Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

M:I_2015Det är nya tider nu.
Det fanns en tid (känns avlägset) när till exempel en Bond-film var det tuffaste du kunde se på bio, vad gäller effekter, fräsiga tekniska mojänger och hisnande stunts. Filmer som stod ut lite extra sådär.

Idag i riket Sverige, och i övriga världen, är tokaction och vansinnestempo och mastodontiska scener vardagsmat på film. CGI-datorer jobbar så kretsarna brinner i drömfabriken och manusförfattare tävlar med varandra om vem som kan utsätta en films hjälte för de värsta prövningarna. Helt normalt liksom…anno 2015.

Vad kan man då tycka om dagens blockbusterkaramell? Ett av bidragen till sommaren 2015`s Big Six….(Vilka är de andra..? Fundera på det en stund…)
Tja, det roligaste är nästan att ta del av alla de åsikter runt jordbollen som är missnöjda med att filmen ”inte levererar något nytt och kör på i gamla beprövade spår”. Ehhh, ursäkta?
Det är ju liksom det som är meningen. Jag går till bion, betalar alldeles för dyra pengar (och undviker naturligtvis 3D-helvetet) för att få se en Tom Cruise i toppform hänga på ett plan, fiffla in sig på hemliga ställen, ta på sig latexmask och lura brallan av badass och vara allmänt övermänsklig. Givetvis med en backdrop av snygga miljöer och märkliga konstruktioner. För tusan, allt handlar ju om det!

Årets M:I-rulle är inget undantag. Filmens manus får plats på en kladdig servett från lokala glasshaket i stan (Halvars. Pröva nästa gång du somrar förbi Norrköping!). Ethan Hunt och hans gäng jagar The Syndicate, värsta flåbusarna alive om man ska tro den härdade toppagenten från IMF, en organisation som dessutom nu håller på att synas i sömmarna och läggas på is av myndigheterna. Vilket naturligtvis inte hindrar en handlingens man av Cruise´s kaliber och snart har han även dragit med sig trotjänaren Benji (Simon Pegg) och motvillige hjälparen Brandt (Jeremy Renner) på äventyret.

Hopp, lek och spel…typ…på programmet. Den avancerade versionen där det mesta är lite mer högljutt än normalt. Att sedan Ving Rhames och Alec Baldwin är skohornade in i handlingen stör inte alls. Liksom att normal logik och logistik är satt ur spel. Skit i det.
Regissören Christopher McQuarrie (Jack Reacher) fattar grejen. Vad som förväntas.

Tompa blev lite skraj av den svenska tuffheten

Nytt den här gången; Sverige hoppar in i handlingen! Tjohoo!
Suveränt cool sparringpartner i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Hon äger! Och fajtas som värsta esset!
Vi räknar också in Jens Hultén! Lebemannen med de sköna kommentarerna och den coola blicken! Eller är det karaktären ”Seth Rydell” från Johan Falk-världen som hälsar på som pistolman och benknäckare i tjänst hos skurken!? Ibland blir jag lite osäker. Fast på ett bra sätt. Mera Sverige i Hollywood! Härliga tider!

Det smäller, skjuts och slåss och hallabalooas överlag nästan hela tiden. Det är snyggt visuellt och det är tempo. Du kan tycka vad du vill om Tom Cruise, men mannen har icke gjort en dålig film på evigheter. Han är en pålitlig kassako. Basta.
Dagens kapitel i IMF-sagan är minst lika bra som sin föregångare och du KAN bara inte förvänta dig att det ska finnas ett uns allvar i storysar som denna.

Detta är perfekt saltade sommarpopcorn!

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.