Apornas planet (1968)

Filmer om existensiella frågor är alltid intressanta. Oavsett om de kommer i former av mer tillgängliga action/äventyrsskapelser eller som dialogstinna dramer.

Den eviga frågan om människans framfart, rätten att härska, missbruka makt och göra val som direkt påverkar omgivningen kan vridas och vändas i alla dess former, och filmhistorien vet att berätta om att detta gjorts i hundratals, ja säkert tusentals, olika former.

Ett smart sätt att behandla just ovanstående frågor när man dessutom vill vara lite kristisk är att använda sig av allegorier. Precis som i dagens betraktelse. Med avstamp i en roman av Pierre Boulle kommer här historien om tre astronauter, strandsatta på en okänd (?) planet befolkad och härskad av apor. Med machomannen Charlton Heston i spetsen som huvudpersonen Taylor råkar de tre rymdfararna synnerligen illa ut när de fångas och fängslas som de djur (!) de ses som av de överlägsna aporna. Taylor tror naturligtvis först inte sina ögon när han ser hur det är beställt med ordningen i det samhälle som finns. Stor uppmärksamhet bland invånarna när det visar sig att han kan tala, olikt de andra förvildade människostackare som aporna (i skepnad av de otrevliga och större gorillorna) då och då ägnar sig åt att jaga och fånga in för diverse experiment av de mer lärda och vetgiriga schimpanserna.

Storheten i den här filmen ligger inte i de ganska taffliga actionscener som förekommer, utan på den knivskarpa dialog som förs både mellan Taylor och aporna och mellan aporna sinsemellan angående rätten till existens, maktförhållanden och allmän filosofi. Filmen är från slutet av ett 60-tal som var omvälvande i USA. Nya vindar blåste, och myndighetskritiken var svidande på många sätt. Det märks också i manuset som låter aporna, med vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans) lägga ut texten om människorasens tillkortakommanden, brister och rentav icke-rätten att existera. En av filmens mest lysande scener är en rättegångsscen där Taylor förgäves försöker plädera för sin sak och verkligen berätta varifrån han kommer, till apornas stora misstro och hånfullhet. Taylor hittar dock viss förståelse och nyfikenhet hos forskarna Dr. Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) som beslutar sig för att hjälpa honom.

Som äventyrsberättelse och listig ironi över världens tillstånd och rasism är historien rejält underhållande. Scenografin är skönt 60-talsretro liksom detaljerna. Ap-makeupen, uppmärksammad när det begav sig, är fantasifull och effektfull. Idag är vi som tittare naturligtvis vana vid rejält mer avancerade skapelser, men den observante kan här med fördel se hur bra skådespelarnas drag och minspel ändå smälter samman med makeupen. Ytligt kanske vi förväntas sympatisera med vår huvudperson, men egentligen framstår ju Taylor som en dryg och arrogant jävel, inte sen att häckla sina kollegor och känslan av att han ser sig förmer är uppenbar. Heston är naturligtvis perfekt i rollen, hans stjärnglans vid här tiden var ju rätt stark. Som en annan tarzan ger han sig av ut i den främmande världen tillsammans med kvinnan Nova (Linda Harrison), kanske en av filmhistoriens  mest meningslösa roller (troligen inskriven för att  dåtidens filmindustri ”krävde” ett snyggt kvinnligt ansikte som komplement till Hestons nuna). Slutscenen är naturligtvis klassisk och en av de allra bästa någonsin i filmhistorien, sättet hur Heston reagerar är härligt fördömande mot kanske hela 60-talet som epok.

Apornas planet är ett ess som förstafilm i en serie som skulle rulla på under de kommande åren. Ingen av de andra kommer i närheten av originalet och den sköna samhällskritik, inlindad i lite flashig sci-fi-känsla, som mer än något ger känslan av en upp- och nedvänd värld. Stadigt regisserad av Franklin J. Shaffner som sedan skulle gå vidare till storverk som Patton – pansargeneralen och Papillon. Hans alster här är en tung klassiker och nästan lite tidlös trots sin säregna retrostil vad gäller kostymer och dialog.

Annonser

5 comments on “Apornas planet (1968)

  1. Riktigt bra text! Det finns ju de som hävdar att maktperspektivet genomsyrar ALLT, men kanske inte riktigt lika uppenbart som här 🙂 Helt osannaolikt hur apmakeupen kan vara nästan snyggare än i Burtonversionen (och så glömmer vi den lika snabbt igen). Också intressant att man kände sig tvungen att dela upp de olika aparterna så tydligt, men publiken kanske behövde en motsvarighet till Bondfilmernas olikfärgade våtdräkter för att kunna skilja på god och ond? 😉

    Gilla

    • Tack! 🙂
      Ja det förekommer verkligen en uppdelning bland aporna i filmen. Gorillorna är fotfolket och Schimpanserna de filosofiska, vilket ju gör att vi som tittare får olika grad av medömkan hos de olika arterna..

      En annan tokrolig grej som jag läst mig till är att under inspelningen blev det så att gorillor hängde med varandra, schimpanser med varandra osv i pauserna..

      Grupptillhörigheten spelar roll även på filminspelningar tydligen…

      (undrar om vapenkåte Heston fick hänga med sig själv….)

      Gilla

  2. Bra text. Filmen håller än idag – bortsett från musiken 😉 Däremot gillade jag faktiskt Burtons version, dock ej slutet som var krystat. Har aldrig riktigt fattat varför den är så utskälld.

    Gilla

  3. @Steffo: Heston hade väl Linda Harrison att leka med? 😉 Såvitt jag har förstått är det något av det enklaste som finns rent psykologiskt: att få folk att definiera sig som en grupp, ffaalt i motsättning till en annan grupp.

    @filmitch: Whaaat?! Övertydlig, aprörelsemönstret funkade inte alls, rörig, Whalberg stel som en pinne, do I need to go on? Slutet tog du ju upp, så det behöver jag inte gå in på 😉

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s