Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

ATM (2012)

Nej nej nej och förbannat mycket nej!
Om man nu ska till att göra en film i den här synnerligen urvattnade genren så får man banne mig ändå se till att undvika de dummaste av dumma manusmissar. Som konstaterats förr, man kan svälja mycket dumheter…men när missarna drar mer uppmärksamhet till sig än vad som de facto utspelas i handlingen då är det jädrar i mig illa.

Bakom manuset till dagens irrfärder står en Chris Sparling som debuterade i branschen med att tota ihop storyn till den udda och stundtals intressanta Buried häromåret. Det sägs ju lite mytiskt att i musikbranschen är det som svårast när man ska följa upp en debutplatta, och frågan är om inte Sparling råkat ut för detta fenomen även i filmsammanhang. Ok, själva fröet till historien behöver väl inte vara så dåligt då egentligen, om man nu kan hitta någon sorts story som sträcker sig över acceptabel speltid. Här känns det dessvärre som hittepåpunkterna är alldeles för få för att räcka hela vägen, vilket uppenbarligen fått till följd att man skapat inslag för att dra ut historien så mycket man kan…vilket då i sin tur resulterar i att man bara sitter och stör sig på dessa detaljer. Hänger ni med?

Upplägget; tre arbetskamrater lämnar företagets julfest. Den ene, David, är lite tänd på Emily och har lovat skjutsa hem henne och den tredje, Corey, är just bara…ett tredje hjul i sällskapet. Det är naturligtvis han som plötsligt bara måste stanna vid en uttagsautomat modell inbyggd i en liten inglasad kur. Sagt och gjort och här börjar det genast svaja i manuset. Automaten ligger helt ologiskt avsides och mitt i vad som verkar vara ett industriområde. Och vem parkerar bilen 25 meter från automaten när hela parkeringen intill är öde och man lika gärna hade kunnat stanna till precis utanför dörren…? Synnerligen oroande vibbar som uppträder redan här, och då har det inte ens hänt något!

sluta glo, börja agera…puckon!

Men det gör det snart naturligtvis. En mystisk, täckjackeförsedd, dåre dyker upp i natten och tänker inte alls släppa ut de tre käcka karriärungdomarna (som givetvis hittat en nödlösning i manuset för att de alla ska samlas i den lilla glasburen…arrghh..). En tvättäkta slashersnubbe alltså som ganska snart uppenbarligen vill ta livet av de tre medelst rätt udda metoder.

Tänk nu lite Colin Farrell i den synnerligen utmärkta Phone Booth, och tänk nu vad som hade hänt om den filmen hade blivit skitdålig pga ett crappigt manus. Tredubbla den uselheten och vips har du dagens alster. Här händer just ingenting av värde, de tre beter sig irriterande ologiskt och dumt. Den ”hemske” belägraren känns bara som en kille i för stor täckjacka och minutrarna bara rinner iväg utan att det blir minsta ordning på filmen.

ATM fungerar inte alls, Mest för att historien är så urbota dumt presenterad. Huvudpersonerna begår så stora misstag så det inte går att blunda för dem även om man skulle vilja. Och att tre stycken friska och till synes rätt spänstiga huvudrollsinnehavare med gemensamma krafter inte skulle kunna klara av att spöa upp en påbylsad stum jävel känns bara väääldigt löjligt. Hur fantasifullt jag än försöker tänka. Och skådisarna orkar jag inte ens skriva om.

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.

Fright Night (2011)

Remakesen fortsätter att hagla på Flmr, och nu är det minsann en äkta 80-talspärla som kläs i nya färggranna kläder. Men är det då tillräckligt snygga och funktionella kläder för att motivera en uppdatering?

