Sep 7 2016

Flmr vs Filmåret 1984!

Damn! Filmlistorna letar sig allt längre tillbaka i tiden!
Kul! Och svårt. För återigen; hur mycket relation kan man egentligen ha till ett filmår när det börjar glida för långt bort för att man ska kunna anse det vara en del av ens vuxna och bearbetande sinne/minne? Jag ställer mig (som en del andra) lite tveksam till hur pass trovärdiga sådana listor egentligen blir. Kanske är det mer relevant att lista favoriter i klump från vissa epoker?

Ok, 1984 var jag 19 år och har väl rätt bra koll på vad jag gillade då, och charmas av när jag ser tillbaka på historien.
Hela 80-talet borde man nog klara listmässigt iaf. Vi hoppas på det.

Dags att rulla listan. Men innan….en liten parentes bara för att symbolisera vilken tid vi egentligen pratar om just idag:

1984 – Datorn Macintosh introduceras, Vinter-OS i Sarajevo i Jugoslavien (Wassberg och Svan!!), Fanny och Alexander vinner 4 Oscars!!!, Herreys vinner Schlager-EM med Diggi-loo, snö-och hagelkaos i Norrköping mitt i sommarn! (men jag var på Öland och missade allt), Yvonne Ryding blir Miss Universum, Sommar-OS i Los Angeles (flygande gubben!), Chess har premiär i London, Ronald Reagan vinner valet i USA, Steffo rycker in lumpen på P18 på Gotland.

Och så filmerna, detta smutta Hollywoodår:

***********************

10. This is Spinal Tap

Kanske en av filmhistoriens roligaste fejkdokumentärer. Fortfarande. Bakom kameran. Rob Reiner!

9. Karate Kid

Naiv, dumunderhållande skröna från det sköna 80-talet. Oj vad man charmades av den lite lusige Ralph Maccio! ”wax on, wax off!”

8. Ghostbusters

Kaos på gamla biografen Grand i december då ALLA ville se rullen på premiärkvällen! Vi hade köpt biljetter i förväg. Tur för oss! Idag näst intill utskälld. Orättvist. Underhållande spånigheter. Fortfarande.

7. Terminator

Vi visste absolut ingenting om filmen eller regissören när vi bänkade oss i biografen. 80-talet visade strax upp en helt ny stil vad gäller actionröj. Oj, vad man tyckte om det! Kultstatus idag?

6. Gremlins

Charmen! Töntigheten! Humorn! En given klassiker varje jul!

5. Streets of Fire

Walter Hills rockn´roll-saga! Regnblöta gator. Musiken. Tuffheten. Diane Lane. Kyssen i regnet! Snyggare än manuset hade fog för, men det är ju skitsamma!

4. 2010

Klart en rymdis måste komma in på listan! Peter Hyams när han var ett ess! Perfa uppföljare till kultklassikern 2001. Samma mystiska känsla, nu med lite spänning också. Snygg rulle dessutom!

3. Snuten i Hollywood

Satte ribban för hur en action-komedi-snut-thriller skulle se ut? Mixa skratt med tuff action. Eddie Murphy ung och..rolig! Musiken!

2. Indiana Jones och De Fördömdas Tempel

Ogillas förvånande nog av rätt många. Detta är en hejdundrande berg-och-dalbana (!) av action, spänning, knashumor och effekter. 80-talet var Indys! Bang för bucksen!

1. Broadway Danny Rose

Kanske en av Woody Allens absolut bästa filmer! Älskar rullen! New York i svartvitt! Känslan! Humorn! Skojfriskheten! Jag upprepar det igen; Woodys bästa årtionde; 80-talet!

(Starka) Bubblare: Blood Simple, Sixteen Candles, Starman, Romancing the Stone

*********

Läs nu vad diverse bloggkamrater tycker om detta filmår från en svunnen tid:

Maj 20 2015

Flmr vs Filmåret 2104!

Okej.Fem månader in på 2015 ska man väl äntligen kunna presentera en sammanställning för det yviga filmåret 2014!
Filmer har setts ifatt, de aktuella titlarna för en topplista har åkt fram och tillbaka, upp och ned. Stötts och blötts. Det har banne mig inte varit enkelt här!
Detta var ett otroligt BRA filmår! Ett riktigt högkvalitativt år! Top notch! Om inte annat syntes det väl i bloggens betygsskala..då hela 2 stycken filmer sladdade in på sluttampen (!) och roffade åt sig guldbetyget!

Annars fanns det gott om filmer som mycket väl förtjänar en plats på Topp 10..men det finns ju bara ett begränsat antal platser och nedanstående är de som till slut blev de utvalda.
Men som alltid, listan är ju levande och kan kanske ändras i framtiden vid diverse omtittar…

Så utan vidare snickesnack, här har ni mitt 2014:

***********************

10. The Babadook

Ojoj. Så mycket MER än bara en average rysare!! Ett drama med otroligt otäcka undertoner! En jobbig historia om en förtvivlad mamma och ett utsatt barn. Obehaglig på alla möjliga sätt! En förbannat bra film!

9. Chef

Mat och feelgood! Lovely! Jon Favreu visade att han kan så mycket mer än att bara regissera superhjältar. En film som kom in i mitt sinne under en höst när mycket var mörkt och jobbigt. Den här hjälpte att göra livet lite ljusare. Dessutom är det en enkel men ack så underhållande story. Och man blev hungrig som en varg på kuppen!

8. Captain America: The Winter Soldier

Detta års bidrag till MCU visade sig vara den kanske bästa av alla Marvel-skapelser! Ja faktiskt! En uppföljare som plötsligt hade ”allt”! Blytunga och snygga actionscener, vitsig humor, bra skådisinsatser…och en STORY som faktiskt var både smart och engagerande! Kan man till och med belöna filmen med den utslitna titeln; ”action med hjärna”…!?

7. Wild

Reese Witherspoon gör jobbet fullt ut i denna rejält känsloframkallande rulle! Jag berörs och rörs av de stillsamma men ändock laddade scenerna. En rulle som innehåller så mycket mer än bara ögat ser! Och det ögat ser i form av den magnifika amerikanska vildmarken räcker också ganska långt! En BOATS som verkligen förtjänade att berättas på film!

