#xmas: Red Christmas (2016)

Down under-folket tar på tomtemössan och visar att julen minsann inte alltid är sockerslisk och gullegris och röda kulor i granen. Nog för att färgen rött förekommer frekvent här dock.

Mamma ute i australiska outbacken får hem vuxna barn med respektive på julfirande. Inte världens goaste familj från början, då alla verkar tjafsa med varandra, och speciellt de vuxna systrarna som ständigt är på varandra som katt och hund. Kan julens ankomst lugna känslorna? Mor i huset, rutinerade Dee Wallace (kommer hon någonsin att vara något annat än Elliotts mamma i E.T.??), gör sitt bästa för att gjuta feeling i den gröna julen. Snart får alla rätt mycket annat att tänka på när en synnerligen oväntad och ovälkommen besökare ringer på dörren. Vilket också blir starten på knappt 80 minuters survival-horror-slasher-kalabalik.

Alltså, det är nåt visst med blodigheter från de här trakterna. Finns en sorts råhet som går lite utanför den gängse mallen. Med det skrivet, så ska man dock vara på det klara här med att rullen ändå följer förväntad uppställning i manuset….vilket också dessvärre betyder att de utsatta ständigt tar knasiga och helt omotiverade beslut. Men ok, hur skulle man annars kunna få dem en och en med angriparen….? Homeinvasion med juliga förtecken således, mitt i ett grönskande australiensiskt landskap. Det blir en konstig tanke i hjärnan med julens alla tillbehör i scenografin, samtidigt som den grönskande bushen utanför huset.

Börjar lite lagom som ett familjedrama, vilket snart övergår i en obehaglig känsla. Sen…blir det nog lite mer standard på ruskigheterna. Det där evinnerliga springandet in och ut ur bild, som sällan leder till nåt gott.

Viss underhållning för stunden erbjuds den som har överseende med logiken.

Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?