Som vanligt finns det väl inget rätt eller fel svar på denna fråga. Allt har sin tid, originalet var precis så charmigt dumjönsig och lagom effektfull som just en rysarkomedi från 80-talet kunde vara, med finurligt byggande av förväntningar och tilltagen med klassiska berättarknep väl anpassade till sin egen tidsålder.
När dagens unga målgrupp ska ringas in i 2000-talets tempohysteriska samhälle måste därför historien vässas (!) och således är det fullt drag från början utan att i manuset uppehålla sig vid några större bakgrundsutläggningar eller temposänkande moment.

Charlie Brewster (Anton Yelchin) bor med ensam mamma i en sömnig förort till Las Vegas. Charlie var tidigare ärkenörd men har nu vuxit till sig och dessutom skaffat värsta heta flickvännen. Till ex-nördpolaren Ed´s stora förtret. Ed försöker kasta en sista köttbit åt Charlie när han helt fräckt påstår att Charlies nyinflyttade granne Jerry (Colin Farrell) är en lurig vampyr som i lugn och ro och ytterst metodiskt ägnar sig åt att tömma grannskapet på invånare. Charlie avfärdar naturligtvis detta som just nördnonsens men får snart anledning att ångra sitt ställningstagande när Ed försvinner och Jerry beter sig olycksbådande vaksamt.

Colin demonstrerar en ny form av grannsämja...

Som skräckis med tillhörande komiska inslag funkar nya versionen rätt ok. Har man inte sett originalet har man ju inget att jämföra med och kan således egentligen bara koncentrera sig på det som utspelas här. Jag som växt upp med Chris Sarandon´s svala version av grannen Jerry märker direkt att dagens filmmakare satsar krutet på snabba effekter och tar bort mycket av mystiken direkt från början. Här känns det mer som att den stora grejen är att få till lagom dos action och vampyrysligheter i sann modern anda. Till detta manus fördel ska sägas att förlägga handlingen till Las Vegas med omnejd är en riktigt smart detalj och helt i linje med den snabbare version som detta ändå är.

Där originalet kunde visa upp den spattigt underhållande Roddy McDowall som den något förvirrade vampyrbekämpar-tvpersonligheten Peter Vincent, får vi här hålla till godo med Vegasmagikern Vincent (David Tennant och tänk er nu en avdankad och desillusionerad Joe Labero så kommer ni rätt nära just den stilen) som kommer till Charlies undsättning när det hettar till framåt finalen. Blodsugaren Jerry leks lite lagom lojt fram av Colin Farrell och det känns nästan som han gått in för att ha lite kul här i sin katt- och råttalek med Charlie, speciellt när manuset möjligen inte riktigt kan matcha originalet.

Fright Night är naturligtvis en helt onödig remake, men som modern story satt i rätt omgivning fungerar den troligen lika bra som originalet gjorde på sin tid. Det komiska drivet är dock mer eller mindre ersatt av en snabbare approach och är tuffare i actiondelen med ett par adrenalinstinna effektscener. Måhända inget att skriva hem om, men som underhållning för stunden är den ganska stilsäker för sin tid. Resultatet kunde faktiskt ha blivit mycket värre.

Filmitch var också av ungefär samma åsikt i fallet.

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.

Minority Report (2002)

Efter återtitten av Världarnas Krig kändes det plötsligt lite intressant att återglo även på denna film signerad den dynamiska duon Cruise/Spielberg från början av 2000-talet.

I framtidens Washington, 2054 närmare bestämt, är mordfrekvensen näst intill noll. Främst beroende på Pre-Crime Unit-avdelningen inom polisen som kan förutse kommande brott och mordförsök (med hjälp av lite mumbo-jumbo och fräck teknik), allt under ledning av den snabbtänkte John Anderton (Tom Cruise).

Anderton sörjer en död son, ett havererat äktenskap och missbrukar droger i hemlighet men är framgångsrik på jobbet. I alla fall tills han ser sig själv som förövare i ett kommande mord som ska ske inom 36 timmar. Fast besluten om att bevisa sin oskuld flyr Anderton, givetvis jagad av den polisstyrka han själv normalt leder. (Känner ni Hitchcock-vibbarna!?)