6. The Grand Budapest Hotel

Ja, jag är ju som bekant ett hopplöst fan av Wes Andersons hittepåvärld. Och frågan är om han nästan inte överträffade sig själv i denna galna fest av färger, Anderson-humor och som vanligt briljanta skådisinsatser! Jag skrattade nästan hela tiden! Jag lovar! Hade garanterat kommit högre upp på listan om inte motståndet varit så vasst 2014! En härlig film!

5. Nightcrawler

Damn, vad obehaglig Jake Gyllenhaal är i denna! Det är verkligen hans film! Och ett nattligt Los Angeles! Mörkret, färgerna, ljusen! Och storyn! En film som framkallar en konstig stämning, en känsla som inte går att värja sig mot….och inte slita uppmärksamheten irån! Skamligt att Gyllenhaal inte var med i guldgubbesnacket!

4. Whiplash

Jösses vilken rulle! Fame – the hard version! Att sådan svettig spänning kunde skapas ur scener där en kille spelar trummor som om världen stod i brand…trodde man inte! Här var det inget snack om att Oscarsgubben gick till rätt…eh..gubbe! J.K. Simmons! Vilken lärare! Vilken karisma! Vilken mardröm!

3. St. Vincent

Armbågade sig in på listan i elfte timmen och snodde bronset!!
Är detta Bill Murrays BÄSTA insats ever!? Troligen! Okej, inget nytt under story-solen för den garvade filmtittaren…men känslan! Stämningen! Skådisarna! Ibland blir det så jäkla bra med enkelt recept på feelgooden. Enkelt men genialt! Dammigt i rummet….så inihelvete!

2. Interstellar

Livsfilosofi, vetenskap, kärlek…och lite hederlig rymdaction! Christoper Nolans kanonfilm innehöll precis detta. I mängder!
Jag föll som en fura. Men det brukar jag ju göra inför filmer som likt denna ger mig precis ALLT på upplevelsefronten! En härlig känsla!

1. Boyhood

Jag älskar filmen! Bara rakt upp och ned! Den är helt jävla UNDERBAR!!!

(Starka) Bubblare: Cold in July, Birdman, Gone Girl, Predestination, Guardians of the Galaxy, The Theory of Everything

Årets sömnpiller: Hobbit del 3 (kan vi hoppas på att det är över nu…?!)

*********

Läs också nedan vad diverse bloggkamrater tyckte om detta år:

(har jag glömt någon..hör av dig så åker länken in här)

Maj 18 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 10 (2003/2004)

I den sista och avslutande säsongen för våra Vänner handlar det förstås mest om att…just avsluta.
Trådar sys ihop och cirklar sluts och..tja…allt det där.
På det hela taget en mycket stabil och minst lika underhållande säsong som den föregående. Om än med ett litet avskedets sorg i denna ju längre avsnitten tar sig genom säsongen. Fattas bara annat.

Annars börjar det nästan som vanligt.
En direkt fortsättning på avslutningen i den föregående säsongsfinalen, där det återigen hettar till mellan Joey och Rachel! Minsann! Upplagt för lite trivsam springa-i-dörrar-humor innan det så bär åter hem till gamla hederliga NY igen.

En stor del av finalsäsongen går förstås åt till att handla om Chandler och Monicas strävan efter att kunna adoptera, och de besvärligheter (inte utan patenterad Chandler-humor!) som följer på detta. Till slut löser sig förstås det också för paret och de hittar sin surrogatmamma i den något eljest lagda Erica (Anna Faris)….och får dessutom en trevlig liten överraskning i elfte timmen!

Ross och Rachel är den ongoing storylinen som aldrig tycktes ta slut. På ett eller annat sätt var den förstås tvungen att göra det i just denna säsong. Här kan man ju minst sagt påstå att det gått upp och ned mest hela tiden, som en rejäl berg- och dalbana mellan de båda Vännerna. Men också ett smart och effektivt sätt av manusfolket genom alla åren….att hela tiden hålla oss i nån sorts ovisshet om hur det hela skulle sluta. Som trogen tittare får man FÖRSTÅS sin belöning i det allra sista avsnittet…men jag ska erkänna att jag minsann HELT hade glömt hur det nu ändå avlöpte till slut!!
Å andra sidan behöver man ju inte vara någon större Einstein för att fatta hur det skulle gå!

Säsongen kommer över 18 avsnitt, några färre än normalt således. Vilket bl.a. har sin förklaring i att Jennifer Aniston bara ställde upp på en sista säsong om man kunde garantera att inspelningen skulle vara avslutad i tid för att hon skulle kunna ägna sig åt ett kommande filmprojekt. Det är ändå en ganska bra mix av de ”nödvändiga” avsnitten som behövs för att avsluta storylinen…och de ”tramsavsnitt” som bara finns för att underhålla in i det sista.

Nonsensavsnitten håller som vanligt nu på slutet av Vänner-sagan riktigt hög klass och jag skrattar högt åt galenskaperna mer än en gång kan jag säga! Som om manusfolket till slut fått tyglarna lössläppta helt och hållet och kan ta ut svängarna ordentligt!

Vi får således en flytt för Chandler och Monica, Rachel får jobberbjudande i Paris (!), Ross får till slut släppa på sin stirrighet och dessutom komma till sans med vad allt handlar för honom, Joey får visa upp oanad moral och vishet (!), och Phoebe får äntligen gifta sig med sin Mike (Paul Rudd)!! Härligt!
Och så lägger vi till allt detta ett par rejäla portioner av den sköna humor som ALLTID varit signum för Vänner. Tack och bock.

Matthew Perry seglar ur Vänner-världen med sin flagga i topp. Till slut. Han var saknad ett bra tag när det var som värst med privatlivet….men hittade formen i elfte timmen. Courteney Cox och Matt LeBlanc har en easyness som gör sina figurer till galna och knäppa karaktärer vilka kommer att skrattas åt och med länge och i många reprisår! Och så Jennifer Aniston och David Schwimmer! Har två skådisar haft mer kemi i serien än vad de har!? Tveksamt. De sätter ALLT tillsammans. Ända in i mål! Man kan inte annat än älska dem. Till sist…hon som har kommit att bli min UNDERBARA FAVORIT under denna återtitt; Lisa Kudrow! Jag tror jag blev lite kär i henne under de här 10 säsongerna nu.
Det räcker så. Säger allt.

