Flykten från apornas planet (1971)

I den tredje delen av sagan om de smarta aporna har man helt vänt på handlingen. Detta också som en följd av hur förra filmen slutade. En rymdkapsel, försvunnen sedan ett antal år, landar utanför Kaliforniens kust i nutid (eller tidigt 70-tal är det ju faktiskt om man ska vara petig). Militären bärgar farkosten och hickar till av förvåning när det visar sig att de tre astronauter som klättrar ut är inga mindre än våra (ap)bekantingar Dr Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) samt kollegan Dr Milo (Sal Mineo). Stor förundran förstås, de tre förs till lämplig förvaringsanstalt (där Milo rätt snabbt förpassas ut ur handlingen) och förvåningen antar snart större proportioner när det visar sig att apekatterna dessutom kan prata som vilken svensson som helst!

Snabbt får vi nu historien om hur Zira, Cornelius och Milo lyckats reparera Taylors (gamle surgubben Heston) gamla rymdskepp från första filmen, och dessutom på rekordtid hunnit lära sig hur det fungerar, ställt in kontrollerna på just den tid skeppet kom ifrån och sedan givit sig iväg. Som av ett sammanträffande precis i samma stund som film nr två når sitt slutklimax (vem sade att manusförfattare led brist på fantasi i Hollywood..?).

Stor succé nu bland forskare, experter och andra förståsigpåare som tar del av den resterande apduons färdigheter och kunskaper och berättelse om att de kommer från framtiden. Våra två vänner lider dock lite av att de bär på hemligheten om vad som till slut kommer att hända med mänskligheten i framtiden. Något som förstås presidentens skumme vetenskapsexpert Hasslein får nys om, och som den illvillige och stelbente byråkrat han är vill han nu förinta de nya gästerna för att påverka framtiden i ”rätt” riktning, detta genom att utsätta Zira för en komplott. Att Zira och Cornelius besitter viktiga kunskaper och dessutom visar upp en vilja att hjälpa till så gott de kan spelar mindre roll. Ett ungt forskarpar blir nu apornas hjälp för att kunna fly undan den hetsjakt på dem som håller på att ta form.

I samma veva som man här bytte miljö och spelplats för historien, var det som att också manuset snäppade upp sig ett par nivåer. Återigen in med mer vettig dialog om arv, filosofi,  framtiden och hur man förhåller sig till vetenskap av olika grader. Är det tex alltid rätt att döda någon som man vet kommer att bli ond..? Bort med taffliga actionsekvenser (även om en del sådana förstås finns här också) och in med en historia som plötsligt återigen blir lite värd att fundera på. Dessutom också en president som visar upp mänskliga sidor, står på apornas sida, ser hur människa och apa skulle kunna hjälpa varandra i en framtid. Och just det att självaste presidenten är mannen som går i spetsen för att de ovanliga gästerna ska behandlas på bästa sätt känns lite friskt vågat i manuset. Istället får den slipade och lömske rådgivaren Dr Hasslein vara mr bad guy och den som drar i trådarna för en lösning enligt den stelbenta modellen.

70-talskänslan vilar förstås tungt över produktionen och det känns lite skönt retro när våra ”hjältar” rör sig ute i samhället bland färger, stilar och detaljer som hörde detta decennium till. Till och med lite fånhumor får smyga sig in när de förunderliga aporna charmar det kaliforniska samhället på bästa sätt.  Detta verks regissör heter Don Taylor och han verkar ha full koll på kombinationen bra innehåll i manusdialogerna och lite 70-talsspännade jakter, både till fots och medelst fordon.

Flykten från apornas planet är de två skådespelarna Kim Hunter och Roddy McDowalls stora stund i den här filmserien. De får briljera med sina verklighetstrogna uttryck under de fortfarande välgjorda maskerna, och samtidigt sätta tänderna i ett ganska vettigt manus. Ingen film kan naturligtvis nå upp till originalets nivå, men tack vare att man här ”turn the tables” lite ställs den genomgående historien om människan vs aporna på ny spets, och blir till och med aningens spännande.

