Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?

Pontypool (2008)

Lite mer från zombiefronten. Eller…kind of i alla fall.
Någonstans har någon uttryckt att det här är en sorts filosofisk zombiefilm med dialogen i förarsätet. Ja kanske, allt är ju som bekant relativt och är det verkligen zombies det handlar om här?

Klart är i alla fall att det händer något mystiskt i den lilla kanadensiska hålan Pontypool, vilket radioprataren och rebellen Grant Mazzy (Stephen McHattie) får erfara där han sitter vid sin mikrofon och ska leda morgonprogram vilket till hans icke helt stora munterhet förväntas innehålla väder, trafikrapporter och allehanda familjenyheter. Plötsligt börjar dock rapporter strömma in i sändningen om ett upplopp i staden som dessutom verkar sprida sig. Mazzy, hans producent Sydney (Lisa Houle) och teknikern Laurel-Ann (Georgina Reilly) försöker förstå vad som händer samtidigt som de försöker  leda sändningen och hela tiden skaffa sig info om vad det egentligen är som pågår. Snart står det klart att det uppenbarligen handlar om en sjukdom som…verkar spridas via det talade språket.

Filmen går här raskt från udda till direkt obehaglig. Den begränsade miljön som filmen utspelas i, radiostudion där handlingen drivs framåt av obekanta telefonröster och våra huvudpersoners synbara fruktan, blir effektiv och stämningsskapande. Det blir ett tätt kammarspel där stort ansvar läggs på de tre personerna i bild, vilket de klarar alldeles utmärkt.

När så viruset hittar in i studion ställs det mesta på sin spets och jag kommer på mig själv med att sitta och hålla andan titt som tätt. Inte för att det som utspelas i filmen ser speciellt läskigt ut, de som letar efter zombieaction kommer att bli besvikna, utan mer för att den krypande känslan av olust och den bisarra nyfikenheten som tittare att vilja veta hur i h-e det hela ska sluta dominerar känslotillståndet ju längre filmen rullar på. Våldsamma inslag saknas inte, men tonvikten ligger på dialog, känslor och att skådisarna kan behandla det ordtäta manuset.

Pontypool är en obehaglig liten skapelse. Enkel i sitt utförande och upplägg, men med mörk stämning som sakta drivs framåt och upp mot ytan. Den är lagom olik det vanliga formatet i filmer av den här sorten, vilket också gör den mer intressant på något sätt. Sevärd.

”Oh, God. You’re gonna eat me soon, aren’t you?”