Den avslutande säsongen har förstås avsnitt som är roligare än de andra, men jag ger mig inte in på detaljerna och väljer istället att se hela säsongen som en sorts trivsam och välsmakande resa in mot det oåterkalleliga slutet. För det kommer ju såklart. Finalavsnittet. Och dessutom, det är ett riktigt BRA sista avsnitt! Alla trådar knyts verkligen ihop och det mesta som man vill ska hända…händer också!

Slutscenen blir på ett sätt episk och verkligen ett AVSLUT av ett kapitel i de sex vännernas liv, och det är lite passande kanske att det är Chandler som får seriens absolut sista replik….”Where!?”

Vid prisceremonierna detta år var förstås serien på tapeten igen, men fick nu bara ”nöja sig” med att vara nominerad i ett par klasser. Inga vinster detta år. Förutom kärleken hos miljoners med tittare förstås! Finalavsnittet den 6 maj 2004 var då årtiondets mest sedda avslutning på en serie med 53 miljoner tittare i USA. Det var också vid tidpunkten den fjärde mest sedda finalen av en serie i tv-historien i USA.

Man kan tycka vad man vill om Vänner, och dess ibland kanske politiskt korrekta och lite tillrättalagda humor. Men jag menar att den här serien skrev om spelplanen för kommande komediserier. Utan denna, ingen How I met your mother t.ex. Tror jag. Vänner tog ett koncept och formade det på ett smart och slugt sätt. Skapade karaktärer man kunde och ville hänga med så mycket det bara gick.

För vissa, som Jennifer Aniston, var det en snygg språngbräda in i filmindustrin. För andra, som Matthew Perry, innebar den vissa oönskade bieffekter. Jag tror dock att för alla inblandade, och för oss som tittat, har det varit upplevelser som verkligen varit speciella och kommer att dröja kvar i minnen.
I alla fall hos oss som var i ”rätt generation” när serien skapades. För senare generationer blir det förhoppningsvis en mycket trevlig bekantskap att göra!

Så, dårå.
Det var alles. 10 säsonger av Vänner har plöjts!

Och vet du, jag njöt av varenda sekund!

Tack för allt!

Apr 28 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 9 (2002/2003)

Banne mig om inte det är så att Vänner-kamraterna liksom känner av att det börjar närma sig bokslut för serien, för i denna den näst sista säsongen skiner de alla som de romcom – stjärnor de blivit!
Hög, jag säger HÖG, nivå på humorn nästan hela tiden här!

Allra roligast är kanske ändå att se att Matthew Perry är tillbaka! Den Perry som jag verkligen höll som en superstar i gänget när serien började. Hans privata problem verkar tillfälligt (?) vara historia och istället är det en livfull, fräsch och pigg Chandler som röjer runt i många av säsongens avsnitt. Manusfolket verkar ha återfått tilliten till Perry, och vips sitter de sköna Chandler-skämten som gjutna igen.
Visst, vi såg prov på detta redan under förra säsongen…men här ÄR han verkligen tillbaka!

Fokus i början på Rachels och Ross dotter Emma såklart. Rachels nojor som nybliven mamma och Ross knäppa balansgång mellan att vara supportande pappa och lite i hemlighet åtrå Rachel…som vanligt. Allt det här ger såklart fortsatt näring åt Jennifer Anistons och David Schwimmers sköna kemi mellan sig i både allvarligare och tramsigare scener. Och den som trodde att spåret med Joeys och Rachels ganska krystade ”kanske-kärleks-känslor”…var historia får tänka om lite…

Phoebe och framför allt Lisa Kudrow fortsätter att briljera. Liksom serien verkar hon bara bli bättre ju närmare slutet vi tar oss. De fräcka och coola kommentarerna fortsätter att dra hem jubel..och dessutom får Phoebe lite belöning för att alltid ha funnits där som stöd för sina Vänner…då hon plötsligt ser ut att drabbas av den stora kärleken i form av en UNG Paul Rudd (!) i rollen som den behaglige Mike vilken dyker upp en tillfällighet i Phoebes liv. Även här lite drama då också hennes gamla kärlek David (Hank Azaria) plötsligt återvänder från Ryssland! Hur ska DET gå!?

Monica och Chandler vill ta nästa steg i livet tillsammans och skaffa barn. Något som blir besvärligare än de trott då biologiska motgångar drabbar dem. Lite befriande att storyarcen vågar sig på att ta även den vägen. Här blandas humor med fint allvar på ett bra sätt och framför allt Courtney Cox visar prov på allvar som bra mix mot hennes pedantiska ”normala” Monica. Säsongen är dock inte sämre än att den också kan bjuda på några sköna missförstånd mellan det äkta paret. Chandler ”tvingas” ta en tjänstgöring i Tulsa Oklahoma, vilket ställer till det både på det ena och det andra sättet. Mycket roligt dock, och Perry är rätte snubben att omsätta den humorn till skratt.

Joey jagar vidare i sitt sorglösa liv och lyckas nästla sig in både här och där. Alltid med det typiska Joey-smilet på läpparna. Snart får han också tillbaka Rachel som rumskompis i lägenheten, nu med dotter, och se där…ytterligare upplagt för lite knashumor som går ut över Joeys inte alltför höga IQ…som Matt LeBlanc nu blivit något av en mästare på att visualisera.

Ross då? Tja, han kämpar på som pappa och singelsnubbe..ständigt på språng för att träffa den Rätta…fast han börjar misstänka att Hon finns, och alltid har funnits, i hans närhet. Jakten på nya dejter försätter honom dock i den ena efter andra pinsamma situationen där Schwimmer spelar ut hela sitt komiska register. Ross som karaktär är verkligen lätt att tycka om och ta till sig därför att han nästan alltid hamnar i klistret, ska vara besserwisser på ett charmigt sätt och under alla galenskaper visar upp ett stort hjärta.

