Fright Night (2011)

Remakesen fortsätter att hagla på Flmr, och nu är det minsann en äkta 80-talspärla som kläs i nya färggranna kläder. Men är det då tillräckligt snygga och funktionella kläder för att motivera en uppdatering?

Som vanligt finns det väl inget rätt eller fel svar på denna fråga. Allt har sin tid, originalet var precis så charmigt dumjönsig och lagom effektfull som just en rysarkomedi från 80-talet kunde vara, med finurligt byggande av förväntningar och tilltagen med klassiska berättarknep väl anpassade till sin egen tidsålder.
När dagens unga målgrupp ska ringas in i 2000-talets tempohysteriska samhälle måste därför historien vässas (!) och således är det fullt drag från början utan att i manuset uppehålla sig vid några större bakgrundsutläggningar eller temposänkande moment.

Charlie Brewster (Anton Yelchin) bor med ensam mamma i en sömnig förort till Las Vegas. Charlie var tidigare ärkenörd men har nu vuxit till sig och dessutom skaffat värsta heta flickvännen. Till ex-nördpolaren Ed´s stora förtret. Ed försöker kasta en sista köttbit åt Charlie när han helt fräckt påstår att Charlies nyinflyttade granne Jerry (Colin Farrell) är en lurig vampyr som i lugn och ro och ytterst metodiskt ägnar sig åt att tömma grannskapet på invånare. Charlie avfärdar naturligtvis detta som just nördnonsens men får snart anledning att ångra sitt ställningstagande när Ed försvinner och Jerry beter sig olycksbådande vaksamt.

Colin demonstrerar en ny form av grannsämja...

Som skräckis med tillhörande komiska inslag funkar nya versionen rätt ok. Har man inte sett originalet har man ju inget att jämföra med och kan således egentligen bara koncentrera sig på det som utspelas här. Jag som växt upp med Chris Sarandon´s svala version av grannen Jerry märker direkt att dagens filmmakare satsar krutet på snabba effekter och tar bort mycket av mystiken direkt från början. Här känns det mer som att den stora grejen är att få till lagom dos action och vampyrysligheter i sann modern anda. Till detta manus fördel ska sägas att förlägga handlingen till Las Vegas med omnejd är en riktigt smart detalj och helt i linje med den snabbare version som detta ändå är.

Där originalet kunde visa upp den spattigt underhållande Roddy McDowall som den något förvirrade vampyrbekämpar-tvpersonligheten Peter Vincent, får vi här hålla till godo med Vegasmagikern Vincent (David Tennant och tänk er nu en avdankad och desillusionerad Joe Labero så kommer ni rätt nära just den stilen) som kommer till Charlies undsättning när det hettar till framåt finalen. Blodsugaren Jerry leks lite lagom lojt fram av Colin Farrell och det känns nästan som han gått in för att ha lite kul här i sin katt- och råttalek med Charlie, speciellt när manuset möjligen inte riktigt kan matcha originalet.

Fright Night är naturligtvis en helt onödig remake, men som modern story satt i rätt omgivning fungerar den troligen lika bra som originalet gjorde på sin tid. Det komiska drivet är dock mer eller mindre ersatt av en snabbare approach och är tuffare i actiondelen med ett par adrenalinstinna effektscener. Måhända inget att skriva hem om, men som underhållning för stunden är den ganska stilsäker för sin tid. Resultatet kunde faktiskt ha blivit mycket värre.

Filmitch var också av ungefär samma åsikt i fallet.

Slaget om apornas planet (1973)

Dags att sätta punkt i den numera kultförklarade filmserien om apor vs människan och framtiden. Detta görs trist nog med den sämsta av de fem filmerna, i en ytterst oengagerande historia fylld med lite pliktskyldigt drama, taffliga effekter och en blek actionfinal.