Bortom apornas planet (1970)

Den massiva framgången med Apornas Planet fick förstås producenterna att snabbt inse det smarta i att smida medans hypen var i topp. Trots det ganska chockerande slutet på första filmen gick det naturligtvis att skaka fram en story som gick ut på att en räddningsexpedition följde i Taylors (Charlton Heston) spår, med samma kurs och med samma kraschlandning som följd av detta. Därmed in på banan med den här filmens leading man, astronauten Brent (James Franciscus) som givetvis liksom Taylor ganska snabbt stiftar bekantskap med de härskande aporna och dess samhälle genom att låta sig bli infångad, rymma och vara allmänt obstinat.

Problemet för producenterna var att just Charlton Heston inte hade någon större lust att upprepa sin roll, men en fet lönecheck och löftet om att bara behöva medverka i början och slutet på filmen fick honom att ändra sig. Därför handlar i stort sett hela filmen om Brents sökande efter Taylor som mystiskt försvinner i början, och på vägen hinner han också bli kompis med de kloka schimpanserna Zira (Kim Hunter) och Cornelius, vilka förser honom med goda råd och vägledning. Linda Harrison dyker återigen upp väldigt lättklädd som den fåordiga Nova, blir nu av en slump även Brents ressällskap och den som ungefär kan peka ut var Taylor sist sågs i livet.

Där den första filmen fokuserade på frågor om rättigheter och samhällsproblem i olika former, verkar denna uppföljare ha kastat de mesta av de ambitionerna åt sidan. Här presenteras istället en historia där det är uppenbart att man vill fokusera mer på äventyr och action. En ganska nödtorftig sidostory om ett mänskligt samhälle djupt inne i den ”förbjudna zonen”, under ruinerna av det som en gång var New York, känns rätt krystad. Aporna har genom gorillaarmén naturligtvis fått korn på dessa sektliknande stollar som tycks tillbe något som uppenbarligen ser ut som ett olycksbringande kärnvapen, och nu närmar sig ett krig mellan aporna och dessa underliga figurer.

Brent jagar på så gott han kan, utforskar grottor, ruiner och gamla lämningar av New York. Miljöerna är bekanta från första filmen och berättarstilen, liksom musiken, travar på i samma spår. Rent utseendemässigt påminner Franciscus om Heston, vilket naturligtvis är uttänkt. Historien som sådan lider dock av att det inte är så speciellt spännande eller någon djupare mening i dialogerna. Svaga försök att kritisera atomåldern precis i början av detta 70-tal görs naturligtvis, men de skrämmande scener som målas upp om vad som händer om vi sätter all vår tillit till kärnvapentryggheten, känns näst intill parodiska och tar bort mycket av nöjet i filmen. Inte ens när Charlton Heston dyker upp mot slutet hettar det till. Det märks att karln är rätt ointresserad och slö. Våra vänner aporna får alldeles för lite speltid här, vilket är synd. Den ende som får raljera lite om de olika släktena i filmen är vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans). Makeupen är fortfarande skönt snygg, även om det märks att budgeten stramats åt rejält. Nu är det bara de absoluta stjärnorna som fått de avancerade maskerna. I övrigt ser man en och annan lusig maskeradutsyrsel här och där i apbyn.

Bortom aporna planet skulle nog vara en fräsig uppföljar-actionstänkare där man ville spinna vidare på hjältens äventyr i apmarkerna. Inte usel, men inte heller bra. Hestons ovilja att spela förstafiolen igen ställde antagligen till det, och Franciscus som Brent blir alldeles för intetsägande och lämnar inga som helst intryck. Regissören Ted Post gjorde säkerligen vad han kunde med det rätt ihåliga manuset, men resultatet hamnade inte  i närheten av den första filmens vassa helhetsintryck. Trots detta blev det här en stadig kassako för producenterna som därmed kunde börja fila på ännu en uppföljare. Och detta trots att sure Charlton Heston gjort sitt bästa i filmens slutscener för att förhindra ett sådant tilltag…

Apornas planet (1968)

Filmer om existensiella frågor är alltid intressanta. Oavsett om de kommer i former av mer tillgängliga action/äventyrsskapelser eller som dialogstinna dramer.