Vad har vi på statsen för den här säsongen? Låt oss se, jag räknar in 16 avsnitt som är värda att lägga lite på minnet…vilket alltså betyder över hälften av säsongen! Bra jobbat!

Några extra avsnitt att lägga märke till? Tja, vi har det när Monika misstänker att Chandler går igång på hajar på tv, det när Rachel tar Emma till en barnläkare och upptäcker att Ross sedan läääänge är patient där, det när Phoebe ska träffa Mike´s snobbiga överklassföräldrar för första gången, det när Rachel och Ross letar efter en barnflicka och en synnerligen mjuk Freddie Prinze Jr. aspirerar på jobbet, det när Rachels yngsta syster (Christina Applegate!) dyker upp på Thanksgiving, det när Phoebe avslöjar att hon ”försörjde sig” som rånare i NY, det när Joey tvingas gå igenom en påfrestande provspelning mot Jeff Goldblum inför en teaterroll. Som synes, det finns ganska många i den här säsongen att minnas med goda skratt.

Känslan är att hela huvudcasten kör på som om räkenskapens dag närmar sig. Eller som att de är så enormt bekväma i sina roller att de utan att tveka kan ta ut svängarna och veta att det också funkar! Jag gillar verkligen samspelet mellan alla Vänner, och både hoppas och tror att de rent privat var också det utanför scen. Det känns som det iaf.

Humorn är både stabil och lite tuffare. Överlag är känslan att tonen på humorn blivit lite…råare…under åren som gått. Vilket bara känns positivt! Inte minst när det gäller sexhumorn! Visst, här hittas också ett och annat ganska förlegat homofobiskt skämt…men kanske är det mer en produkt av sin tid…i brytningen mellan ett 90-tal och början på ett 2000-tal..?

Gott om små pärlor för skrattmusklerna således, liksom det varvas bra med visst allvar. På utmärkelsefronten var serien ”som vanligt” nominerad för en Emmy och en Golden Globe som bästa komediserie. Dock ingen vinst i de klasserna. Gästskådisen Applegate drog dock hem en Emmy för sitt gästspel. Och Jennifer Aniston lyckades ro hem en Golden Globe för Bästa Skådespelerska i en Komedi eller Musikal. Kul! Just Aniston hade en jäkligt bra säsong här, det märks att hon tycker det är kul att vara Rachel i säsong 9!

Säsong 9 får hos mig gå till historien som en av de tyngsta och bästa och starkaste. Lite typiskt kanske att det börjar närma sig det totala slutet. Och kanske lite otippat..då serier som gått i typ 8 säsonger (den magiska siffran remember!?) ju mest brukar harva runt på tomgång…

En säsong kvar av Vännernas mycket roliga och händelserika liv! Kan den sista säsongen hålla samma höga klass som den här!?

Återstår att ta reda på!

tungt bra på upploppet!!

Apr 14 2015

Flmr vs Filmåret 2004!

Jaha ja, vad kan man säga om detta år då?

Tja, lite vad man vill antagligen. Ett år så bra som alla andra. Eller dåligt, om du vill se det så.

Själv fann jag nöje i ganska många rullar från detta år. När jag snabbt kastar en flukt på listan ser man att det finns gott om bistra, hårda män…alla inte godhjärtade…men också att de alla fick stryk av en tuff tjej!

Plus lite skratt också förstås.
Så kan det gå.

Nu kikar vi; rulla texten tack!

10. Sideways

Rejält med Kalifornien-mys när alltid, ALLTID, sevärde Paul Giamatti ger sig ut på vinprovning och livsresa i den här lågmälda dramakomedin av Alexander Payne.
En film jag uppskattat mer och mer under åren. Nu troligen värd en fyra i betyg.

9. The Aviator

Howard Hughes var en knepig gubbe. Men en underhållande sådan också. Scorseses MUSTIGA biopic om knasbollen är både medryckande, pompös och lite komisk. Dessutom med ett koppel bra skådisar. Plus Leo DiCaprio i frontlinjen!

8. Dodgeball

Skrattade så jag nästan grät första gången jag såg den. Ytterligare en rulle som nog är värd en stjärna mer än den fick. Fast man måste gilla Vince Vaughn. Vilket jag gör. Stenhårt.

7. Superhjältarna

Störtskön produkt från Pixar! En riktig fullträff! En färgglad lek med gamla Bond-filmer om man så vill. Känns oerhört vuxenflirtande för att vara familjeäventyr. På ett bra sätt. Regissören Brad Bird skulle ju senare komma att göra ”M:I 4”. Jag är inte förvånad.

6. The Life Aquatic with Steve Zissou

Ni vet ju att jag är en Wes Anderson-man. Den här håller jag som nummer 3 bakom Moonrise Kingdom och The Grand Budapest…. Bill Murray helt UNDERBAR. Plus alla andra skådisar förstås. Som vanligt; man måste gilla Andersons märkliga humor. Vilket jag gör stenhårt.

5. The Village

Möjligen, troligen, är jag rätt ensam om att hiva upp en M. Night Shyamalan-rulle på en tio-i-topp-lista. Men här är den likt förbannat. Night lyckas (faktiskt) med konststycket att fånga miljön och stämningen perfekt. OCH dessutom väva in en listig twist i hela storyn. Ni som inte sett den ännu…ge den en chans! Lysande skådisar med Joaquin Phoenix och Bryce Dallas Howard som sticker ut lite extra.

4. Undergången

Bruno Ganz gör troligen sitt livs roll som dåren Hitler i den här dystra storyn om de sista dagarna i Berlin, nere i bunkern. Fascinerande mörk berättelse som verkligen griper tag. Diktatorns ständiga pendlande i humör och vett är nästan trollbindande att titta på. En feg typs sista utväg. Fy fan vad spö han skulle ha fått om de tagit honom levande.

3. Collateral

Michael Mann igen. Då vankas det förföriska bilder av ett nattligt Los Angeles. Stämningen sitter som gjuten igen. Dessutom bjuds vi på en kallhamrad och verbal mördar-Tom Cruise med gråsprängd frippa. Vilket passar sig alldeles utmärkt. Stilistisk assnygg rulle. Och bra som tusan!