Ett antal år efter det stora upproret som Caesar startade i föregångarfilmen har ett kärnvapenkrig ödelagt städer och befolkningen flyttat ut på landet. Befolkningen i det här fallet är just aporna som nu styr de samhällen som är under uppbyggnad. De människor som finns lever i något slags fredligt samförstånd, men det görs ganska klart att det till syvende och sist är aporna som basar på bygget. Caesar försöker styra så rättvist och så gott han kan, men motarbetas i det tysta av den krigshetsande generalgorillan Aldo som menar att enda vägen till lugn och ro är att utrota de sista resterna av mänskligheten.

När Caesar och hans högra hand, ickeapan MacDonald (inte samma MacDonald som i förra filmen men väl hans bror…logiskt eller…?), får nys om att vissa svar angående framtiden finns att hämta i oförstörbara arkiv i ruinerna i Den Förbjudna Staden beslutar de sig för en liten expedition. Väl i den bestrålade staden hittar de visserligen vad de söker, men stöter också på motstånd i form av ett gäng muterade människor som naturligtvis inte direkt gillar tanken på en framtida apkultur. Våra hjältar lyckas fly, men förföljs snart av den muterade människoskaran som rustar för ett sista slag mot aporna.

Precis lika tunnt som det låter är det också utfört. Ett synnerligen trött manus som bjuder på lite kvasifilosofi, de obligatoriska meningsskiljaktigheterna mellan ap- och människokultur, och till sist ett synnerligen taffligt klimax i våldsutgjutelse mellan apor och rent jönsiga muterade dumskallar till människor. Roddy McDowall återvänder naturligtvis en sista gång i apmasken, och det känns i alla fall tryggt att ha honom där på något sätt. I övrigt är det slätsruket längs hela rollistan, och en sorts ofrivillig dumhumor inträder när man som tittare får följa de strålningsskadade typerna som bor i ruinerna av Den Stora Staden.

Det känns dessutom som om order att hålla budgeten i strama tyglar har utgått till producenterna, effekterna är helskräpiga, actionscenerna rejält taffliga och makeupen har aldrig sett sämre ut. Speciellt på de krigiska gorillorna med generalen Aldo, vars gäng ser ut som ett förvirrat maskeradsällskap på avvägar. Då hjälper det inte ens att man återigen kallat in J. Lee Thompson att sköta regin, nivån blir för dålig och till slut känns det inte som en värdig avslutare i filmserien. Ett sista desperat berättargrepp görs mot slutet då vi får skåda in i en framtid som ska symbolisera att apa och människa ändå till slut hittade ett sätt, tack vare Caesars ansträngningar, att leva ihop med en rättvis lära.

Lite ironiskt ändå eftersom vi tittare ju redan vet av originalet att det inte kommer att gå så bra i en ytterligare förlängning. Vill man nu börja fundera på det här med  framtiden och resor bakåt och framåt i tiden, inser man ju rätt snabbt att det blir en viss ologik här. Hade inte Zira och Cornelius rest tillbaka i del 3, hade inte Caesar fötts i vår tid och inget av apornas utveckling vad gäller tal och intelligens hade inträffat. Men Zira och Cornelius hade ju aldrig fått chansen att resa tillbaka om inte Charlton Heston hade kommit från dåtiden till en framtida jord där just aporna härskade, och hur var det nu de hade kommit till makten igen….?

Slaget om apornas planet är en trist avslutning på filmserien. Historien känns trött och slarvigt ihopslängd, liksom engagemanget vad gäller makeupen och den speciella stil som ändå genomsyrat hela serien. De filosofiska frågorna lyser med sin frånvaro och kritiken mot dåtidens samhälle (som ju ändå varit lite signum) är som bortblåst. Snabbglömd epilog med andra ord, och någonstans kanske också Hollywood kände att det fick vara bra nu.

