Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Spooks: The Greater Good (2015)

Kommer ni ihåg tv-serien Spooks?
Bastant brittisk tv-spänning. Handlade om MI5-folket och gick 2002-2011. Lysande avsnitt (nästan alla) som behandlade allt från terrorister till ”vanliga”! brottslingar.
Och de agenter i rikets tjänst, spooks, som tvingades leva lite dubbelliv i vardagen.

Här då, 2015, en slags liten återbekanskap med både serien och byråns verksamhet i form av en längre film.
Inte många är dock kvar sedan seriens glansdagar. Den enda som egentligen återvänder i en större roll (okej, ett par till av de gamla ansiktena dyker upp) är sektionens gamla stenhårda chef, Harry Pearce (Peter Firth), som i början av rullen kör en operation helt i diket och måste betala konsekvenserna. Den misstrodde och nu avskedade bossen misstänker dock att allt inte står rätt till ”in house” i samband med att en fängslad och eftersökt terrorist lyckas rymma medelst fritagning på den brittiska motorvägen på väg till transport ut ur landet mot USA där åtal väntar. Ajaj, bossarna i finrummen är arga och får stå där med skammen över att en tung terrorist precis lyckats övermanna det effektiva MI5!

Pearce har sina misstankar, men kan inte operera i mörkret själv.
Här behövs en ny player, en okänd kraft som kan komma in och assistera. Varför inte Kit ”Jon Snow” Harington från Game of Thrones!? Idag med nästan samma hårsvall, men med namnet Will Holloway. En rookie-agent som först behöver lite övertalning (och yes….Wills pappa och Pearce var förstås kompisar). Så, vad har vi nu då? Förrädare i egna leden….och samtidigt ett nytt förestående terrorhot mot London, javisst det hade ju lika gärna kunnat vara en ny säsong av gamla 24!
Istället är det alltså brittiskt stål som gäller . Till syvende och sist som extra långt avsnitt av just gamla Spooks, men gillade man den serien…finns det saker att uppskatta här också.

Firth som den bistre Pearce är naturligtvis gjuten som privatspanare och fast besluten om att rensa ut råttorna ur systemet hos den brittiska agentbyrån. Och så Kit Harington då. Kan han göra nåt annat än att svinga svärd på en ismur? Ja men det funkar nog, han gör inte alls bort sig här som trulig men effektiv rookie i agentbranschen.
Som vanligt i brittiska dramer/thrillers mycket dialog och snabba ryck. Vilket känns helt okej. Bra tempo och upplösningen låter inte vänta på sig. ”Som vanligt” får vi också följa de presumtiva terroristernas hemliga planer vid sidan om Pearce´s jakt på förrädare mot riket. Naturligtvis kommer allas vägar till slut att korsas.

listig veteran med nye adepten…rikets enda hopp?!

Brittiskt thrillerspänning enligt gammalt adelsmärke kanske?

Ingen rulle som kommer att göra något större väsen av sig. Skapelser som 24 och Bourne-franschisen har redan kramat ur nästan allt som finns i den här genren. men tråkigt har jag dock inte här.
Man vet ungefär vad som bjuds från början. Och ibland kan det också kännas lite tryggt.

Okej för stunden.
Det finns betydligt sämre rullar att råka ut för.