2. Man on Fire

Livsdeppad men stenhård Denzel lägger inte fingrarna i kors när han ger sig ut på jakt efter scumbagsen som kidnappat den han skulle vakta med sitt liv. Många retar sig på Tony Scotts stirriga visuella stil här. Jag älskar den! Vilket flow rullen har! Tungt actiondrama av bästa mått! Ibland vässar Denzel till sig. Som här!

1. Million Dollar Baby

Gamle pantern Clint igen! Både som skådis och regissör! Plus tjejen som vill göra allt för att bli bli boxarbäst i världen. Sportdrama när det är som ALLRA bäst. Spänning, humor, vardag och tårar. Clintan vet precis vilka strängar han ska spela på. Och det funkar som bara fan! Hillary Swank gör kanske sin bästa insats någonsin! Guldgubbarna regnade förstås över filmen. Med rätta! Bäst 2004!

Bubblare: Eternal sunshine on a spotless mind, Shaun of the Dead, Anchorman, The Terminal, Och så kom Polly, I Robot

….och FÖRSTÅS missar du inte vad övriga Filmspaners tycker om det här filmåret! Får jag medhåll nånstans…?!?

Apr 7 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 8 (2001/2002)

Men oj! Hallå! Vad kul!
Som en väloljad blixt från klar himmel snärtar Vännernas säsong 8 in och fullständigt raderar ut den lite tråkiga eftersmaken som fanns efter förra säsongen! Vad hände!? Fick manusförfattarna ny energi när den kritiska säsongscykeln hade passerats!?
Fick Vännerna själva ny inspiration!?

För….här syns direkt en vässad ensemble! Härligt!
Säsongen fokuserar i huvudsak på en grej och det är naturligtvis Rachels graviditet (javisst det var ju HON som var med barn i finalen i förra säsongen!), och hur hon i början tänker förhålla sig till faktumet. Och förstås ”jakten” på fadern…som ju självklart visar sig finnas närmare är närmast i form av…Ross, den spjuvern! Både Rachel och Ross bestämmer sig för att få barnet tillsammans..men hur ska det bli med deras relation…? Bara att hänga med genom säsongen då både Jennifer Aniston och David Schwimmer får gott om tillfälle att glänsa mot varandra i ett härligt samspel. Deras tajming med varandra sitter som en smäck!
Mycket njutbart!

Chandler och Monica, nygifta som de är, anpassar sig till en ny vardag som äkta makar. Och banne mig om det inte är den ”gamle” Matthew Perry som tar tillbaka förlorad mark! Han ser bättre ut fysiskt och börjar avlossa lite sköna oneliners igen….precis som förr! Har han kommit ut ur tunneln vad gäller privatlivet!? Rehaben har hjälpt? Det verkar så, för plötsligt lyser inspirationen lite igen i ögonen på Perry! Som dessutom nu får ta lite mer plats i avsnitten igen, i alla fall om man jämför med förra säsongen. Courtney Cox sparrar honom stabilt som den nya fru Bing! Givetvis fortsatt upplagt för lite sköna krockar när det gäller Monicas besatthet för pedanteri och besserwisseri..mot Chandlers lite mer hejsanhoppsan-stil. Men de känns trygga. Och roliga!

I kölvattnet på storylinen om Rachels graviditet kommer också plötsligt det som dessvärre tillfälligt drar ned betyget på säsongen….och det är Joeys plötsliga och rätt ansträngda crush på Rachel! Återigen, när manuset börjar vända på FÖR många stenar inom Vänner-sfären blir det bara fånigt! Här ansåg man sig av någon anledning tvungen utveckla tanken om att sorglöse Joey plötsligt börjar bli smygkär i den nu gravida Rachel så till den grad att han inte kan tänka på något annat under ett par avsnitt! Larvigt och icke underhållande på något sätt om du frågar mig. Kanske insåg manusstaben också detta efter ett tag och styrde upp det innan skadan blev för stor. Men…återigen…en av de största farorna med storyn runt hela Vänner-gänget är när för mycket ska avhandlas inom sällskapet.

Serien har precis med nöd och näppe lyckats krångla sig ur det akwarda i att Chandler och Monica hookat upp..och deras äktenskap med lite möda införlivats i sällskapet. Känns inte alls som det är läge för en ny romans bara för att. Glöm inte att vi hela tiden har den pågående historien mellan Rachel och Ross…som nu varit så ihållande att bara det faktumet har blivit ett stående inslag under säsongerna! Nu försökte man uppenbarligen rida lite på en möjlig konflikt mellan Rachel, Ross och Joey…men det funkar inte speciellt bra. Tack för att den tråden slätas ut (någotsånär) innan säsongen avslutas.

Seriens klarast lysande stjärna i mina ögon i den här delen av serien, åtta säsonger in, är ändå Phoebe! Lisa Kudrow tar henne till galet sköna nya nivåer! Igen! Som att hon tackade för att den vassa humorstafettpinnen lämnades över från Chandler. Vilka repliker hon har! Vilket minspel! Vilken utstrålning! Phoebe går INTE att INTE älska! Hon har en sorts naturlighet i allt hon gör! Och lyckas vara både bitsk förolämpade och godhjärtad gullig på samma gång. Kanske de här säsongerna mot slutet av serien är Kudrows bästa insatser någonsin!?

Mellan storyarcen med Rachels graviditet och Chandlers och Monicas vardag som äkta makar, lyckas manusstaben trycka in lite sköna tramsavsnitt som återigen ger en frisk smak av Vänner när det är som bäst! Jag räknar till 15 avsnitt av 24 som stannar kvar lite extra i minnet och är värda att premieras, vilket ger höga 62 procent bra avsnitt för säsongen! Hade inte Matt LeBlancs Joey irrat runt som en trånsjuk efter Rachel hade det kanske blivit ännu högre siffra där!

