande artiklar om hur hon lever hemmafrulivet på stor gård i Connecticut med man och barn, där hon lagar himmelska måltider och passar på att tipsa landets hemmafruar om bästa recepten. Vad ingen vet är att Lane i själva verket är singel, bor i New York och inte ens kan koka ägg. Allt är en scam! Men med hjälp av kockvännen Felix lyckas hon prångla ut recept och husmorstips som lurar alla. Julen närmar sig och plötsligt bestämmer den lika ovetande chefen (Sydney Greenstreet) på tidningen att Elisabeth ska öppna sitt juliga hem för både honom och en hemvändande krigshjälte, som nu ska få uppleva en ”äkta country christmas”! Goda råd dyra, men med lite list och lurendrejeri lyckas Elisabeth nästla sig in hos en potentiell friare som lägligt nog äger just en gård i Connecticut, och under förevändning att hon kanske troligen säger Ja till honom…börjar en snurrig karusell på självaste julafton när alla samlas. Smart nog har Elisabeth även tagit med kock-Felix som får bli ”Uncle Felix”.

Klassiskt Hollywood-komedi från en svunnen tid. Ordvitsar och rapp dialog. Många av skämten flyger förstås icke i dagens moderna och betydligt mer jämställda värld. Här avhandlas kvinnans plats i hemmet som om det vore det mest naturliga i världen. Vilket det förmodligen var då. Elisabeth får ändå vara med och bryta lite mot dåtidens normer, med sitt något rebelliska sätt. Stora frågan är förstås hur länge lögnen ska hålla? Mycket klassiskt spring-i-dörrar-humor. Alla lurar alla minst två ggr. Den gamle chefen ställs inför tokigheter som får honom att bli smått chockerad, den stenrike friaren John (Reginald Gardiner) försöker få till bröllop, barn dyker upp i parti och minut, Felix lagar pannkakor med flipp i luften, och den hemvändande soldaten (Dennis Morgan) blir naturligtvis kär i Elisabeth. Över allt detta ligger en filt av ett juligt Connecticut med snö, julgranar, sprakande brasor, kransar, mistlar och julklappar under granen.
Det är tramsigt, ytligt men också lite skönt underhållande. En klassisk förväxlingshistoria/bluff iklädd lite fluffig julskrud.

En roande och smutt 40-talare i väntan på (eller under) julen.

 

#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

#xmas: Almost Christmas (2016)

almost_christmas_filmJepp, vi checkar in ännu en familj som ska fira jul.
Såklart en familj med vuxna barn där relationerna inte är de bästa. Lägg karbonpapper på valfri julkomedidrama som producerats de senaste 10-15 åren. Men du, inte för att det gör nåt.

Det lackar mot den gamla beprövade högtiden hemma hos Walter. Än en gång. Samma rutin som vanligt. Fast ändå inte. Bara 10 månader sedan älskade hustrun gick bort. Hur ska julen kunna vara densamma igen? Svaret är förstås att den aldrig blir det. Istället gäller det att skapa en ny jultradition. Som att själv försöka sig på att baka den där underbara sweet potato pie, som tydligen bara hustrun hade det hemliga receptet på.

Döttrar och söner ska vända hemåt, med sina respektive och SINA barn. Jamen här finns ju återigen allt, döttrarna som inte drar jämt, den äldste sonen som gör karriär inom politiken och har svårt att släppa jobbet till och med på julafton, yngste sonen som gör idrottskarriär men har svårt att hålla sig borta från piller. En ganska typisk laguppställning med andra ord. Inget nytt under solen här.

Rinner likt en rumsvarm julmust i samma sorts fåra som tex Love the Coopers, eller varför inte Välkommen till familjen. Å andra sidan, har vi väntat oss något annat?? Rullen kläs i julskrud med viss komisk touch, fastän det egentligen är det gamla beprövade dramat om att hitta hem till varandra igen. I Hollywood ÄR ju julen en perfekt högtid att saluföra familjens värde above all.

almost-christmas_pic

spännande jul när bössan plockas fram!

Vad har då dagens rulle att komma med, som möjligen skiljer sig liiite mot de tex ovanstående exemplen då? Tja inte mycket, mer än att den kanske är lite tuffare i skämten, lite mer utagerande av känslor, lite mer jargong. Lite mer dialograpp. Det sista något som får tillskrivas den stabila rollistan; Kimberly Elise, Omar Epps, Mo´Nique, Gabrielle Union, Jessie T. Usher och min favorit J.B. Smoove (från Simma Lugnt Larry!)

I centrum dock Danny Glover, den gamle rackaren. Som far i huset. Med kanske julens strävaste och mest ärrade stämma försöker han hålla ordning på alla konflikter samtidigt som saknaden efter hustrun måste hanteras. Glover självklart stabil.

Japp, detta är ännu ett exempel på jänkar-dramakomedi i jultider när dysfunktionalitéten ska tämjas in i den glittrande fållan. Alla som inte har förmågan att ta på sig de sötsliskiga julglasögonen, och köper den sockrade varianten på julfirande, har inget att hämta här. Ni får ägna er åt allvarligare grejer.
Och ja, det börjar självklart att snöa på julaftonskvällen.

Förutsägbart. Klyschigt. Sliskigt.
Men rätt mysigt. Även här.

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.