Erövringen av apornas planet (1972)

I den tredje uppföljaren i kultfilmserien förflyttas vi till tidigt 90-tal i Los Angeles. Framtiden, med 70-talsmått mätt, ser steril och kal ut. Människan använder apor som slavar och betjänter, städare och till allehanda sysslor som vi människor inte vill befatta oss med. Över detta märkliga samhälle styr det mäktiga ”ape management” som håller koll med hjälp av polisstyrkor som mer påminner om kravallpolis med nazistfasoner än de som ska ”protect and serve”.

Bakgrundshistorien lär oss att i framtiden dog plötsligt alla katter och hundar ut. Således inga husdjur att ta hand om för människan, tills någon kom på att aporna ju kunde passa perfekt som detta istället. Ytterligare lite tankearbete och vips hade aporna fått ännu en uppgift, att vara slavarbetare åt sina herrar.

Zira och Cornelius är ju sedan länge borta men deras avkomma Caesar har nu växt upp, ärvt samma färdigheter som sina föräldrar vad gäller intelligens och tal, men håller det smart nog dolt. Han har växt upp hos cirkusdirektören Armando (som dök upp i förra delen), men ett förlupet ord i folkmassan en dag får oanade konsekvenser, Armando grips och Caesar måste försöka klara sig själv i ett samhälle som inte direkt gillar apor. Han infiltrerar en grupp nyimporterade apor och befinner sin snart i det undervisningsprogram som alla apor måste genomgå, sakta känner han hur vreden och ilskan växer i honom när han ser hur människorna behandlar hans ras. Samtidigt har statsmakten fått höra talas om den talande apan, inser dess hot och gör allt för att hitta Caesar.

Här tar nu historien, som började med Charlon Hestons olyckliga krasch 1968, en helt ny vändning. Filmmakarna, kanske påverkade av det hårda politiska klimat som rådde under 70-talet i USA, visar upp en framtid som inte direkt andas guld och gröna skogar. Miljön är hård, känslor som bortblåsta och det hela känns som ett maffigt inslag i den amerikanska raspolitiken. Återigen verkar manuset ha vågat utmana en aning och känns mer som ett skrämselmanifest än som en ytlig actiondriven historia.

Våld mot de stackarnas aporna förekommer i riklig mängd och vi kommer inte ens undan tortyrscener som mer än väl stärker vår sympati för våra besläktade artfränder. Den här filmens bad guy heter Breck, och är uppenbarligen någon slags härskare över ApKontrollen samtidigt som han är guvernör. Hans högra hand, MacDonald, är filmseriens obligatoriske godhjärtade människa som börjar se hur illa härskarfolket beter sig och den som ställer upp på Caesar när det hettar till ordentligt.

Roddy McDowall återvänder här i apmasken som sin egen son, perfekt förstås eftersom MacDowall säkerligen nu kunde spela apa i sömnen om han så ville. I övrigt galet många statister i apmasker som tampas mot svartklädda polisstyrkor i hjälm och visir. Det går inte att komma ifrån att det känns som en lätt förklädd allegori över det amerikanska samhället modell -72.

Inspelningen har skett på i stort sett samma ställe filmen igenom, nybyggda moderna  kvarter i Los Angeles i början på 70-talet, vilket förstärker den främmande och kala miljön. Filmen var från början rätt hårt klippt vad gäller våldet mot aporna, men har i efterhand släppts i sin originalversion. Bakom kameran hade man kallat in den effektive J. Lee Thompson som visste hur att berätta på ett snabbt men sterilt sätt.

Erövringen av apornas planet är en betydligt hårdare och kallare film än sina föregångare. Den lyckas dock effektivt i sin ambition att bygga upp det hat som uppstår hos aporna ju längre historien rullar på, och det kaotiska slutet känns på något bisarrt sätt helt logiskt. En mörk film, vars största behållning är som länk inför den avslutande delen.