Vilka avsnitt har vi att minnas då?
Låt oss se; vi har Monica som ska hyra en strippa åt Chandler men av misstag hyr in en prostituerad! Vi har Thanksgiving-avsnittet där Brad Pitt dyker upp som gäst och ogillas av Rachel (extra kul då Aniston och Pitt var ett par vid den här tidpunkten), vi har Phoebe som våldgästar Stings fru Trudie Styler i jakten på Sting-biljetter! Vidare Chandler som blir besatt av att veta vad som finns bakom en låst dörr….eller Phoebe som lånar ut en video på barnafödande till Rachel…ett band som hamnar hos Chandler som i sin tur tror att det är lite hederlig videoporr! Mycket roligt! När Rachel och Ross i ett avsnitt tvingas låtsas att de är gifta, och drar den ena lögnen efter den andra, är det både roligt och småmysigt på samma gång. Hög nivå på många avsnitt således! Serien spänner musklerna igen!

På gästskådisfronten får vi således ovan nämnde Brad Pitt, plus Sean Penn (!) som kärleksintresse hos Phoebe…vilken också hinner med att dejta en synnerligen irriterande men tokrolig Alec Baldwin som kanske världens mest positiva människa! ”Som vanligt” får vi också ett inhopp av Maggie Wheeler som Janice-med-rösten! Fattas bara annat.

Den kraftfulla säsongen rullar på med bra fart och finalen utspelas på sjukhuset då det är dags för Rachel att föda. Ett dubbelavsnitt där naturligtvis alla Vännerna är på plats, OCH hinner styra och ställa på sedvanligt galet sätt. Finalen avslutas med en liiten cliffhanger…då bäringen återigen hamnar på Joey och hans crush på Rachel.

När tv-säsongen skulle summeras i USA var denna åttonde säsong återigen med i snacket. Nominerad till 5 TV-Emmys, och den tog hem 2….För ”outstanding comedy series” och Jennifer Aniston för avsnittet ”The one where Rachel has a baby”…där hon för övrigt är helt magnifik som förstföderska på sjukhuset! På Golden Globe-fronten blev det 2 nomineringar i form av ”Bästa Komedi eller Musikal” och Jennifer Aniston (igen) för ”Bästa Kvinnliga Biroll i komediserie.”

Säsong 8 av Vänner är en jäkligt bra säsong!

Man har fått tillbaka glöden och friskheten. Matthew Perry är också tillbaka i så gott som gammal god form! Härligt! Betyget dras stundtals ned av misstaget i manuset att låta Joey bli kär…men som tur är glider man undan detta blindskär ändå till slut. Tack för det! Den höga underhållningsprocenten och det faktum att mysfaktorn återigen dundrar in och tar för sig…gör att den här säsongen blir en av de allra bästa i hela Vänner-serien!
Tjohoo!

Kan detta matchas i den näst sista säsongen!?

still got it!

Mar 18 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

När Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll.

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

the-friends-tv-series-movies

Jan 17 2015

Flmr vs Filmåret 2005!

Hade vi något att yvas över detta år?
Jag inser att det finns en del filmer från just detta år som jag missat, eller helt enkelt bara struntat i att titta på.
Har jag sett för lite film från det här året?

Allt är ju relativt, men det fanns banne mig inga sådana där stjärnklara blinkande knock-your-socks-off-giganter här. I mina ögon alltså.
Å andra sidan finns en del stabila och högst underhållande filmer som förtjänar att lyftas fram. Det finns ju alltid nåt varje år ändå. Och visst, här hittas pålitliga vänner som Woody, Spielberg, en annan alltid butter engelsk regissör från den tiden när han ändå hade något att berätta, ett outstanding performance av en skäggprydd favoritskådis, en ryslig utflykt, en annorlunda take på det stora världskriget nr I, en hjärtevarm snusk-komedi. Bland annat.
Även om jag fick stöta och blöta listan en stund innan den till slut formade sig enligt nedan.

Här kommer 2005:

***********************

10. Kingdom of Heaven

Historiskt epos från Ridley Scott, när han ännu kändes fräsch i genren. Han upprepade inte succén med Gladiator, men väljer man directors-cut-versionen (ett måste!!) får man en rejält matig film med framför allt ständigt aktuella historiska konflikter inbakade i filmrutorna. Sedan är den väldigt snygg också.

9. Fiendeland

Engagerande drama om jultider vid fronten vid första världskriget. En rulle som verkligen växte för varje minut. Mänsklighet mitt i skyttegravshelvetet. Mer drama än krig, och det är ju meningen här.

8. Världarnas Krig

Originalet är en klassisker. Spielberg lyckas dock fånga bitar av den historien OCH fylla på med sin egen patenterade magi stundtals. Ser man bortom det uppenbara finns mycket av Spielbergs signum ”familjen” med här. Bra mix av sci-fi-action och drama. Snygg såklart också. Stabilt av regissören. Tompa mycket bra här. Också.

7. Instängd

Obehagligt värre när väninnor ska ut och klättra i grottor! En liten sleeper till rulle som växte ut till en rejäl otrevligt trevlig upplevelse! Neil ”Dog Soldiers” Marshalls story har nåt som gör att det inte gick att sluta titta. Mycket bra, med små medel!

6. The Squid and the Whale

En ung Jesse Eisenberg briljerar i detta skilsmässodrama som drabbar den akademiska Brooklynfamiljen. Fast bäst är Jeff Daniels i helskägg och manchesterkavaj som självupptagen pappa. Ett sånt där drama som växlar mellan magont och skratt. Baseras på regissören Noah Baumbach´s egna upplevelser. Har Laura Linney någonsin sett så glåmig ut som här?

5. The 40 Year Old Virgin

Judd Apatow bjuder på komedi med hjärta och hjärna BAKOM allt flabb, snusk och ytligt trams. Vi får Steve Carell i underbar roll, en MILF-ig Catherine Keener, en yngre version av både Seth Rogen och Paul Rudd och en stupfull mrs Apatow, Leslie Mann! Jag är nöjd! En av de bästa rullarna från det här komikerlägret någonsin! Man blir glad helt enkelt!

4. Sin City

sin_city

Första rullen i det märkliga formatet. Svinsnygg i sitt utförande och man liksom sugs in i det som händer. Noir-känslan står som spön i backen. Bruce W mycket bra, liksom Clive Owen och Mickey Rourke. Fascinerande serietidningsberättande av Robert Rodriguez som dröjde sig kvar i sinnet! Men det räckte med den här filmen!