Spielbergs vision om ett framtida samhälle inte alltför långt fram i tideräkningen känns till skillnad mot många andra skildringar rätt positiv och ljus. Finurliga tekniska innovationer finns överallt, dataskärmar matar på med ett jämt flöde av de senaste nyheter och information. Möjligen kan man ha åsikter om de lustiga bilarna som far kors och tvärs i några slags förvuxna bilbanor.

Vad den gode regissören lyckas med förutom att leka med fantasin på ett synnerligen visuellt sätt, är att också hinna skapa en gedigen och tät thrillerhistoria mitt i allt. Låt vara aningen djärv och kanske lite långsökt. Men ändå.

Spielbergs hovfotograf Janusz Kaminski skapar matta färger i bildspråket och förstärker framtidskänslan på ett varmt sätt. Storyn, som bygger på en novell av Philip K. Dick, är tempodriven och rätt tät hela filmen igenom. Trots det hinner Spielberg ändå väva in små element av befriande humor mitt i allt elände som drabbar Anderton.

Cruise ångar på och känns stabil även i denna roll, kompletteras tacksamt av namn som Colin Farrell, Peter Stormare och självaste Max von Sydow som Pre-Crimes skapare Burgess.

Minority Report hör till den samling filmer som faktiskt känns nästan lite bättre när man ser den igen, mycket beroende på att man också då hinner uppfatta lite mer detaljer i filmen. Bra och spänningsskapande historia som kläs alldeles förträffligt snyggt i rafflande framtidskostym. Mycket underhållande.

”There hasn’t been a murder in six years. The system, it is perfect”

Crazy Heart (2009)

Nå, det var väl på tiden att jag lyckades förpassa den här filmen från ”att-se-högen” och in i dvd-spelaren en gång för alla. Lovord och omdömen har haglat, men även en och annan tveksammare röst har faktiskt uppdagats här och där. Jag tror jag lägger mig lite mitt emellan sådär.

Naturligtvis äger Jeff Bridges den här filmen. Som den avdankade, men ändå synnerligen populäre, countrytomten Bad Blake stilar han upp ett porträtt som mer än väl berättigade honom till den gyllene gubben och branschens hyllningar. Blake harvar runt sydvästra USA på sin enmansturné, stannar till i småhålor, spelar på bowlinghak och mindre syltor. Han har en trogen skara gamla nostalgiska fans och ger dem precis vad de vill ha, och när han inte uppträder lullar han omkring rätt påstruken mest hela tiden. Blake blir en symbol för alla gamla föredettingar som har svårt att släppa det enda de egentligen kan göra. De vars stjärna sedan länge har dalat.

Mötet med reportern Jean (Maggie Gyllenhaal) förändrar hans liv på många olika sätt, och innan filmen är slut hinner han uppleva både solsken och regn om man säger så. Bridges jovialiske figur känns ofta som en udda blandning av Nick Nolte när han var som sluskigast och Kris Kristofferson (vilket var min spontana tanke under filmens första minuter…och vilket jag roat också sett att en del andra tyckare uttryckt…), och grejen är att Bridges gör det hela så naturligt att det känns som om Bad Blake är på riktigt. Miljön är rejält country & western-land och allt är precis som det ska vara i en historia som den här.

Eftersom allt är ganska stillsamt och melankoliskt tenderar också filmen att fastna lite i segträsket. Speltiden på runt 1.50 känns i slutänden som en bra bit över två timmar, och i det här fallet är inte det att betrakta som något positivt. Dock, det kantrar aldrig över och visst vill man veta hur det ska gå för den gamle kufen. Runt Bridges samlas en namnkunnig birollslista med Gyllenhaal, Robert Duvall i en mindre roll och så Colin Farrell som den yngre och mer framgångsrike Tommy Sweet vars stjärna lyser för fullt. Scenerna mellan Farrell och Blake är finstämda där den yngres ödmjukhet mot sin äldre mentor lyser igenom, och som får Blake att smälta en aning fast han gärna vill ge sken av bitterhet och avundssjuka.