Flykten från apornas planet (1971)

I den tredje delen av sagan om de smarta aporna har man helt vänt på handlingen. Detta också som en följd av hur förra filmen slutade. En rymdkapsel, försvunnen sedan ett antal år, landar utanför Kaliforniens kust i nutid (eller tidigt 70-tal är det ju faktiskt om man ska vara petig). Militären bärgar farkosten och hickar till av förvåning när det visar sig att de tre astronauter som klättrar ut är inga mindre än våra (ap)bekantingar Dr Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) samt kollegan Dr Milo (Sal Mineo). Stor förundran förstås, de tre förs till lämplig förvaringsanstalt (där Milo rätt snabbt förpassas ut ur handlingen) och förvåningen antar snart större proportioner när det visar sig att apekatterna dessutom kan prata som vilken svensson som helst!

Snabbt får vi nu historien om hur Zira, Cornelius och Milo lyckats reparera Taylors (gamle surgubben Heston) gamla rymdskepp från första filmen, och dessutom på rekordtid hunnit lära sig hur det fungerar, ställt in kontrollerna på just den tid skeppet kom ifrån och sedan givit sig iväg. Som av ett sammanträffande precis i samma stund som film nr två når sitt slutklimax (vem sade att manusförfattare led brist på fantasi i Hollywood..?).

Stor succé nu bland forskare, experter och andra förståsigpåare som tar del av den resterande apduons färdigheter och kunskaper och berättelse om att de kommer från framtiden. Våra två vänner lider dock lite av att de bär på hemligheten om vad som till slut kommer att hända med mänskligheten i framtiden. Något som förstås presidentens skumme vetenskapsexpert Hasslein får nys om, och som den illvillige och stelbente byråkrat han är vill han nu förinta de nya gästerna för att påverka framtiden i ”rätt” riktning, detta genom att utsätta Zira för en komplott. Att Zira och Cornelius besitter viktiga kunskaper och dessutom visar upp en vilja att hjälpa till så gott de kan spelar mindre roll. Ett ungt forskarpar blir nu apornas hjälp för att kunna fly undan den hetsjakt på dem som håller på att ta form.

I samma veva som man här bytte miljö och spelplats för historien, var det som att också manuset snäppade upp sig ett par nivåer. Återigen in med mer vettig dialog om arv, filosofi,  framtiden och hur man förhåller sig till vetenskap av olika grader. Är det tex alltid rätt att döda någon som man vet kommer att bli ond..? Bort med taffliga actionsekvenser (även om en del sådana förstås finns här också) och in med en historia som plötsligt återigen blir lite värd att fundera på. Dessutom också en president som visar upp mänskliga sidor, står på apornas sida, ser hur människa och apa skulle kunna hjälpa varandra i en framtid. Och just det att självaste presidenten är mannen som går i spetsen för att de ovanliga gästerna ska behandlas på bästa sätt känns lite friskt vågat i manuset. Istället får den slipade och lömske rådgivaren Dr Hasslein vara mr bad guy och den som drar i trådarna för en lösning enligt den stelbenta modellen.

70-talskänslan vilar förstås tungt över produktionen och det känns lite skönt retro när våra ”hjältar” rör sig ute i samhället bland färger, stilar och detaljer som hörde detta decennium till. Till och med lite fånhumor får smyga sig in när de förunderliga aporna charmar det kaliforniska samhället på bästa sätt.  Detta verks regissör heter Don Taylor och han verkar ha full koll på kombinationen bra innehåll i manusdialogerna och lite 70-talsspännade jakter, både till fots och medelst fordon.

Flykten från apornas planet är de två skådespelarna Kim Hunter och Roddy McDowalls stora stund i den här filmserien. De får briljera med sina verklighetstrogna uttryck under de fortfarande välgjorda maskerna, och samtidigt sätta tänderna i ett ganska vettigt manus. Ingen film kan naturligtvis nå upp till originalets nivå, men tack vare att man här ”turn the tables” lite ställs den genomgående historien om människan vs aporna på ny spets, och blir till och med aningens spännande.

Apornas planet (1968)

Filmer om existensiella frågor är alltid intressanta. Oavsett om de kommer i former av mer tillgängliga action/äventyrsskapelser eller som dialogstinna dramer.