3. Cinderella Man

En BOATS som lyckas förmedla känslorna. Russel Crowe i depressionens USA tar hand om familjen och hinner med att boxas. Stabile regissören Ron Howard jonglerar underbart mellan familjedrama, livsfrågor och snygga boxningsscener. Underskattad rulle vill jag mena. Dessutom rena rama feelgooden mitt i alla svårigheter! Plus Paul Giamatti!

2. Match Point

En av Woody Allens bästa! På utflykt i London av alla ställen! Ett drama som blir gigantiskt spännande och olycksbådande. Är det ett drama eller en thriller!? Som en äkta Woody-rulle med fängslande rollgalleri…minus den beprövade humorn. Men det gör sig fenomenalt här. Som vanligt fångar regissören STADEN filmen utspelas i. Jag lyfter på hatten!

1. Batman Begins

Allt som Joel Schumacher förstörde i förra franschisen tas tillbaka här! Christopher Nolans take på sagan är fenomenal. Och smart! Och Christian Bale helgjuten i rollen som problemtyngd hämnare. Backstoryn om karaktären diger och matnyttig. Är detta bästa delen i den här trilogin? Jag är böjd att hävda det. Lika mycket drama som tung action. Gav mig bästa upplevelsen 2005 helt enkelt.

Bubblare: A History of Violence, King Kong, München, V för Vendetta, Wedding Crashers

*********

Som vanligt kollar du in vad övriga delar av the filmbloggers tyckte om det aktuella året här nedan!

Nov 17 2014

Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.

Nov 15 2014

Let’s Be Cops (2014)

Skit också.
Här blir man lurad på bästa konfekten.

Synd, för det finns bra förutsättningar….och det börjar riktigt lovande.

Losersnubbarna Ryan (Jake Johnson) och Justin (Damon Wayans Jr.) får av en händelse span på att om man sätter på sig en fejk-polisuniform (de skulle ju bara på maskerad) möts man med helt andra blickar! Man blir till och med åtråvärd i brudarnas ögon. Kanoners för våra två kumpaner. Glida runt och se lite lagom tuffa ut i solbrillor sådär. Ryan tar det förstås kanske lite för långt när han köper gammal polisbil och hottar upp den med polisradio och allt. Det mesta går smutt för falsksnutarna i början, uniformen är en riktig maktfaktor och både Johnson och Wayans Jr. är lite småkul.
Problemet kommer såklart i manuset när plötsligt en ”riktig” kriminalhistoria måste vävas in för att våra knaspolisers falskspel ska kunna rättfärdigas rent moraliskt.

Suck, och synd på kul upplägg. Som i ärlighetens namn inte håller för en hel rulle. Jag gillar Johnson dock. Han är alltid bra i New Girl. Wayans Jr. sliter med replikerna och sparrar så gott han kan.
Riktigt kul början på rullen, och lite lagom politiskt inkorrekt.

Sen tappas tempot och blir det rejält vattnig mellanmjölk.
En dussinkomedi med små, små korn av flabbvänliga sekvenser.
Ytterligare ett exempel på när trailern utklassar själva filmen.

Nov 14 2014

Exists (2014)

Vad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

Nov 13 2014

Interstellar (2014)

Årets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Nov 12 2014

Left Behind (2014)

Det finns ingen hejd på galenskaperna!
Den ena efter andra rullen ramlar in på bloggen som kan tävla om epitetet ÅRETS VÄRSTA! Bara det är ju egentligen lite roligt för en filmnörd..och kanske det som gör det här med film så härligt underbart. Ja jag vet, jag har skrivit det förut. Satans hobbykritiker till att upprepa sig!
Jaja.

Men hörni, frågan är om inte the bottom is nådd HÄR! Just med den här kalkonrullen! Inte så mycket för att den har en handling som är helt crappig…det kan många rullar råka ut för. Men det är SÄTTET och STILEN och BAKGRUNDEN! Faktum är att det ibland är så otroligt uselt att jag bara sitter och gapar med öppen flabb inför just det faktumet. Jag kan liksom inte ta ögonen från filmen. Man vill hela tiden se om det kan bli värre! Och det blir det! Konstant!

En kärnfamilj i splittring; en halvalkad morsa (Lea Thompson i fem minuter), en SÅ JÄVLA KORREKT tonårsdotter så man blir galen, en make som är pilot och har tänkt sig lite rajtan-tajtan med en flygvärdinna, en händelse som kommer att skaka om HELA världen. THE END IS HERE! Och håll i er nu…vem spelar piloten om inte….för helvete…Nicolas Cage!!! Nic!! Va fan? Nog för att dåren är rätt oberäknelig..men det här känns bara för…tja….babianrövigt.

Cage börjar ana lite oråd med manuset. Så dags NU!

Hela rullen känns som ett sliskigt ostigt misslyckat filmprojekt på någon filmskola där man håller på att lära sig HUR man bör göra en film. Styltiga repliker, lökigt agerande, effekter som är skrattretande simpla..och nästan underhållande bara för det! Hela rullen stinker av religiös mumbojumbo..så pass att jag var tvungen att snoka lite på nätet om rullens manusnissar. Och visst…Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins är FÖRSTÅS två tomtar inom den kristna högern i USA som på detta sätt tillåts sprida sitt härliga budskap! LaHaye är nån sorts pastor med egengrundade rörelser och har sina bestämda åsikter om jordens undergång. Vilka stinkers! Var är Aaron Sorkin när man behöver honom för att ta udden av sådana här pajsare!?

Sorgligt, men inte oväntat, att Cage tar en roll här…men han hoppar väl på allt som ger cash i plånkan numera. För inte kan väl han dela dårarnas budskap här!? Väl?! Och Cage är kanske minst usel i rullen, då fattar ni vilken nivå allt ligger på.
Så ofattbart att detta förklädda tricks att sprida kristet knasbudskap har fått slinka igenom. Det känns precis som när jag nästan varje dag blir stoppad i city av dårfinkarna som vill ge mig ett ex av Vakttornet i fyrfärgstryck…man blir både förbannad och fascinerad på samma gång…
Galet USEL rulle det här!! GALET! Men herregud (!) man kan inte låta bli att skratta lite nöjsamt åt eländet.
Undvik som pesten…eller glo på den som kvällens stora ”underhållning”…typ.