Stort plus inhöstar filmen också för de snygga musikaliska inslagen, och trots att jag inte är något countryfan direkt har jag vett att uppskatta lite bra toner även i den genren. Lite kul också att både Farrell och Bridges tar hand om sjungandet alldeles själva.

Crazy Heart är en stunds vemodighet i det mindre formatet. En trasig figur som har sina bästa dagar bakom sig, men ger publiken vad den vill ha varje kväll, ofta på bekostnad av sin egen hälsa. En slumpartat möte förändrar hans liv för en stund, men visar också att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jeff Bridges ÄR sin figur och spelar naturligtvis skjortan av alla andra. Han är är helt enkelt en person som det inte går att tycka illa om. Sevärd men inte himlastormande som upplevelse.

Miami Vice (2006)

Den gode regissören Michael Mann har alltid gått hem hos mig. Collateral och Heat har varit rena högtidsstunderna med sitt stiliserade bildspråk och smarta storys. Mann verkar ha förmågan att som ingen annan sätta prägel på storstadsmiljön och göra den rentav lite lockande och mystisk. Och vem passar väl bättre till att överföra tv-succén från 80-talet (som han var med och producerade) till långfilmens förlovade värld om inte just han. Eller..? Dagens betraktelse är dock ett plågsamt påminnande om att det inte är en självklar succé när man tar ett redan hyllat koncept och för över det till större skala.

Crockett och Tubbs, nu i Colin Farell och Jamie Foxx skepnader tar sig an en narkotikaliga med förgreningar som sträcker sig långt bortom bara Miami och Florida. Det blir en undercoveroperation som på sedvanligt manér för dem långt in i busarna olika nästen där det gäller att hålla huvudet kallt och lita till list och tur (och en jäkla bra undercover-profil). Så rullar det på under dryga två timmar och det känns alldeles för långt. Återigen, jag fortsätter tjata om samma mantra, ett engagerande manus är värt så mycket. Finns inte det så får man i alla fall se till att ha något annat som sticker ut. Som gör filmen lite extra värd att komma ihåg. Vice i denna version har dessvärre inget av detta. Det är som om filmen inte kan bestämma sig för var fokuset ska ligga, på en bra story som håller hela vägen eller på scenografiskt rätta miljöer med tillhörande actioninslag. Resultatet blir att jag återigen tappar intresset och bara uppskattar vissa bitar av filmen. De fåtaliga shootout-scenerna är dock som vanligt i Mann´s fall oerhört snyggt komponerade och genomförda med tunga ljudkulisser och nervig intensitet. Musiken lyckas då och då matcha Mann`s bildspråk över Miami och havet och känslan av lite nostalgisk 80-tals-tv är inte långt borta. Dessa ingredienser är dock bristvara i den här filmen vars ambition säkerligen kanske var större än resultatet visar upp.

Colin Farrell gör en förvånansvärt svag och slö insats som Crockett medan Jamie Foxx dock lyckas dra igång lite liv och intresse i sin figur. Filmens bad guys är inget att skriva hem om och de sätter inga som helst avtryck i filmen. Lite pliktskyldigt förekommer också en del av de karaktärer som omgav huvudpersonerna i tv-serien, men de förpassas snabbt ut i perifin som statister och nödvändiga bollplank vid ett fåtal scener.

Miami Vice förpackas, återigen när det gäller Michael Mann, i en väldigt snygg ask . Normal sett brukar ju också innehållet smaka mumma, men i det här fallet känns det tyvärr alltför oengagerande och bortslarvat. Hur mycket snygg yta som helst kan inte hålla svagheterna borta. Det blir ett knappt godkänt och då är jag snäll…eller möjligen nostalgisk.

Betyget: 2

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare.

Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. Manuset överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Betyget: 4/5