Den eviga frågan om människans framfart, rätten att härska, missbruka makt och göra val som direkt påverkar omgivningen kan vridas och vändas i alla dess former, och filmhistorien vet att berätta om att detta gjorts i hundratals, ja säkert tusentals, olika former.

Ett smart sätt att behandla just ovanstående frågor när man dessutom vill vara lite kristisk är att använda sig av allegorier. Precis som i dagens betraktelse. Med avstamp i en roman av Pierre Boulle kommer här historien om tre astronauter, strandsatta på en okänd (?) planet befolkad och härskad av apor. Med machomannen Charlton Heston i spetsen som huvudpersonen Taylor råkar de tre rymdfararna synnerligen illa ut när de fångas och fängslas som de djur (!) de ses som av de överlägsna aporna. Taylor tror naturligtvis först inte sina ögon när han ser hur det är beställt med ordningen i det samhälle som finns. Stor uppmärksamhet bland invånarna när det visar sig att han kan tala, olikt de andra förvildade människostackare som aporna (i skepnad av de otrevliga och större gorillorna) då och då ägnar sig åt att jaga och fånga in för diverse experiment av de mer lärda och vetgiriga schimpanserna.

Storheten i den här filmen ligger inte i de ganska taffliga actionscener som förekommer, utan på den knivskarpa dialog som förs både mellan Taylor och aporna och mellan aporna sinsemellan angående rätten till existens, maktförhållanden och allmän filosofi. Filmen är från slutet av ett 60-tal som var omvälvande i USA. Nya vindar blåste, och myndighetskritiken var svidande på många sätt. Det märks också i manuset som låter aporna, med vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans) lägga ut texten om människorasens tillkortakommanden, brister och rentav icke-rätten att existera. En av filmens mest lysande scener är en rättegångsscen där Taylor förgäves försöker plädera för sin sak och verkligen berätta varifrån han kommer, till apornas stora misstro och hånfullhet. Taylor hittar dock viss förståelse och nyfikenhet hos forskarna Dr. Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) som beslutar sig för att hjälpa honom.

Som äventyrsberättelse och listig ironi över världens tillstånd och rasism är historien rejält underhållande. Scenografin är skönt 60-talsretro liksom detaljerna. Ap-makeupen, uppmärksammad när det begav sig, är fantasifull och effektfull. Idag är vi som tittare naturligtvis vana vid rejält mer avancerade skapelser, men den observante kan här med fördel se hur bra skådespelarnas drag och minspel ändå smälter samman med makeupen. Ytligt kanske vi förväntas sympatisera med vår huvudperson, men egentligen framstår ju Taylor som en dryg och arrogant jävel, inte sen att häckla sina kollegor och känslan av att han ser sig förmer är uppenbar. Heston är naturligtvis perfekt i rollen, hans stjärnglans vid här tiden var ju rätt stark. Som en annan tarzan ger han sig av ut i den främmande världen tillsammans med kvinnan Nova (Linda Harrison), kanske en av filmhistoriens  mest meningslösa roller (troligen inskriven för att  dåtidens filmindustri ”krävde” ett snyggt kvinnligt ansikte som komplement till Hestons nuna). Slutscenen är naturligtvis klassisk och en av de allra bästa någonsin i filmhistorien, sättet hur Heston reagerar är härligt fördömande mot kanske hela 60-talet som epok.

Apornas planet är ett ess som förstafilm i en serie som skulle rulla på under de kommande åren. Ingen av de andra kommer i närheten av originalet och den sköna samhällskritik, inlindad i lite flashig sci-fi-känsla, som mer än något ger känslan av en upp- och nedvänd värld. Stadigt regisserad av Franklin J. Shaffner som sedan skulle gå vidare till storverk som Patton – pansargeneralen och Papillon. Hans alster här är en tung klassiker och nästan lite tidlös trots sin säregna retrostil vad gäller kostymer och dialog.