XTRA: Vilken bonus med den HELT malplacerade musiken i rullen! HAHAHAHAHA…!

Okt 29 2014

Nurse (2013)

Men för i helvete.
Vad har vi här!? En sorts slasher/sort-of-soft-porn-rulle om en kvinnlig seriemördare som går bananas!?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot kvinnliga seriemördare som gör livet surt, främst för slemmiga snubbar, men det får också vara lite stil på det hela.
Inte ett hopkok av effekter och skamlöst exponerande av kvinnliga kroppar bara för att man tror att rullen blir häftigare för det. Inget fel på sex, men lite balans skadar aldrig.

Eller…nånstans i rullen börjar jag fundera på om man ska se den som en galen svart skröna, en filmad serietidning? Kan så vara, men i så fall ställer jag mig först i det ledet som har lite svårt att underhållas här. Det är absolut inget fel på ”serietidningsfilmer”, varken i story eller visuellt utförande. Det jag retar mig på här är att regissören, en Douglas Aarniokoski inte tycks våga lita på själva storyn som sådan utan måste trycka in klyschiga erotiska undertoner i allt. Både handling och i det som syns i bild. Vi får således en handling delvis förlagd till ett murrigt sjukhus där sköterskor uppträder i korta ”nurse outfits” och strumpebandshållare. Check.

I fokus den mystiska sjuksköterskan Abby (Paz de la Huerta) som på nätterna extraknäcker som mörderska då hon hånglar upp otrogna män och tar dem av daga till höger och vänster. Att Abby tycks komma från en svår barndom är inte så svårt att räkna ut. På sjukan där hon jobbar får hon snart kontakt med den nya sköterskan Danni (Katrina Bowden) och tror sig ha funnit en speciellt vänskap med henne. Ett nära band som knutits. Kanske lite för nära för att Danni ska tycka det är ok dårå. Att reta upp Abby kan dock få sina konsekvenser. I grunden inte en helt idiotisk historia, men den slarvas bort i en kaskad av stolpiga repliker, knasig ologik, sidospår…och att man tycks välja att lägga fokuset på HUR nakna de kvinnliga skådisarna ska kunna bli i olika scener .

aldrig reta upp en sjuksyster!

Största kängan idag går till huvudrollsinnehaverskan Paz de la Huerta, maken till USEL skådis har jag faktiskt inte skådat på bra många år. Hon är helt OTROLIGT dålig! Noll inlevelse i sättet att agera. Nästan, men bara nästan, så det blir lite roligt att se på henne bara därför. Hon kanske är en Hubbot slår det mig? Varför tog man in henne? Å andra sidan tycks Huerta inte ha några som helst problem med att kasta kläderna mest hela tiden och kuta runt näck..så det är väl anledningen kanske.

Bara yta. Ingen känsla. Splashiga effekter (speciellt mot slutet) och ett manus som glömde bort att det kanske fanns en ganska ok story om man inte hade varit så förbannat såld på att spela på sexet hela tiden. Visst ja, Judd Nelson var visst med också. Var han näck? Ja nästan, fast inte på ”det” sättet. Hade ni väntat er annat?

Okt 28 2014

Extraterrestrial (2014)

En liten crossover i Halloweentider. Why not?
Här har vi den obligatoriska utflykten till den ensliga stugan, eller i det här fallet, rätt moderna fritidshuset. Deltagare; de klyschiga unga, snygga som tar chansen till party-party och hångelfräsigheter.

Och så kryddar vi dagens ganska fantasilösa uppställning med ett gäng intruders…från rymden! Space invaders! Typ! Jahaja, långväga badasses som gör livet surt för rullens huvudrollsinnehavare alltså. Istället för skogstokiga yxmördare i mask. Kan det funka? Kan upplägget rentav vara lite halvkul? Jag svarar ja på det sista…men muttrar lite trött njääää på det första.

Inga konstigheter i setupen annars. Stugan tillhör en av utflyktsdeltagarnas mamma och ska nu säljas. Snygga foton ska tas på kåken till annonsen som ska läggas ut. Dottern (Brittany Allen) ombesörjer detta i kombo med liten utflykt. Snart börjar dock otrevligheterna rada upp sig som på beställning. Först som ett ganska dåsigt avsnitt av Arkiv X, sedan med mer klyschiga effekter. Vi får också en dystergök till polis (Gil Bellows) som åker runt och undersöker ”konstiga händelser” i trakten.

inga rysligheter utan regn

Bakom manuset i dagens hittepå står ”The Vicious Brothers” (artistnamnet!), som senast skapade Grave Encounters-rullarna Den här genrekombon ser på papperet ganska kul ut, men saggar tyvärr rätt ordentligt i mitten, för att sedan dåna in i en final som bara är för mycket! Här borde de konstnärliga bröderna ha killat sina darlings ordentligt! Gosh!

Proppfull med klyschor, de tröttsamma ni vet, de dumma besluten och ologiken. Viss klippning ställer jag mig lite frågande till också. Bäst med hela filmen är att gamle räven Michael Ironside dyker upp som konspirationsbesatt gammal veteran. Tyvärr för lite speltid på honom. Lägg också till ett par sekunder EFTER den katastrofala avslutningen på filmen, då en liten lagom skön twist ändock har tryckts in. Tyvärr hjälper inte det upp helhetsbetyget.
Trots ett par hedersamma effekter och goda intentioner i genreöverskridningarna.
Tvåan är bräckligt svag.

	Dean Graziosi om #sommarklubben: After Hours…
	Lorena M om The end of the road!
	Anthony K om Flmr vs Filmåret 1974!
	FILMÅRET 2017… om Flmr vs Filmåret 2017!
	Pixar: Up (2009) \| J… om Upp (2009)
	10 Bästa film podcas… om The end of the road!
	Jojjenito om Flmr vs Filmåret 2019!
	Steffo om Flmr vs Filmåret 2019!
	Jojjenito om Flmr vs Filmåret 2019!
	Årets filmer: 2019 \|… om Flmr vs Filmåret 2019!