Den eviga frågan om människans framfart, rätten att härska, missbruka makt och göra val som direkt påverkar omgivningen kan vridas och vändas i alla dess former, och filmhistorien vet att berätta om att detta gjorts i hundratals, ja säkert tusentals, olika former.

Ett smart sätt att behandla just ovanstående frågor när man dessutom vill vara lite kristisk är att använda sig av allegorier. Precis som i dagens betraktelse. Med avstamp i en roman av Pierre Boulle kommer här historien om tre astronauter, strandsatta på en okänd (?) planet befolkad och härskad av apor. Med machomannen Charlton Heston i spetsen som huvudpersonen Taylor råkar de tre rymdfararna synnerligen illa ut när de fångas och fängslas som de djur (!) de ses som av de överlägsna aporna. Taylor tror naturligtvis först inte sina ögon när han ser hur det är beställt med ordningen i det samhälle som finns. Stor uppmärksamhet bland invånarna när det visar sig att han kan tala, olikt de andra förvildade människostackare som aporna (i skepnad av de otrevliga och större gorillorna) då och då ägnar sig åt att jaga och fånga in för diverse experiment av de mer lärda och vetgiriga schimpanserna.

Storheten i den här filmen ligger inte i de ganska taffliga actionscener som förekommer, utan på den knivskarpa dialog som förs både mellan Taylor och aporna och mellan aporna sinsemellan angående rätten till existens, maktförhållanden och allmän filosofi. Filmen är från slutet av ett 60-tal som var omvälvande i USA. Nya vindar blåste, och myndighetskritiken var svidande på många sätt. Det märks också i manuset som låter aporna, med vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans) lägga ut texten om människorasens tillkortakommanden, brister och rentav icke-rätten att existera. En av filmens mest lysande scener är en rättegångsscen där Taylor förgäves försöker plädera för sin sak och verkligen berätta varifrån han kommer, till apornas stora misstro och hånfullhet. Taylor hittar dock viss förståelse och nyfikenhet hos forskarna Dr. Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) som beslutar sig för att hjälpa honom.

Som äventyrsberättelse och listig ironi över världens tillstånd och rasism är historien rejält underhållande. Scenografin är skönt 60-talsretro liksom detaljerna. Ap-makeupen, uppmärksammad när det begav sig, är fantasifull och effektfull. Idag är vi som tittare naturligtvis vana vid rejält mer avancerade skapelser, men den observante kan här med fördel se hur bra skådespelarnas drag och minspel ändå smälter samman med makeupen. Ytligt kanske vi förväntas sympatisera med vår huvudperson, men egentligen framstår ju Taylor som en dryg och arrogant jävel, inte sen att häckla sina kollegor och känslan av att han ser sig förmer är uppenbar. Heston är naturligtvis perfekt i rollen, hans stjärnglans vid här tiden var ju rätt stark. Som en annan tarzan ger han sig av ut i den främmande världen tillsammans med kvinnan Nova (Linda Harrison), kanske en av filmhistoriens  mest meningslösa roller (troligen inskriven för att  dåtidens filmindustri ”krävde” ett snyggt kvinnligt ansikte som komplement till Hestons nuna). Slutscenen är naturligtvis klassisk och en av de allra bästa någonsin i filmhistorien, sättet hur Heston reagerar är härligt fördömande mot kanske hela 60-talet som epok.

Apornas planet är ett ess som förstafilm i en serie som skulle rulla på under de kommande åren. Ingen av de andra kommer i närheten av originalet och den sköna samhällskritik, inlindad i lite flashig sci-fi-känsla, som mer än något ger känslan av en upp- och nedvänd värld. Stadigt regisserad av Franklin J. Shaffner som sedan skulle gå vidare till storverk som Patton – pansargeneralen och Papillon. Hans alster här är en tung klassiker och nästan lite tidlös trots sin säregna retrostil vad gäller kostymer och dialog.